Påsköns statyer vittrar sönder
Stenstatyerna på Påskön tillhör världens mest omdebatterade och fascinerande kulturarv. Ända sedan holländaren Roggeveen på påskdagen år 1722 anlöpte ön i södra Stilla havet, 360 mil väster om Chile, har besökare för-undrats över dessa kolossalstatyer som var och en väger över femtio ton. Påskön tar emot 20 000 turister per år, vilket är en av anledningarna till befolkningens oro över det förfall som sker framför deras ögon. Omfattande sprickbildning hotar att smula sönder statyerna, uthuggna ur en porös vulkanisk bergart. Om skulpturerna – moai – förstörs, befarar många att turistnäringen kommer att gå under, vilket i förlängningen hotar öns framtid.
Nu, när ett tyskt företag äntligen kontrakterats av Unesco för att på kemisk väg försöka stoppa förfallet, befarar många att det redan är försent. Behandlingen ska hindra fukt från att tränga in och förvärra sprickbildningen. Många av skulpturerna är utom räddning, så arbetet koncentreras till dem som ännu går att behandla.
Människan var det första hotet mot moai, som började huggas ut på 700-talet. Många statyer vältes under 1700-talets klanstrider. All skog på ön avverkades för att skapa transportsystem för stenkolosserna. I skövlingens spår kollapsade samhället; folket kunde inte längre bygga hus utan fick bo i vasshyddor eller grottor, jorden eroderade, människor svalt och förföll till krig och kannibalism.
Därefter har vind, regn, jordskalv, eldsvådor och tidvatten gjort sitt. Européernas ankomst på 1800-talet förvärrade situationen genom import av får och kor som skrubbade sig mot statyerna. Den omfattande turismen har därefter spätt på förfallet. Trots att större delen av ön är nationalpark har den chilenska regeringen inte gjort någonting för att förhindra förstörelsen.
Det av Unesco initierade bevarandeprojektet kommer att starta under våren och beräknas kosta omkring hundra miljoner svenska kronor.
