Musikkåren vid Reijmyre glasbruk, nära Finspång i Östergötland. Foto från slutet av 1800-talet.

© Östergötlands museum

Svenska musikkårer: När arbetarna tog sig ton

Kring sekelskiftet 1900 startades musikkårer i parti och minut runtom i Sverige. Orkestrarna hade stor betydelse för sammanhållningen på arbetsplatserna och för människorna i bruksorterna. Den som trakterade sitt blåsinstrument väl kunde höja sin samhällsstatus.

16 oktober 2020 av Ulla M Andersson

För ungefär hundra år sedan hade varje större svensk arbetsplats med självaktning en egen blåsensemble. I dag, då vi när som helst kan lyssna till vilken inspelad musik vi vill och gå på diverse konserter, ter sig detta nästan lite underligt. Varför fanns det så många orkestrar vid bruk, industrier och gruvor, och varför bestod de av blåsare?

För att ta reda på det måste vi förflytta oss till sekelskiftet 1900. Tillgången till musik var begränsad, både att lyssna till och att utöva själv. Vanligt folk musicerade förstås – visor och skillingtryck sjöngs, låtar spelades på fiol, klarinett, munspel eller kanske på ett enradigt dragspel. Fest och glädje infann sig snabbt vid de få tillfällen då levande musik erbjöds.

Men i miljöerna runt industrier, bruk och andra arbetsplatser med massor av unga arbetare som rest långt hemifrån för att arbeta, var musiken säkerligen en bristvara. 

Arbetsplatsensembler växer fram

Många faktorer sammanföll och bidrog till att arbetsplatsensembler växte fram. Industrialismen och den tekniska utvecklingen var en grundläggande förutsättning, men folkrörelserna och de liberala strömningar i samhället som ville demokratisera musiklyssnande och eget musicerande, bidrog också.

Militärmusiken hade redan fungerande former för kårmusik som man kopierade, blås-instrumentens teknik förbättrades avsevärt och instrumenten blev mer tillgängliga. De nya borgerliga entreprenörerna, som drev de stora arbetsplatserna, tog också in adelns sätt att förgylla representation och socialt umgänge med musik.

Man kan ana vilken dragningskraft musiken och de blanka mässingsinstrumenten hade.
Kårerna hamnade i centrum på bruksorterna och musikanterna kunde nå en statusnivå som de annars inte var i närheten av. I början spelade de förmodligen hellre än bra, blåsinstrument är som bekant inget man lär sig hantera på en fikarast. Men så småningom höjdes kvalitén, både på dirigenter och musiker.

Orrefors musikkår

1899 ville Orrefors glasbruk inte vara sämre än grannbruken, och deras musikkår startade som en blåskvintett. I Glasriket fanns då redan musikkårer i Hovmantorp, Kosta, Lessebo,
Pukeberg, Lindfors, och samtidigt med Orrefors bildades nya i Alsterbro, Alsterfors och Björkå. Ännu fler skulle det bli.

Det var förvaltaren Steineck i Orrefors som tog initiativet och anlitade musikfanjunkare Cedergren som dirigent. Första spelningen skedde vid invigningen av fönsterglashyttan. Dessutom spelade man ofta på festplatser nära Orrefors, mestadels på skytte- och nykterhetsfester, men också i demonstrationståg som fackföreningarna anordnade.

Kåren utökades och blev en septett, ibland blev det långa spelningar, åtta till tio timmar
i sträck. Man undrar hur armar, fingrar och läppar mådde efter sådana maratonlopp? 

Musikfanjunkare C V Bladh ledde Orrefors musikkår 1903–20.

Musik skulle folkbilda 

Viljan var stor både hos tidens arbetarpartier och liberala partier att folkbilda de stora skarorna av unga arbetare. Det ansågs karaktärsdanande att syssla med kultur i alla former: läsa historia och skönlitteratur, studera språk, och inte minst att kunna spela ett instrument eller sjunga i kör. Man menade att sådant inte bara skulle vara förbehållet adel och borgerlighet, utan borde spridas ut till folket.

Göteborgs arbetarinstitut arrangerade till exempel så kallade folkkonserter kring sekelskiftet 1900. Syftet var att sprida »god musik« – det vill säga klassisk musik – i de lägre klasserna till ett subventionerat pris. Borgerskapet och andra välbeställda var inte välkomna, även om det kunde hända att hustrur i välbärgade familjer skickade en av pigorna att köpa biljetter.

Arbetarna och alkoholen 

Tankar fanns också om att gott kamratskap på arbetet tillsammans med en meningsfull fritid kunde hålla arbetarna borta från drickande och fylleri, som var ett stort problem. Man kan också tänka sig att det innebar en viss status att tillhöra en musikkår, särskilt en med ett gott rykte. Ett gammalt talesätt säger: »Sådan musikkår, sådant glasbruk!«

Musikerna i brukskårerna fick ofta engagemang vid folkrörelsernas sammankomster och fester. Arbetare kunde ju både vara anställda vid ett bruk och på fritiden delta i möten med arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen eller frireligiösa samfund. Säkert förekom ett utbyte av musiker här emellan, för goda och dugliga blåsare var en bristvara. Att vara med i en av folkrörelsernas musikkårer förstärkte säkert också det karaktärsdanande inslaget.

Folkrörelserna satte sin prägel

Folkrörelserna satte sin prägel på den egna musikkåren – i Frälsningsarmén spelades väckelsepsalmer och andliga sånger i blåsarrangemang. Än i dag är Frälsningsarmén känd för sina fina blåsensembler. I nykterhetslogerna framfördes kampsånger mot alkoholens
verkningar och i skarpskytterörelsen peppades folk att ansluta sig till det frivilliga försvaret. Många brukskårer spelade också regelbundet i första maj-marscher och på fackföreningsmöten.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Låt oss vända på perspektivet och titta på vilka som bildade kårerna. Initiativen kom upp-ifrån – från disponenter och fabrikörer i spetsen för de nya gruvorna, glas- och pappersbruken. De tillhörde den borgerlighet som växte fram under industrialismen. 

En musikkår spelar i ett första maj-tåg i Enköping. Foto från första halvan av 1900-talet.

© Johan August Pettersson/Enköpings museum

Inspirerades av adeln

Enligt musikforskaren Ann-Marie Nilsson sneglade dessa industriledare på adelns vanor och hur man umgicks i de kretsarna. Adeln hade länge hållit sig med privata små musik-kapell bestående av sång, piano och stråkar som bidrog med pompa och ståt vid större festligheter och högtidsfiranden, och som också underhöll vid privata fester.

De nya entreprenörerna hade ofta en bakgrund i det militära, så för dem blev idealet en liten blåsensemble istället för en stråkkvartett. En egen ensemble gjorde att de slapp hyra in musiker varje gång sådana behövdes.

Blåsensemblerna stöttades ekonomiskt och kunde köpa in instrument och noter. I Orrefors erbjöds musikanterna dessutom egen hästskjuts och tillhörande skjutskarl till och från engagemangen.

Musikkårerna blev ansiktet utåt

Regementsmusikkårerna var välorganiserade, hade en fastlagd instrumentsättning, noter och repertoar. De användes i hög grad vid representation och som regementets, och i slutänden Sveriges, ansikte utåt. Det här passade de nya entreprenörerna som hand i handske. Brukskårerna kunde också vara ett ansikte utåt för företaget de representerade.

Blåsinstrument och särskilt mässings-instrument var högsta mode under andra halvan av 1800-talet. Populariteten berodde på att de under denna tid genomgick en smärre teknisk revolution. Äntligen kunde man få dem att stämma ihop bättre, mässings-instrumenten fick klaffar och ventiler och man kunde spela tillsammans i flera tonarter. Det sistnämnda utan att behöva byta byglar på instrumenten, något som var högst opraktiskt.

Dirigenter och musikledare rekryterades från det militära, kårerna leddes ofta av en musikfanjunkare långt fram i modern tid. Dessutom hade regementena tydliga strukturer för hur man rekryterade och utbildade nya musikelever. Detta tog man efter i brukskårerna.

Elfrida Andrée (bilden) och Elsa Stenhammar ledde Folkkonserterna i Göteborg från 1897 och fram till den förras död 1929.

Smålands husarers musikkår och Kronobergs regementes musikkår hade mycket gott rykte och fungerade som starka förebilder för bland andra brukskårerna i Småland. Längre fram, när svårare musikstycken skulle spelas vid större festligheter, kunde brukskårerna förstärkas med professionella militärmusiker.

Statens Järnvägar, Spårvägen, Postverket, polis och brandkår hade egna musikkårer som tillkom runt sekelskiftet och en bra bit in på 1900-talet. Krav fanns att man var anställd vid företaget för att få bli medlem, detsamma gällde i bruksorkestrarna. Trots nedläggningshot
existerar en del av dessa än i dag, omvandlade till större kårer eller symfoniska blåsorkestrar.

Från ensemble till professionell orkester

I Malmö, Stockholm och Göteborg bildade spårvägen blåsensembler ungefär samtidigt. I Göteborg gick några spårvägare samman 1905 i en blåssextett under namnet Spårvägens musik. En av dem, en B Andersson, plitade ner blyertsanteckningar som finns bevarade om den ursprungliga sättningen. Han skriver att östgöten Bergman spelade Eb-kornett, stockholmaren Nilsson Bb-kornett, göteborgaren Söderkvist (som även var buktalare, visdiktare och skolad artist) spelade tenorbasun och skåningen/smålänningen Lindström bastuba.

Andersson berättar dock inte vilket instrument han själv trakterade och ingen information om den sjätte medlemmen finns heller. Men en av dem bör ha spelat tenorbasun och den andre althorn, om de nu hade den gängse instrumentbesättningen för en blåssextett vid den här tiden.

Ensemblen flyttade runt och repeterade i källare, släpvagn, marketenteri och smörjhall. I dag heter musikkåren Göteborg Wind Orchestra och är en professionell blåsorkester med drygt 20-talet medlemmar som repeterar i det anrika Kronhuset i centrala Göteborg.

Göta livgardes musikkår på 1890-talet.

© Armémuseum

Populärt att blanda stilar

Musikerna i de olika kårerna hade många engagemang utanför arbetsplatsen eller regementet. Repertoaren bestod förstås av marscher och så kallade fosterländska sånger som var särskilt populära under den nationalromantiska eran. Men man kunde också spela koraler, brunnsmusik, folkvisor, musik ur operetter, operaarior, dansmusik och medverka i kyrkokonserter.

Potpurrier var särskilt populära. Senare spelades även filmmusik och kända låtar från olika delar av världen.

Ett sådant exempel är låten »Estrellita«, som skrevs 1912 av den mexikanske kompositören Manuel Ponce. Den finns i dag i en modern inspelning med Karlshamns musikkår (grundad 1956 som Järnvägsmännens musikkår i Karlshamn). Den traditionella sammetsmjuka melodin spelas i ett lågt läge av klarinetter och mässingsblås. Under den puttrar den stunsiga basstämman och tenorstämmorna med sina efterslag.

Bidrog till modernisering av svenskt musikliv 

Trots den nya sättningen doftar den svenska versionen av »Estrellita« latinamerikansk dansmusik. Man känner sig förflyttad 70 år tillbaka i tiden, kanske till en dansrestaurang eller utomhusscen i en park någonstans i efterkrigstidens Sverige. Det är nog ungefär så långt man kan komma från marschmusik.

Att fritt röra sig mellan olika musikaliska genrer var betecknande för musikerna i såväl militär- som arbetsplatskårerna. De var något av musikaliska kameleonter och dessutom ofta multiinstrumentalister som i hög grad bidrog till att vitalisera det svenska musiklivet. 

Publicerad i Populär Historia 2/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också