Frågan om vilken påverkan det väldiga romerska riket hade på sin omvärld, inte minst här i norra Europa, har på senare år allt mer kommit att hamna i fokus. Att den romerska kulturen satte djupa spår i de delar av världen som tillhörde det romerska riket torde ingen betvivla. Men frågan hur mycket den betytt för områdena utanför riket är desto mer omdiskuterad.

Det finns ett flertal olika exempel på romerskt inflytande i Skandinavien, bland annat runorna. Konsten att läsa och skriva infördes med hemvändande germanska soldater och officerare, vilka hade tjänstgjort i den romerska armén. Ett annat område som kan ha influerats av den romerska kulturen är dryckestraditionerna. Flera forskare har ställt frågan: Kan de romerska dryckessederna, det vill säga vindrickandet, ha införts i de traditionellt öl- och mjöddrickande områdena Skandinavien och Skottland?

Anledningen till att man undrat över om det kan ha funnits romerska dryckestraditioner i dessa nordliga områden är de många arkeologiska fynd som gjorts där av dryckesserviser, dryckeskärl, blandkärl, vinsilar med mera av romersk tillverkning. Inom det romerska riket användes dessa ting i samband med vindrickande.

Huruvida man endast importerade själva föremålen, eller om även de romerska dryckestraditionerna nådde upp hit, är svårt att fastslå med absolut säkerhet. Det finns dock ett antal indicier hämtade från en rad skilda forskningsdiscipliner – historia, arkeologi och etymologi – som stöder tanken på att så skulle ha varit fallet.

Hur såg då de romerska dryckestraditionerna ut? Ett centralt drag i den romerska kulturen var strävan efter måttlighet, även om man i praktiken långt ifrån alltid höll på denna princip. Vin späddes med vatten, ibland även med snö eller is. Att dricka vin oblandat ansågs barbariskt och i allra högsta grad opassande. Vin späddes sällan med mindre än en tredjedel vatten och kunde ibland vara utspätt till fyra femtedelar. Romarna hade övertagit dessa traditioner från två håll, dels från grekerna, dels från etruskerna som i sin tur var influerade av grekerna.

Förbjudet för kvinnor

Får vi tro den romerske författaren Plinius d ä (23–79 e Kr), blev vindrickandet populärt först relativt sent hos romarna. Han nämner ett specifikt år, 154 f Kr, men vindrickande hade förekommit i flera hundra år dessförinnan. Fram till 194 f Kr var det vid vite om dödsstraff förbjudet för kvinnor att dricka vin! Detta med anledning av att man ansåg det vara fosterfördrivande.

Men när germanerna kom i kontakt med romarna var dessa sedan länge stora vindrickare och inte minst vinkännare. Runt om i det väldiga riket odlades vin, bland annat i nuvarande Frankrike och Tyskland. Vin var så viktigt, att det tillsammans med de övriga hörnstenarna i det romerska kosthållet betraktades som en förutsättning för själva civilisationen.

Endast i vissa delar av riket drack man öl, framför allt i Egypten och Gallien. Och vid de romerska militäranläggningarna längs den romerska gränsen i Britannien mot nuvarande Skottland – Stanegate – konsumerades öl i sådana mängder att armén var försedd med egna bryggmästare. Men på det hela taget var romarna som sagt ett vindrickande folk, och i det övriga riket användes öl främst som läkemedel. Att öl var främmande för romarna visas av att det latinska ordet för öl – ceruesia – är ett keltiskt inlån.

Omåttligt intag av öl

De flesta nordiska arkeologer är av den åsikten att man haft andra dryckestraditioner här i Skandinavien, de så kallade germanska dryckessederna. Det som anses mest typiskt för dessa är ett omåttligt intag av alkohol i form av öl eller mjöd. Även i de keltiska områdena förekom liknande dryckestraditioner. Ett måttlöst ätande och drickande var ingalunda ofint, utan tvärtom ett tecken på manlighet och styrka. I såväl den keltiska som den nordiska mytologin framhålls hjältars och gudars förmåga att dricka.

Några skriftliga källor från romersk järnålder i Skandinavien finns inte, då detta rör sig om förhistorisk tid. Vi får i stället förlita oss på vad de romerska skriftställarna har att förtälja om germanernas dryckesvanor. Den bild vi får av germaner och kelter är långt ifrån objektiv i och med att den är sedd genom en romares ögon.

De historiska källorna är allt annat än entydiga. Tacitus skriver i sitt verk Germania: ”Som dryck använda germanerna en vätska beredd av korn och vete, vilken genom jäsning får en sorts likhet med vin; de som bo närmast Rhen tillhandla sig också vin.” Tacitus bekräftar här att en viss import av vin skedde, åtminstone i de gränsnära områdena.

I De Bello Gallico (Om de galliska krigen) skriver Julius Caesar följande: ”Import av vin tillåter de över huvud taget inte, då de anser att detta gör människor vekliga och nedsätter förmågan att uthärda ansträngningar.” Detta kan tolkas på två sätt, antingen att vin inte förekom alls hos germanerna, eller att de tyckte för bra om det.

Som tidigare framhållits var det centrala i de romerska dryckessederna inte bara vad man drack, utan också hur. Här talar dock källorna sitt tydliga språk. Tacitus berättar om germanernas ”dryckenskap och utsvävningar” (Annales) och slår fast att ”mot törst äro de ej lika återhållsamma” (Germania).

Från de antika skriftställarna vet vi att de traditionella dryckerna i de olika keltiska områdena var öl och mjöd. Men även en viss import av vin förekom. Diodorus Siculus (första århundradet f Kr) omtalar att gallerna blivit allt mer begivna på vin. Sammantaget tycks dessa uttalanden alltså stödja tanken på att romerska dryckesseder förekom utanför rikets gränser.

Tunnor ersatte amforor

När det gäller det arkeologiska materialet är det som har påträffats i Skottland otvetydigt. Här finns inte endast dryck eskärl, vinsilar och skopor, utan även vinamforor och flaskor. Vad Skandinavien beträffar finns också här dryckesserviser och vinsilar. Men amforor och flaskor saknas – så när som på en.

Detta behöver dock ingalunda innebära att vin inte har exporterats hit, eftersom mycket av denna dryck transporterades i tunnor. Från och med 200-talet e Kr kom dessa mycket praktiska transportkärl att nästan helt ersätta de tunga och svårhanterliga amfororna i många områden. Möjligen skulle detta också kunna förklara det relativt begränsade antalet amforor i Skottland. Chanserna att påträffa en romersk tunna är dock tämligen liten, eftersom de var av trä, ett förgängligt material.

Rester av själva dryckerna har av naturliga skäl ytterst sällan bevarats. Mig veterligt finns inga rester bevarade i vare sig glas- eller silverkärl. En analys av mikroskopiska rester från ett dryckeshorn påträffat i Skydrups mosse på Jylland visar att man har druckit såväl öl som mjöd. Undersökningar av innehållet från ett bronskärl funnet i en kvinnograv i Juellinge på Lolland visar att man också drack en form av fruktvin eller om man så vill fruktöl. Detta bestod av korn, blåbär, tranbär och möjligen även lingon samt pors för att dämpa den söta smaken. Fram till humlens införande på 1200-talet fungerade pors dels som krydda, dels som en form av konserveringsmedel.

Traditionen att göra fruktöl har mycket djupa rötter, och man vet i dag att den åtminstone går tillbaka till bronsåldern. Ända in på 1900-talet bryggde man i Blekinges skogstrakter en dryck som bestod av enbär, slånbär, suräpple, malört och humle – dros.

Man kan tänka sig att detta fruktöl kan ha utgjort en ersättning för det betydligt dyrare vinet. Det som talar för detta är ölets färg, som starkt påminner om vinets. Alkoholstyrkan, vilken är fullt i klass med vin, är förmodligen inte heller en helt oviktig aspekt. Traditionen att tillverka spontanjästa öler, så kallade lambic, lever kvar än i dag i Belgien.

Etymologiska källor

Etymologin, det vill säga läran om ordens ursprung, är ett annat forskningsområde som kan kasta ljus över frågan om, och i så fall hur, folken i norr kom att påverkas av den romerska kulturen. Dessa källor pekar mot att man i det germanska området tidigt kom i kontakt med vin och vindrickande. Själva ordet vin anses härstamma från latinets vinum.Det kan tolkas som ett argument för att germanerna drack vin.

Vidare härstammar ordet köpa från latinets caupo, vilket betyder ”krögare” eller ”vinhandlare”. Tönnes Kleberg framhåller i sin synnerligen läsvärda bok På värdshus och vinstugor i antikens Rom den betydelseutvidgning som skedde när germanerna lånade in ordet från latinet. De kom att betrakta de romerska caupones, vinhandlarna, som köpmän i största allmänhet. Detta om något skvall-rar om vinets popularitet.

Mycket tyder på att det endast var i de översta samhällsskikten som man försökte anamma de romerska dryckessederna. Det stora flertalet höll sig också i fortsättningen till de traditionella dryckerna öl och mjöd. Det är därför berättigat att fråga sig varför en liten klick bemödade sig om att efterlikna de romerska dryckessederna. Svaret kan hämtas från den socialantropologiska forskningen.

Statussymbol för makthavarna

Det mesta pekar på att vindrickandet i Skandinavien såväl som i Skottland under romersk järnålder (0–400 e Kr) hade föga eller intet med vinkännande att skaffa. Tvärtom var vinet och vindrickandet ett uttryck för makt, dels som en form av statussymbol, dels som ett maktinstrument i sig. I många traditionella samhällen omger sig den styrande eliten med både föremål och seder som särskiljer dem från det övriga samhället.

Socialantropologen Mary Helms har visat på hur exotiska föremål från avlägsna länder, liksom även kunskap om och från främmande områden, användes som maktinstrument. Genom att dricka romerskt vin ur romerska dryckeskärl kunde de lokala hövdingarna skapa en symbolisk association mellan det mäktiga romerska riket och sig själva.

De romerska dryckessederna tycks ha varit kortlivade, i varje fall i Skandinavien. Omkring 400 e Kr inträdde folkvandringstiden och nya glasbägare som helt speglar de germanska idealen kom att ersätta de romerska dryckeskärlen. Det rör sig om bägare utan fot som man inte kan ställa ifrån sig, utformade som koner eller dryckeshorn. Borta var nu alla romerska principer om måttlighet.

Dominic Ingemark är doktorand på Klassiska institutionen vid Lunds universitet.

**Publicerad i Populär Historia 1/1998