Jenny Lind: Problem med rösten bidrog till succén

Jenny Lind var vår första svenska världsstjärna, så stor att det nästan är svårt att föreställa sig en stjärna av den digniteten i en tid utan den mediavärld som växte fram under 1900-talet med först ljudinspelningar och senare med TV:s genomslag. När Jenny Lind var som allra störst under några få år i slutet av 1840- och början av 1850-talen samlades tusentals jublande, näst intill hysteriska, människor som ville få en glimt av sin idol som de aldrig ens hade hört sjunga.

Under den tid då hon hade det som allra mest hektiskt var hon tvungen att gömma sig, smyga ut bakvägar, springa ut i en väntande vagn innan folkmassan upptäckte henne – på samma sätt som exempelvis The Beatles flydde sina fans på 1960-talet. Hur blev det så?

Vägen dit var lång och kantad av både personliga svårigheter och röstproblem. Jenny Lind levde i en tid när media expanderade i takt med industrialiseringen.

Under 1830-talet förändrades dessutom medias sätt att skriva om framförallt kvinnliga aktriser. Tidigare skrev man om det artistiska framträdandet, deras röster och så vidare, men nu började man istället fokusera på privatliv och personliga egenskaper. Jenny Lind tilldelades en helgonlik renhet lik den kristna symbolen för en idealkvinna – jungfru Maria.

Jenny Lind sågs som idealkvinnan

Pressen framställde den svenska operastjärnan som änglalikt oskuldsfull, ren och god. Hon blev mycket populär, antagligen för att hennes »personlighet« stämde överens med tidens bild av en idealkvinna och hon idoliserades som en slags kvinnlighetssymbol.

Hennes mediala image handlade inte minst om rösten. En av Jenny Linds mest entusiastiska beundrare, Ludwig Rellstab, återkom ständigt till att hon var »sångens mest fulländade kvinnlighet« och att alla hennes rörelser och toner »andades den ljuvligaste, ädlaste kvinnlighet«. Det mest slående citatet kommer från den tyske författaren Heinrich Heine: »ur hennes strupe klingar den renaste jungfruligheten! Jungfruligheten finns i hennes röst.«

Kom från otrygga förhållanden

Jenny Lind kom från relativt fattiga och otrygga förhållanden. Hon flyttades mellan olika vårdnadshavare och rycktes upp med rötterna flera gånger innan hon fyllt 10 år. När hon föddes i Stockholm den 6 oktober 1820 var hennes mor Anna Maria Fellborg inte gift, vilket innebar att dottern var en så kallad »oäkting«.

Hon var frukten av moderns tillfälliga förbindelse med bokhållaren Niklas Jonas Lind. Anna Maria, som drev en flickskola, kunde inte ta hand om ett spädbarn och därför lämnades Jenny bort till en klockarfamilj i Sollentuna. Där bodde hon sina tre och ett halvt första år, tills modern hämtade hem henne år 1824.

Efter fyra år blev hon bortlämnad igen när modern fick arbete på annan ort. Nu hamnade Jenny hos ett vaktmästarpar i borgerskapets änkehus där också hennes mormor bodde. Tiden här blev lycklig. »Jag sjöng vart steg, vart språng jag med mina barnafötter tog«, beskrev Jenny Lind senare denna period.

En dag när hon var 7–8-år satt hon och sjöng i ett öppet fönster medan folk på gatan utanför lyssnade förundrat. Bland de förbipasserande fanns en tjänsteflicka till Kungliga Teaterns (Operans) premiärdansös, mamsell Fredrika Lundberg. När hon fick höra talas om den skönsjungande flickan bjöd hon hem Jenny till sig för att sjunga. Lundberg blev imponerad.

Imponerade på Kungliga Teatern

»Flickan är ju mycket begåvad! Ni måste låta utbilda henne för scenen«, sa hon till en mycket tveksam Anna Maria Fellborg. Jenny själv var dock ivrig och lyckades med hjälp av Lundberg övertala modern att få provsjunga för Kungliga Teaterns sångmästare Carl Magnus Craelius. Denne blev rörd till tårar och tog med Jenny till teaterchefen, greve Carl Johan Puke.

Puke tittade skeptiskt på den lilla flickan. »Hur gammal är hon?« frågade han. »Nio år«, svarade Craelius. »Nio!« utropade greven. »Detta är ingen barnkrubba! Detta är Konungens Teater!« Puke gick ändå med på att lyssna på Jenny, och även han rördes till tårar.

Berättelsen är en efterhandskonstruktion och bör tas med en nypa salt.

När den 9-åriga Jenny Lind började på Kungliga Teaterns elevskola i september 1830 flyttade hennes mor hem igen och återupptog sin flickskoleverksamhet. Hennes första elev blev Jenny, och så småningom placerade Kungliga Teatern ytterligare tre elever hos henne.

Misshandel och rättsprocess

Som 11–12-åring uppmärksammades Jenny Lind i pressen för sin sångbegåvning, men snart tornade nya orosmoln upp sig. Modern var lynnig och hon behandlade sin dotter särskilt hårt. Efter att ha misshandlats under en längre tid rymde Jenny hemifrån i oktober 1834, varpå Kungliga Teatern placerade henne i en annan flickpension. Det hela ledde till en rättsprocess där Kungliga Teatern och Anna Maria Fellborg tvistade om vårdnaden.

Konflikten slutade med att Niklas Lind trädde fram och erkände faderskapet. När han och Anna Maria Fellborg gifte sig blev Jenny tvungen att flytta hem igen. Processen varade i nästan två år och under den tiden for Jenny illa både känslomässigt och utvecklingsmässigt.

Ådrog sig röstskada

Samtidigt som rättsprocessen pågick ådrog sig Jenny Lind en röstskada som hon fick dras med under resten av sitt liv. Under hela sin återstående karriär beskrevs hennes toner i det så kallade mellanregistret, ettstrukna f–a, som beslöjade eller hesa. Konkret innebar det att hennes stämband läckte luft i just detta tonområde.

Av allt att döma hade hon bestående förhårdnader på stämbanden – det som sångare i dagligt tal kallar »knutor« – eller till och med ärr. Det gjorde att stämbanden inte kunde sluta tätt varpå luft läckte igenom och skapade en heshet när hon sjöng några toner. En sådan skada kan uppkomma antingen efter en överansträngning eller vid en allvarligare infektion som satt sig på stämbanden.

Rättsprocessen pågick samtidigt som Kungliga Teatern utökade Jenny Linds engagemang. I februari 1836 fick hon sin första större roll, Georgette i Adolf Fredrik Lindblads opera Frondörerna. Vid det laget hade Jenny Linds röst försvagats så till den grad att kompositören skrev till en vän att: »lilla Jenny Lind, ehuru en svag nästan ingen röst alls har med sitt lifliga spel hjälpt upp saken.« Detta är första gången som hennes röst beskrivs som försvagad.

Kanske hade hon drabbats av en rejäl förkylning. Rättegången och förhållandet till modern kan också ha tärt på henne så hårt att sjukdomen hade svårt att läka ut, så att någon påföljande sjukdom satte sig på stämbanden. Om hon dessutom försökte dölja eller på något vis kompensera för detta när hon sjöng, kan det ytterligare ha förvärrat skadan.

Jenny Linds stora genombrott

Eftersom Jenny Linds röst var försvagad och ojämn var Kungliga Teaterns ledning osäker på hennes förmåga. Dock övertalades man av hennes sånglärare, Isak Berg, att låta henne sjunga Agatha i Carl Maria von Webers Friskytten.

Det blev succé. Operan hade premiär den 7 mars 1838, och denna dag räknas som Jenny Linds stora genombrott. »Jag steg upp såsom en människa och lade mig som en annan. Jag hade funnit vari min styrka bestod«, sa hon själv.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Jenny Linds röst hade hämtat sig så pass att det nu bara var mellanregistret som var hest. Fördelarna övervann helt klart nackdelarna och pressen lovordade åter hennes musikalitet, höjd och tolkning.

Efter genombrottet steg Jenny Linds stjärna med rekordfart. Hon debuterade i snabb takt i flera nya operor, och när hon året därpå spelade Alice i Giacomo Meyerbeers opera Robert av Normandie bekräftades hennes nya stjärnstatus. Hon var nu publikens odelade favorit.

Karaktärer bidrog till mytologiserade personlighet

Succéerna med Agatha och Alice gick hand i hand med att Jenny Lind fick sin mytologiserade »personlighet« i pressen. Det var inte ovanligt att tidningarna blandade ihop rollkaraktären med aktrisen. Att karaktär och person var en lyckad kombination kunde bli avgörande för vilken stjärnstatus sångerskan skulle få.

Berättelserna i de båda operorna påminner om varandra. Det är Faustliknande historier som tar upp kampen mellan det onda och det goda. Både Friskytten och Robert av Normandie handlar om en ung man som blir förledd av djävulen och en ung flicka – Agatha/Alice – vars renhet och oskuld är det enda som kan rädda honom och hans själ.

Rollerna passade Jenny Lind rent röstmässigt, och dessutom var hon en skicklig skådespelerska. Efter den första Agatha-debuten syntes ett litet embryo av den kommande mediebilden av storstjärnan, när pressen framhöll att hon mötte publikens jubel »enkelt, flärdfritt, med den mest älskvärda blygsamhet«.

Efter premiären av Robert av Normandie den 10 maj 1839 på Kungliga Teatern i Stockholm exploderade pressen med personlighetsbeskrivningar av »den blygsamma, oskuldsfulla, älskvärda, flärdfria, jungfruliga« unga flickan Jenny Lind. Ett mönster lyser igenom, som berättar att Agatha grundlade och Alice bekräftade den unga Jenny Lind som upphöjt kvinnoideal, något som gjorde henne omåttligt populär.

Sökte hjälp i Paris

Ytterligare ett år senare, i januari 1840, blev hon endast 19 år gammal utnämnd till hovsångerska och hedersledamot av Musikaliska Akademien. Men i takt med att hennes popularitet ökade fick hon allt mer problem med sin rösttrötthet och heshet. Hon insåg att hon var tvungen att söka hjälp om hon inte skulle tappa rösten totalt.

Hösten 1841 reste Jenny Lind till Paris för att ta lektioner för en av tidens mest namnkunniga sångpedagoger, spanjoren Manuel Garcia (1805–1906). Han dömde först ut rösten som redan förlorad, men gav henne ändå en andra chans sedan hon vilat i några veckor.

Efter tio månader hade den svenska operasångerskan återhämtat sig och nu även tillskansat sig en sångteknik som höll bättre. Efter Parisvistelsen var det hesa området begränsat till bara ett par toner – bara f’–a’ i mellanregistret förblev defekta.

Avbruten av öronbedövande jubel

I oktober 1842 var den då 22-åriga sångerskan tillbaka på Kungliga Teatern i Stockholm och succén blev enorm när hon inte bara infriade utan överträffade alla förväntningar. Blommor regnade över henne så fort hon visade sig på scenen och orkestern var tvungen att avbryta flera gånger på grund av öronbedövande jubel. Nu väntade en hektisk tid för henne och en riktig guldålder för Kungliga Teatern.

Efter att Jenny Lind hade flyttat tillbaka hem igen år 1836 hade hon haft några år av lugn. Förhållandet till föräldrarna hade fungerat någorlunda, men under 1839 hade det börjat skava igen. Ständiga konflikter med modern ledde till att Jenny flyttade till kompositören Adolf Fredrik Lindblad (1801–78) och hans familj i november 1839. Några år senare lyckades hon övertala fadern att avsäga sig sitt förmyndarskap för henne till hovrättsrådet Henrik Mattias Munthe (1798–1880), som var mer lik henne själv i affärer.

Internationell karriär började i Berlin

Nu borde allt ha varit frid och fröjd i Jenny Linds liv. Men istället hände det som slutligen gjorde att hon valde att flytta utomlands, åtminstone för en tid. Det bar sig nämligen inte bättre än att Adolf Fredrik Lindblad blev häftigt förälskad i henne när hon bodde hos honom och hans familj. Det slutade med att hans hustru hotade med att vilja skiljas. Jenny Lind blev djupt chockerad och flyttade genast från familjen.

Händelsen satt kvar i Jenny Lind som en tagg i resten av hennes liv, och långt senare skrev hon till Munthe att om inte detta hade hänt hade hon nog aldrig förmåtts lämna sitt älskade fädernesland. När den tyske kompositören Giacomo Meyerbeer erbjöd henne att gästspela i Berlin antog hon erbjudandet och påbörjade en storslagen internationell karriär.

Jenny Lind-feber i Europa

I december 1844 debuterade hon på den kungliga operan i Berlin. Hennes »jungfruliga rykte« hade föregått hennes ankomst och framträdandet blev början på en fyra och ett halvt år lång succéfylld turné i Europa, där Jenny Lind-febern kulminerade 1847–49. Turnén tog slut i och med att hon även valde att avsluta hela sin operakarriär, i London våren 1849.

Hur lät då Jenny Lind? Och hur kunde hon göra en så storslagen karriär trots att hennes röst hade defekter? Troligen gick hennes lite sköra röstklang hand i hand med hennes mediala image – »den ideala kvinnligheten«. Det finns några samtida uttalanden som tyder på det.

Pianissimo var hennes styrka

Jenny Lind var en mycket hög sopran, men hennes röst var inte särskilt stark, det konstaterade Dagligt Allehanda redan 1838. Vid Berlindebuten menade den tyske recensenten Ludwig Rellstab att »hennes röst är inte utan fyllighet, men är dock mer välljudande än stark«.

Istället var hennes största styrka pianissimo, att hon kunde sjunga mycket svagt, särskilt i den höga höjden. Det finns en mängd uttalanden som berättar att hennes pianissimo ändå hade en intensitet så att det alltid gick ut till varje hörn av en teater, trots att orkestern spelade samtidigt.

Såväl beundrare som kritiker var överens om att hon hade en väl utvecklad, ekvilibristiskt skicklig sångteknik. Hennes röstklang beskrevs ofta som ljuvt säregen och förtrollande och jämfördes ofta med klangen hos en flöjt eller en klocka. »Varje ton av hennes röst som sträcker sig från ettstrukna c till trestrukna e eller f är vackert klingande med en nästan flöjtaktig fullständigt ren klang«, skrev den tyske tonsättaren Julius Weiss efter hennes Berlindebut.

Ojämnheten i rösten hyllades

Trots att kritiker under hela hennes karriär beskrev röstskadan som en brist fanns det några som menade att den var avgörande för hennes säregna, ljuva klangfärg. Det råder inget tvivel om att hennes stämband läckte luft i området ettstrukna f–a, vilket gav illusionen av det som många kallade hennes »röstslöja«.

Det är inte omöjligt att det läckte luft också i högre lägen, om än så lite att det inte uppfattades som beslöjande utan som en slags mjukhet. Den tyske musikern Carl Gollmik skrev såhär i en recension i Berlin, 1845:

»Många vill finna klander i att hennes mellantoner är beslöjade. Jag hör till dem som tar denna skuggsida i försvar därför jag tror att just i den något belagda timbren ligger väsendet/klangen varmed hon berör hjärtats fibrer, ty med fulla och ljusa klanger skulle hon svårligen kunna frambringa samma effekter.«

Ludwig Rellstab konstaterade att »den hemlighetsfulla poetiska magin« fanns i Jenny Linds slöja. »Hur ogärna skulle vi offra den till en obeslöjad, perfekt röst. Det är just denna slöja, denna doft som förlänar hennes sång den hemlighetsfulla poetiska magin, som efter att örat uppfattat tonen också redan träffar hjärtat.«

Även signaturen A S (troligen August Schmidt, redaktör på tidningen Allgemeine Wiener Musik-Zeitung) uttryckte efter Jenny Linds Wiendebut 1846 att det var ojämnheten i rösten som förskaffade hennes sång en så säregen charm. Den svaga rösten med luftig, säregen klang motsvarade 1800-talets kvinnoideal som sa att kvinnan skulle vara just mjuk, lågmäld och bräcklig.

Tackade ja till Amerikaturné

Efter att hon avslutat sin operakarriär 1849 tackade Jenny Lind ja till den amerikanske underhållningsentreprenören Phineas T Barnums (1810–91) erbjudande om en stor Amerikaturné. Denna gjorde henne berömd över ännu större delar av världen, och Jenny Lind-febern nådde nya höjder. Eftersom hon avslutat sin operakarriär sjöng hon enbart konserter där hon visserligen hade med enstaka operaarior på programmet.

I USA var hennes rykte och prickfria vandel om möjligt ännu viktigare än i Europa, och som den skickliga marknadsförare Barnum var utnyttjade han det maximalt. När »den svenska näktergalen« anlände till New York möttes hon av 30 .000 flaggviftande beundrare på kajen, och den första konserten hölls inför 6.000 personer som hade betalat biljettpriser motsvarande flera normala årslöner.

Åren 1850–52 turnerade hon runt Nordamerika och även på Kuba. Många gånger omringades stjärnan av farligt stora åskådarskaror så att Barnum fick smussla henne i säkerhet.

Gifte sig i Boston 1852

År 1851 anslöt sig den tyske pianisten Otto Goldschmidt till turnén. Han var tidigare elev till den då avlidne Felix Mendelssohn som Jenny också hade haft en mycket nära relation till. Mendelssohn blev det sammansvetsande kittet som gjorde att Jenny fattade tycke för den nio år yngre Otto och den 5 februari 1852 gifte de sig i Boston. Efter turnén bosatte de sig först i Dresden och senare i London. De fick tre barn, Walter (1853), Jenny (1857) och Ernest (1861).

Under 1850- och 60-talen konserterade paret ofta runtom i Europa – dock utan tidigare uppståndelse. När familjelivet tog över blev framträdandena allt färre.

1883 var Jenny Lind sånglärare vid Royal College of Music i London, men slutade efter några månader på grund av dålig hälsa. Hon avled 67 år gammal den 2 november 1887 i sitt hem i Wynd's Point i västra England. Hon ligger begravd på Great Malvern cemetery.

Publicerad i Populär Historia 6/2020