Jussi Björling – tenor på turné

Det finns en gammal välbekant bild av Jussi Björling, en barnabild med tre bröder i daladräkter. Den fungerade som reklammaterial under 1910-talets...

20 mars 2002 av Carlhåkan Larsén

Det finns en gammal välbekant bild av Jussi Björling, en barnabild med tre bröder i daladräkter. Den fungerade som reklammaterial under 1910-talets senare år, när den så kallade Björlingkvartetten reste land och rike runt och konserterade under ledning och deltagande av fadern David Björling, sångare och sångpedagog. Det är ett foto som har att göra med den gamla traditionen att lansera musikaliska underbarn. Det finns liknande bilder från 1700-talet med Mozart och hans syster som motiv.

De tre gossarna Olle, Jussi och Gösta gjorde också lycka i slott och koja, men mest i kyrkor. Deras sångprestationer finns bevarade i klingande skick på uråldriga grammofonskivor, där de bland annat sjunger ”Sommarglädje”, den som har texten ”Nu är det sommar, nu är det sol. . .”

Annars kunde gossarna börja sitt program med Davids Psalmer i Gunnar Wennerbergs tonsättning, fortsätta med Sara Wennerberg-Reuters ”Lillebarn” och sluta med Stenhammars ”Sverige”. Jussi hade på sin tidiga repertoar en sång med titeln ”Giv mig änglavingar”, vilket bör ha varit anslående och hjärteknipande.

”Något så makalöst rart som dessa små gossar sjöngo hafva vi ej hört” – ”Så klämde de i, ömsom brusande som forsens vilda fall, ömsom smekande som hjärtats stilla viskning. De hade gått i sin fars sångskola, det märktes genast. Vi förvånades öfver deras väldiga tonstyrka, då de klämde i med sina crescendon till dånande fortissimo. De äro ju endast små barn ännu, betänken detta! Väldiga applåder smattrade dem till mötes, där de stodo i sina dalkarlskostymer, bugande och bockande till tack”. Citatet ur en dagstidning är inte unikt. Björlingkvartetten, skickligt hanterad av David Björling, hade stor framgång.

Så tog Jussi Björlings sångarbana sin början. När han dog vid bara 49 års ålder, i september 1960, omfattade hans karriär som artist mer än 40 år! Men vägen fram i det tenorala mästerskapet på operascener, konsertestrader och vid mikrofoner var tidvis törnbeströdd, både i ouvertyr och i final.

Brödernas uppväxt och deras sångliga bildningsgång var särpräglad. Målinriktad när det gällde sången, levebrödet, men provisorisk i fråga om bostad och skolgång. Familjens öde tog en katastrofal vändning år 1917. Modern, Ester Sund, avled strax efter att den fjärde sonen Karl föddes. Fadern strävade med sin egen sångarkarriär – han lär faktiskt ha fått lektioner av självaste Caruso! – och med sina söners vidare kultivering. Men snart nog var David Björlings krafter uttömda – han led av alkoholism – och han dog 1926.

Brödrakretsen – gossarna var från nio till sjutton år gamla – spriddes åt skilda håll sedan de tre äldre förgäves sökt fortsätta som en sammanhållen grupp – de hade till och med skrapat ihop medel till en ny Amerikaturné, vilken dock fick ett snöpligt slut redan i Göteborg. Förenta staternas konsultat vägrade utfärda inresevisum – klokt nog, måste man väl ändå tillstå. Utan faderns ordnande hand hade ynglingarna stått sig slätt.

Där kunde brödrasagan tagit slut. Men den vokala skolningen hade satt varaktigt spår. Alla de tre äldre bröderna fick sången som profession.

För Jussis del stundade år av väntan och förberedelse. Han hamnade inledningsvis som bokhållarbiträde i Ystad. I denna stad verkade vid den tiden en famös apotekare, Salomon Smith, vilken iklätt sig rollen som feodalherre i sydsvenskt musikliv och spred kammarmusikens välsignelser i åtskilliga städer – verksamheten lever under hans namn fortfarande kvar i Malmö och Lund. Apotekaren, som också var en hängiven amatörsångare, fick tillfälle att höra Jussi och skickade i väg honom med en dusör på fickan till Stockholm för att pröva lyckan i huvudstaden.

Som 17-åring var alltså Johan Jonatan Björling (så hette han egentligen, Jussi var den familjära namnform som den finskbördiga farmodern ska ha etablerat) efter många om och men mogen att provsjunga för dåvarande operachefen John Forsell för inträde till operaskolan vid Kungliga Teatern, det vill säga Stockholmsoperan. Provet ägde rum i augusti 1928, och Forsell nedtecknade en skriftlig kommentar vid tillfället: ”Märkvärdigt bra, fenomen. 17 år. Bör anammas o skötas! Bör kunna bli ngt”. Forsell tillade, vilket visade sig betydelsefullt, att han skulle undersöka olika möjligheter till ekonomiskt understöd. Med Forsells råd och stöd och under hans stundom stränga överinseende fick Jussi Björling ett gott fundament för fortsättningen.

Samma år gjorde han för övrigt radiodebut. Via etern kom han under årens lopp i kontakt med sin riktigt stora lyssnarskara. Utan radion hade populariteten inte blivit så bred och djup som den blev. Det gällde både i hemlandet och i USA.

Redan som 19-åring fick den unge tenoren debutera på Operan. Det allra första framträdandet var i den obetydliga uppgiften En lykttändare i Manon Lescaut av Puccini, vilket torde ha gått tämligen spårlöst förbi. En av de stora Jussi Björling-kännarna, Bertil Hagman, har gjort en poäng av rollens namn och sett den som ett omen: det var Jussi Björling som efterhand skulle bli den perfekta lykttändaren på Stockholmsoperan — vid hans framträdanden skulle den röda lyktan alltid komma att lysa.

Den egentliga premiären för Jussi på operascenen kom med rollen som Don Ottavio i Mozarts Don Juan, där han fick fäkta mot självaste John Forsell, som tolkade titelrollen.

Under 1930-talet tillhörde den nye tenoren Kungliga Teaterns fasta trupp. Han seglade upp som den ledande kraften i de franska och italienska tenorpartierna. Där skaffade han rutin och instuderade det mesta av sin rollrepertoar. De roller han oftast sjöng var Hertigen i Rigoletto, Romeo i Romeo och Julia, Cavaradossi i Tosca, titelrollen i Faust, Rodolphe i Bohème och Manrico i Trubaduren. På utländska scener gjorde han dessutom ofta huvudrollen i Maskeradbalen (på den tiden benämnd Riccardo, numera förstås Gustaf III) och Des Grieux i Manon Lescaut.

I Stockholm fanns ett vacuum att fylla: David Stockmans bana började gå mot sitt slut, Einar Beyron och Martin Öhman tillhörde en äldre generation med andra specialiteter. När Jussi var 25 år gammal, vid en tid då de flesta operasångare nätt och jämt hunnit starta, hade ”fenomenet” (Forsell hade så rätt!) Jussi Björling redan hunnit med att sjunga de flesta av de roller i vilka han skulle briljera under de kommande 25 åren. Hans receptivitet var förbluffande. Under senare år koncentrerade han sin operarepertoar till ett fåtal paradroller. Med stigande fordringar och nervpress torde han ha skyggat för nya uppgifter

Att plötsligt vara stor i Stockholm innebär ju inte automatiskt att världen ligger öppen. Genombrottet utanför Sverige kom i Köpenhamn 1931, då Jussi möttes med den stora famnen när han framträdde på Tivoli. Gröna Lund och Skansen i Stockholm hakade på och därmed grundlades en tradition som blev övermåttan folkkär. Han tycktes så svensk (och så kände han det också själv) med sin armbrytning och sitt gäddfiske och med ”Land du välsignade”.

Sommaren 1935 ingick han äktenskap med en sjungande kollega, Anna-Lisa Berg, ett äktenskap som välsignades med tre barn. (Jussi hade en äldre utomäktenskaplig son Rolf, född 1928, och ytterligare en dotter.)

Nu kom engagemangen slag i slag tack vare djungeltelegraf och internationella operakontakter. Björling kom till Dresden, Wien och Prag vintern 1936–37 och därefter följde alla gängse metropoler.

Ett viktigt steg var att skivbolaget His Master’s Voice lanserade honom bland stjärnartisterna. Kritikern Moses Pergament sammanfattade: ”Rullar inte hans namn på dessa skivor runt jorden snart, då är det något fel på grammofonpubliken ute i världen”

År 1937 var det dags för första USA-turnén — såsom vuxen, nota bene! Som ord på vägen från en konsert i Köpenhamn skrev Politiken: ”Han och Gigli är tidens största tenorer. Fullkomligare röst än Jussi Björlings finns inte. Allt har naturen skänkt honom, varje ton är av valör och utan fläck, av en renhet, en klarhet, en genomskinlighet och skönhet.”

Under 1940-talet hämmades den internationella karriären av världskriget, men han kunde dock vårda sin amerikanska publik genom säsongerna på Metropolitan. Det var där han förvärvade sitt världsrykte som operatenor. Sammantaget framträdde emellertid Jussi Björling ojämförligt oftast på Stockholmsoperan. Av 931 noterade föreställningar (dokumentation tillgänglig i Jussi Björling-museet i Borlänge) gick 659 i Kungliga Teaterns regi, turnéer inräknade. Dock är att märka att den allra största delen av dessa framträdanden ägde rum under 1930-talet, då han var fast anställd. På Kungliga Teatern kände han sig som hemma, även om det bara gällde enstaka gästspel.

I operahuset vid Gustaf Adolfs torg hade han sina varmaste anhängare, som emellertid ibland fick utstå besvikelsen av inställda föreställningar. Alla visste så småningom vad de berodde på: Jussi hade problem med spriten. Om detta talades det i allmänhet tyst, och så gott det gick förtegs problemet av familjeskäl. Men skvallret frodades, och det fanns infama gliringar: ”Jussi slarvar aldrig i sin konst. Däremot kan man inte alltid lita på att han uppträder, när han lovat göra det. Tiotusenden har fått vända hem från folkparkerna, därför att Jussi inte känt sig i sitt esse. En kåsör skrev en gång: ›Att få höra Jussi är som att spela på lotteri. Skall man dra en nit eller ej?› I morgon får man se om Jussi blir dragen. Men rasande folkparkstusenden förlät honom och kom på nytt, när han kom.”

Vid 49 års ålder lades Jussi alltså i graven. In i det sista var han i goda stunder vid bästa röstvigör. Man kan knappast med fog säga att hans bana som sångare börjat gå nedåt. Men fysiken stod inte längre bi, hans hjärtbesvär blev alltmer påtagliga och var den direkta dödsorsaken. Det var märkbart att han åldrades hastigt under 1950-talet. Han hade levat ett liv i anspänning, och hans livsföring hade tärt på krafterna. Det visste han om och ruelsen gick väl hand i hand med ruset. Redan i memoarboken Med bagaget i strupen, som han utgav som 34-åring, finns temat med, fast beslöjat: ”Konstnärer brukar tillerkänna sig rätten att vara en smula lynnigare än andra människor /…/ Det är inte lätt att leva upp till högt uppskruvade förväntningar. Jag har valt metoden att hellre ställa in än ge en dålig konsert.”

Begravningen ägde rum i Engelbrektskyrkan i Stockholm, den nationalromantiska helgedomen par préference, men gravsättningen skedde i Stora Tuna, i dalahembygden – det var i Borlänge Jussi föddes 1911.

Hur mäter man världsberömmelse för en scenens artist? Man har lust att erinra sig Schillers ord: Den Mimen flicht man keine Lager. ”Åt skådespelarna flätar man ingen minneslager”. I ett ord som ”världsberömd” ligger förborgat en form av kulturimperialism. Det är bara den västerländska mediestödda världen som räknas. Ibland använder man också ironiska vändningar som ”världsberömd i hela Sverige”. Det gäller nu inte om Jussi Björling. Hans prestationer och hans livsöde har bäddat för legendarisk status. Hans karriär utvecklades under en tid då grammofon- och radiomedierna gjorde snabba framsteg. Inspelningstekniken har gjort det möjligt för eftervärlden att återuppleva och värdera ögonblickets konstprestationer, att fläta posthuma minneslagrar åt just den tidigare oåtkomliga typen av konstnärer. En sångare kan jämföras inte bara med sin egen generations kolleger och konkurrenter utan med föregående och efterkommande. Detta har i sin tur öppnat marknaden för en kultbetonad dyrkan av ”historiska” röster. Jussi Björling har sällskap som vårdar hans minne i både Sverige, USA och Storbritannien och operaälskarna älskar inte minst att anställa de mest detaljerade jämförelser mellan olika stämmor, vilket i svårare fall kan utveckla sig till ren knappologi.

Jussi Björling hade en stämma vars kvaliteter med största genomslagskraft går fram via inspelningar. Hans sceniska aktion lämnade, särskilt i början av karriären, mycket övrigt att önska. Han har berättat hur illa till mods han kände sig under operaskolans plastiklektioner och det begripliga obehaget att uppträda i löjliga trikåer. På senare år fick hans scenapparition mera naturlighet. Han sparade på utspelet men gav uttryck åt det han kunde stå för. En god princip. Alla öronvittnen är överens om att hans karakteriseringsförmåga låg koncentrerad i det vokala uttrycket, förmedlat via en oklanderlig sångteknik.

Vissa operasångare gör sig knappast på skiva. Det finns ypperliga musikdramatiska artister vars prestationer då inte vederfars rättvisa. De är sjungande scenpersonligheter. Med Jussi Björling förhöll det sig snarast tvärtom, han var en sångare som stod på scen. Och det är inspelningarna som ger honom förblivande kultstatus.

Nu har 40 år gått sedan Jussi avled, men hans minne hålls levande tack vare den rikliga dokumentationen där det ryms både enklare schlagernummer (i början under pseudonymen Erik Odde) och kompletta operatolkningar.

”Den svenske Caruso” fick han naturligtvis heta. Enrico Caruso var och förblev seklets stora tenorlegend. Beniamino Gigli, en äldre italiensk kollega med vilken Jussi ofta jämfördes, kunde inte axla den manteln. Om honom hette det, med Teddy Nybloms ord: ”han var den förnämste i sin genre, men genren var inte den förnämsta”. Åtminstone för finsmakande nordbor var Gigli inte smakfull nog med sitt vokala italienska självsvåld. Detsamma kan sägas om en senare tenorhjälte som Pavarotti – överdådet övergår i prål.

Jussis röst – alla har väl hört den och kan identifiera den. Att karakterisera den är inte så lätt, ord har svårt att fånga in klingande fenomen. Så har också de flesta som försökt säga något om själva rösten stannat vid att dess kvaliteter sist och slutligen var gåtfulla, odefinierbara. En nordisk röst med italiensk brio. En lyrisk stämma med dramatisk expansionskraft. Jämn teknik, smakfull frasering, inga smäktande later, inga självsvåldiga överdrifter och ändå aldrig tyngd av någon mesighet utan med full satsning av känsla och inlevelse. Det finns Jussi-tolkningar inför vilka man tänker: de är idealiska, men idealen har förändrats. Det är underbart att höra ”Till havs” brusa, men den enkelt tankfulla ”Tonerna” tål inte riktigt stämmans fulla briljans. Men man kan om Jussi säga: vad han åstadkom kan inte göras bättre, möjligen annorlunda.

Carlhåkan Larsén är musikkritiker och kulturskribent på Sydsvenska Dagbladet i Malmö.

Många minnesbilder

Jussi Björling har fått ett alldeles eget museum i Borlänge. Det upprättades 1994 och är inrymt i en villafastighet i centrum av staden. Där finns allt vad man kan begära av historiska faktaupplysningar om sångarbanan, scenkostymer, fotografier, personliga tillhörigheter och allsköns kuriosa. En tung och viktig del utgörs av ett arkiv med en omfattande klippsamling och annan litteratur samt den klingande dokumentationen av Jussi Björlings konst.

Här hänger den blå, inte särskilt bohemiska, kostym han brukade bära som den fattige poeten Rodolphe i Puccinis Bohème, var han än framträdde. Men också den privata fracken med Kungliga Musikaliska Akademiens broderade krage. Fracken visar att storsångaren verkligen var kort i rocken.

Rodolphe var Björlings ”mesta” operaroll. Han sjöng den på scen vid 114 föreställningar, enligt statistiken. Därav 60 gånger på Kungliga Teatern, det vill säga Stockholmsoperan. Vid det första tillfället var han bara 23 år gammal. Sista gången han sjöng partiet var på Covent Garden i London, minnesvärt genom den tragiska omständigheten att han drabbades av en hjärtinfarkt i anslutning till en av föreställningarna. Det hindrade honom dock inte från att fullfölja sin uppgift!

Redan som 34-åring sammanfattade det unga stjärnskottet sitt livs historia i en självbiografi, Med bagaget i strupen. Samma år, 1945, utkom märkligt nog en konkurrerande bok, med delvis samma innehåll – det var brodern Gösta som berättat sin version av brödrasagan för en spökskrivare. Men Jussi stod i centrum, som framgår av titeln Jussi – Boken om storebror.

Efter det trots allt oväntade frånfället utkom en minnesbok, redigerad av Bertil Hagman, med rikliga rökelseoffer. En kritiskt hållen biografi från amerikanskt håll utgör Stephen M Stroffs Guldstrupen, varefter änkan Anna-Lisa justerade bilden med sin Mitt liv med Jussi. Denna följdes av en utbyggd engelskspråkig version, Jussi, där den amerikanske operakännaren Andrew Farkas står som medförfattare. Den innehåller utförlig rollstatistik med mera av Harald Henrysson, som separat utgivit A Jussi Björling Phonography (2 uppl. 1993).

Återutgivningen av olika inspelningar, från kompletta operor till lösa inslag från konserter, har en till synes outtömlig marknad. Skivmärket Bluebell förvaltar en dyrbar skatt som påpassligt och i olika kombinationer ställs till den stora lyssnarkretsens disposition.

Publicerad i Populär Historia 7/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också