Island får tillbaka kulturskatter
De sista två handskrifterna av de tillsammans 1 807 som Danmark lovat återbörda till Island skeppades till öriket i somras under pompa och ståt. I enlighet med ett särskilt statsfördrag från 1970 skulle alla dessa skrifter överlämnas till Island under en period av 25 år. De två dokumenten var dels den äldsta bevarade isländska handskriften, ett fragment av en predikosamling från omkring 1150, dels Stiórnhandskriften, en illuminerad bibelhandskrift med Gamla testamentet översatt till isländska från cirka 1350.
Därigenom avslutades en generations dispyter, två rättsprocedurer, ändlösa förhandlingar och ett kvarts sekels utlämningsförrättningar.
Den historiska bakgrunden till den segslitna handskriftsfrågan går tillbaka ända till 1380, då Norge inklusive Färöarna, Orkneyöarna, Grönland och Island bildade personalunion med Danmark genom drottning Margaretas äktenskap med Håkon VI. Men efter det att Norge avträddes till Sverige enligt freden i Kiel 1814 följde Island – liksom de andra atlantöarna – inte med till Sverige utan stannade under den danska kronan.
Först 1944 blev islänningarna självständiga, men de isländska nationalklenoderna stannade kvar i Köpenhamn.
Tretusen dokument
Redan vid seklets början hade det isländska alltinget börjat kräva tillbaka handskriftssamlingen, men från dansk sida kom inte ens något svar. Kravet återupptogs under 1920-talet och vissa dokument överlämnades, men nya framställningar under 1930-talet möttes återigen med tystnad.
Det var inga småsaker man bråkade om. Sammantaget omfattar de isländska samlingarna något över tretusen handskrifter. Detta antal är långt större än något annat nordiskt land kan skryta med.
Det är egentligen också islänningarnas alldeles speciella bidrag till världskulturen. Något annat kulturarv i form av byggnader, monument eller dylikt kan det lilla landet knappast ståta med. Men det är gott nog.
Det var islänningarna själva som började samla in handskrifterna. Det skedde från och med 1700-talet, och dyrgriparna sändes till den dansk-isländske kungen i Köpenhamn. Mest berömda är Flateyarbok med Grönländarsagan och en rad norska kungasagor samt Codex Regius med den äldre Eddadiktningen.
De isländska kraven väckte stor oro i Danmark under 1950- och 60-talen, en oro av samma slag som väcktes i vårt land, när Václav Havel vågade antyda att Djävulsbibeln skulle återbördas från Kungliga biblioteket i Stockholm till hemorten Prag. Skillnaden var att de isländska handskrifterna inte var något krigsbyte, utan i god tro lämnats av islänningarna i danska händer, och att samlingen verkligen är central för islänningarnas nationella identitet.
Men i Danmark var det inte så självklart att handskrifterna hörde hemma i sitt ursprungsland. En del politiker ansåg nog att man kunde gå kraven till mötes på något sätt. Men det akademiska och museala etablissemanget bjöd hårt motstånd. Efter en del turer med rättsliga prövningar av frågan, där även den danska grundlagen drogs in i sammanhanget, bemyndigade Danmarks högsta domstol den danska regeringen att sluta en överenskommelse med Island om överlämnandet. Traktaten kom 1970, tre år efter domstolens utslag och nästan sju decennier efter de första förfrågningarna från isländsk sida. Följande år stävade den danska patrullbåten Vædderen mot Reykjavik med de första manuskripten, Konungsbókutgåvan av Snorres Edda och Flateyarbok. Båten mottogs av tusentals människor som stod och hurrade på kajen.
Ett villkor var att de handskrifter som lämnades ut blev restaurerade, så att de kunde tåla sjötransporten till Island, och att de skulle fotograferas och mikrofilmas, så att kopior förelåg i Köpenhamn av säkerhetsskäl. Numera går man förstås in för digital fototeknik. Ett annat kriterium var att respektive verk antogs kunna vara författat eller översatt av en islänning och att det rör isländska förhållanden. Verk som inte uppfyller dessa krav har stannat kvar i Köpenhamn.
Hamnar i goda händer
Handskrifterna kommer att hamna i goda händer. Ett institut som heter Stofnun Árnar Magnússonar á Islandi placerar dem i en särskild byggnad som uppfördes 1970 och som uppfyller kraven på säkerhet och förvaring. Institutet har fått sitt namn efter den lärde filologen Ární Magnússon (1663–1730), kunglig arkivchef i Köpenhamn, som insamlade en stor del av handskrifterna och intet ont anande testamenterade dem till Köpenhamns universitet.
Men nu har alltså en stor tvistefråga av historiska dimensioner mellan de två nordiska brödrafolken kunnat läggas till handlingarna.
