Musikaliskt geni i en polisstat
Man vill gärna sucka över Franz Schuberts korta stund på jorden, vi betraktar nuförtiden ett så hastigt flyende liv som något extremt. Många romantiserande biografier har också beskärmat sig över ett grymt konstnärsöde. I själva verket avviker Schuberts livslängd inte uppseendeväckande från vad som kunde förväntas för en man i hans omständigheter, under denna tid, på denna ort.
Franz Schubert levde och dog i Wien. En liten, ganska obemärkt man i en stor och viktig metropol. Hans privata liv var fattigt på omvälvande händelser, men statens affärer var turbulenta under åren kring 1800-talets början.
Själve Beethoven hade visserligen formulerat en torr anmärkning redan år 1794: ”Man säger att en revolution skulle ha brutit ut. Men jag tror, att så länge österrikaren har mörkt öl och korv, så gör han inte revolution.” Med eller utan revolution, sekelskiftet 1800 var ingen tid av frid.
Napoleon kom och gick
När Schubert var åtta år belägrade fransmännen Wien och den nyblivne kejsar Napoleons här besegrade österrikarna vid Austerlitz. Fem år senare, 1810, gifte sig den korsikanske uppkomlingen med den anrike habsburgaren Franz I:s dotter Marie Louise. Slaget vid Leipzig 1813 blev vändpunkten i Napoleons karriär. Efter Bonapartes nedgång och fall blev Wien skådeplatsen för den kongress som städade Europas karta. Kvar i Wien hos sin morfar förblev för övrigt Napoleons legitime son, Napoleon (II), med titeln hertig av Reichstadt.
Inom denna storpolitiska ram ryms Franz Schuberts mikroöde. Han brukar betraktas som en stilla existens, vars genialitet inte uppfattades av samtiden. Den rika konstnärliga produktionen var också till största delen obekant när han dog. Först långt senare har man fått klart för sig att också den oförarglige Schubert hörde till dem som led av den österrikiska polisstatens ideologi och dess metoder att hävda denna.
Den unge kompositören och hans vänkrets av litteratörer, målare och tjänstemän såg alltså Napoleons storhet komma och gå, kejsarens rentré från Elba, utgången av slaget vid Waterloo, deportationen till St Helena och den ryktbare fångens frånfälle 1821.
Schubert tillhörde en stor syskonskara, där dock på grund av tidens sanitära misär bara några stycken nådde över spädbarnsåldern. Fadern, en nitisk skollärare, närde en stark önskan att Franz och hans bröder skulle inta en plats i skolsystemet. Franz talanger i fråga om musik uppdagades mycket tidigt. Vid elva års ålder framträdde gossen som sopransolist i Lichtentalkyrkan. Han hade redan börjat komponera. Schubert antogs nu vid det kungliga och kejserliga ”Konvikt” och blev för fem år framåt vad vi skulle kalla Wiener Sängerknabe. En av hans vänner för livet, Joseph von Spaun, har berättat om hur han försåg sin yngre kamrat med massor av notpapper.
Dessa sångargossar gick i en strängt inrutad skola, vars förtjänst var att den uppmuntrade musicerande och gav högklassig undervisning. Detta drog Franz den största nytta av. Skolningen var synnerligen adekvat för ett musikaliskt geni.
Efter åren i denna musikaliska grundskola utbildade sig Schubert till pedagog och inträdde i faderns skola som abc-lärare och räknemästare. Han uthärdade i tre år. Därefter etablerade sig Schubert som småföretagare i kompositionsbranschen.
Ett hårt samhälle
Schubert var 17–18 år under Wienkongressens glansperiod, september 1814–juni 1815. Därefter organiserades furst Metternichs järnhårda samhällsdisciplin, som inrutade livet i dubbelmonarkin. Kontrollen gällde medborgarnas resor. Med censuråtgärder övervakades det tryckta ordet, liksom posten och teaterföreställningarna. Hemlig polis, efterhand en ytterst omfattande organisation, spanade efter sammansvärjningar och kunde ingripa med utomordentliga maktbefogenheter. Praktiken gick kanske inte i full utsträckning hand i hand med principerna i denna kontrollapparat, men för medborgarna var den skrämmande nog.
Ingen idyll
Det är lätt gjort att upprepa slagord som ”Kongressen dansar och ler” eller ”Wien i trefjärdedelstakt”. Visst blev Wien inom kort valskungen Johann Strauss stad, visst florerade dansglädjen i alla samhällsklasser. Men man skall fördenskull inte idyllisera tillvaron i habsburgarnas huvudstad. Till den gängse skildringen av kongresstaden och decennierna som följde hör betonandet av muntert sällskapsliv och välstånd. Men gryende problem med folkinflyttning, tidig industrialisering och proletarisering ger en annan bild av de sociala förhållandena.
Schubert angav bokstavligen just tonen i de privata kretsarna av intellektuella som idkade högläsning, diskuterade och helt enkelt umgicks. I hemlighet betraktade de sig som liberala element, väntande på bättre tider. För de fria artisterna låg den statliga kontrollen som ett ständigt hot över livet och konsten. Inte ens den beskedlige Schubert förblev opåverkad av censurinstitutionen.
År 1819 mördades den som polisspion misstänkte succéförfattaren August Kotzebue, något som föranledde ytterligare skärpning av myndigheternas hållning mot subversiva element, särskilt bland studenter. Schuberts vän, dramatikern Franz Grillparzer, fick känna på de strama tyglarna då han skrivit ett poem med kyrkokritik – ett farligt tilltag i denna klerikalismens tid. Schuberts intime vän och rumskamrat Johann Mayrhofer, författare och ämbetsman, var på sitt sätt ännu ett offer: som liberal levde han i en inre exil och tjänade till och med sitt levebröd som censor. De starka inre spänningar som denne både misantropiske och misogyne grubblare måste ha burit på kom honom att begå självmord.
Också i Schuberts musik kan man spåra anti-metternichska strömningar: ”Finns det egentligen glad musik? Jag känner inte till någon.” Vi behöver bara tänka på ”Schuberts Ofullbordade” för att förstå vad han menar. Denna fragmentariska symfoni, skriven av den 25-årige mästaren men uppförd först 1865, andas svårmod i snart sagt varje takt.
Schubert arresterades
Den icke alltid så blide Schubert hamnade själv i arrest vid ett tillfälle efter ett gräl med polismakten. En kamrat till Schubert, den unge diktaren Johann Senn, var misstänkt för att stå i spetsen för en sammanslutning av frihetsälskande studenter. Vid husrannsakan hos Senn i mars 1820 yttrade denne sig övermodigt och utmanande om regeringen, som vore ”för dum för att kunna tränga in i hans hemligheter”. Schubert och flera vänner därtill understödde Senn med förolämpningar mot polisbetjänterna. Schubert togs i fängsligt förvar, släpptes dock rätt kvickt och kom undan med ett blått öga. Men Johann Senn gick ett bittert öde till mötes. Han satt i undersökningshäkte i 14 månader, trakterad med prygel. Så förvisades han från huvudstaden.
De båda vännerna sågs aldrig mer. Schubert solidariserade sig med Senn och tonsatte två år senare ett par dikter av honom – en inte alldeles oproblematisk insats. En annan vän, Eduard von Bauernfeld, summerade: ”Schubert led under olyckan att vara österrikare! Det österrikiska systemet sparar för övrigt ära och rang bara åt den gyllene medelmåttan och anser var och en, som har det minsta talang som en född ovän, något som han förvisso också är och förbliver livet igenom, till dess statssystemet, denna sega polyp, äntligen är nedkämpat.”
Var begreppet frihet centralt för Schubert? ”Schuberts musik talar om frihet och drömmer om frihet”, skriver Frieder Reininghaus i sin bok Schubert och värdshuset, där kompositörens musik och vännernas samvaro ses i ljuset av den postrevolutionära reaktionen i Wien och i Europa. Hans inställning kan förstås avläsas i valet av dikter till sitt lied-komponerande. Där finns påfallande politiska texter: Körners berömda ”Schwertlied” (”Hvad blixt ur sköldmöns blickar! Hur stålblank Hildur nickar!”; Atterboms översättning) och titlar som ”Auf den Sieg der Deutschen” och ”Die Befreyer Europas in Paris”. Att han solidariserade sig med Senn och med Rellstab, som tidvis satt i fängelse, hör till bilden.
Den välkända sången ”Die Forelle” kan man också utsätta för en allegorisk närläsning, vilken förtar den biedermeierstämning som romanssångare ofta favoriserar: En fri och glad liten forell iakttas av en beväpnad fiskare med onda avsikter. Lömskt grumlar denne den porlande bäcken och fångar den oskyldiga fisken.
En av Schuberts diktare, Wilhelm Müller, tar till orda ovanligt frispråkigt i en satirisk dikt, ”Kräftan”, från 1820:
En liten man ...
Schuberts litenhet var påtaglig rent fysiskt: han mätte inte mer än 157 centimeter. Den geografiska liksom den sociala räckvidden var också ringa.
Schubert kan karakteriseras som en ovanligt stationär person. Haydn tillbringade framgångsrika perioder i London. Mozart for redan från barnsben runt i Europa under familjens underbarnsturnéer. Beethoven flyttade åtminstone från Bonn till Wien, från Rhen till Donau. Schubert var i och för sig reslysten, meddelas det, men utanför de habsburgska gränserna kom han aldrig. Några somrar tillbringade han på ett av furstesläkten Esterházys (känd också från Haydns biografi) residens, Zelesz (Zeliezovce). Ett par vistelser hos goda vänner i perifera delar av Österrike hann han med under ferieutflykter. Med sin äldre vän, gynnare och uttolkare, sångaren Johann Michael Vogl, for han till Oberösterreich sommaren 1819, en lyckad färd med lantluft och musik.
Schubert tillbringade, av nödtvång och av fri vilja, mycket tid med förflyttningar till fots och på uppfriskande promenader i och kring sin stad. Hans karta sträckte sig från Salzburg till Ungern. Havet såg han aldrig. Men under årens lopp tonsatte han anmärkningsvärt många texter om bäckar och om strömmande vatten. Och om resor: färder genom inre, själsliga landskap. ”Die Winterreise” och ”Die schöne Müllerin” med ”Das Wandern ist des Müllers Lust” och, vid vägs ände, ”Der Wegweiser”. Den som söker efter melankoli, längtan och oro hos Schubert behöver inte leta länge, varken bland sångerna eller i instrumentalkompositionerna.
Stationär i Wien alltså – men outtröttligt flyttande inom stadens gränser. Med tysk grundlighet har någon räknat ut att Schubert bebodde 16 bostäder under sina tio sista år. Vilket innebär 1,6 flyttningar per år. Därmed skulle han överträffa till och med den notoriskt rörlige Beethoven, som hade 44 adresser på 35 år.
... i en stor stad
Att bo i Wien var att bo i världens mitt. Staden hade på Schuberts tid cirka 250 000 invånare; bara Paris och London var större. Impulserna i musiklivet gjorde också Wien till en internationell valplats. Habsburgmonarkin var ju ett språkligt och etniskt konglomerat. Alla vägar bar till Wien: från Italien, Frankrike och Tyskland men också från Böhmen-Mähren, Slovakien, Ungern och Balkan.
Vissa framgångar kunde Schubert notera på 1820-talet. De positiva rösterna blev fler och fler, aktning och popularitet ökade. Hans namn figurerar i programmen för stadens musikaliska soiréer. Den senaste Dokumenta-volymen, som registrerar och citerar varje påträffat omnämnande av Schubert i samtida tryckta källor, visar att stoffmängden accelererar för varje år.
Ojämna inkomster
Förlagen hittade fram till hans sånger och började så smått profitera. För Schuberts del blev det dock inga jämna inkomster. Han hade föga begrepp om sitt eget marknadsvärde och sålde ofta sina produkter till underpris. Men han tjänade, har det beräknats, till exempel bättre än de flesta skollärare. En annan sak var att han måhända inte hushållade så minutiöst utan var generös mot vännerna och sig själv då kontanterna någon gång flödade. När ebb uppstod i Schuberts kassa fick bättre bemedlade vänner gripa in.
Vännerna manade honom också att söka tjänst som kapellmästare. Schubert gjorde det motvilligt och tycks snarast ha blivit lättad när han förbigicks; han förstod blott alltför väl sina motgångar i sådana ärenden. Med en modernt klingande målmedvetenhet, som bara skenbart stred mot hans timida läggning, yttrade han en gång: ”Mig skall staten försörja. Jag har bara kommit till världen för att komponera.” Egentligen hade han ju rätt ...
Annars slog Schubert sällan på trumman för sig själv: ”I hemlighet hoppas jag väl själv att kunna göra något av mig, men vem förmår åstadkomma något efter Beethoven?” Sitt konstnärliga samvete dagtingade Schubert inte med: ”Jag är alltså icke så lycklig att kunna skriva i kejsarens stil” – så föll Schuberts kommentar när en befattning som hovkapellmästare år 1826 gick honom ur händerna med motiveringen att hans kyrkomusik inte föll överhögheten i smaken.
Fler levnadsår och flitigare förläggare hade helt säkert ändrat den gängse bilden av ett förbisett geni. Men teckningen av romantisk konstnärsheroism kräver ju sin stående rekvisita, och Schubert har utmålats dels som ständigt fattig och sjuk, dels som utsvävande bohem med vidlyftiga alkoholvanor. Ingetdera kommer sanningen särskilt nära. Man har ställt samman tabeller över Schuberts inkomster, som visar på hyfsade försörjningsmöjligheter. Och en man med Schuberts enastående tonsättarflit, gränsande till besatthet, och regelbundna arbetsvanor kan inte ha varit hemfallen åt något störande svirande, låt vara att han efter sex–sju timmars febrilt morgonkomponerande gärna tillbringade eftermiddagen vid kaffekopp och tobakspipa och kvällarna i goda vänners lag.
Schubert fungerade som fri kompositör i en miljö där aristokratiska traditioner och borgerlig offentlig kultur bröts mot varandra. På operascenerna gick ridån emellanåt upp för Schubert, men falluckorna öppnades lika fort. Den enkle borgaren var inte salongernas man men väl värdshusens. I den stora stadens elegantare sammanhang hörde Schubert och hans vänner mera sällan hemma. Straussdynastin lät så småningom wienarna sväva ut vid stora fester och baler, men Franz plats fanns vid det anspråkslösa klaveret. ”Schubertiader” kallades de sammankomster där vänkretsen sammansvetsades till Schuberts ackompanjemang. Moritz von Schwinds teckning ”En Schubertafton” förmedlar intrycken från en sådan sammankomst. Kanske var Vogl närvarande och föredrog någon ny sång. Det var Vogl som efter första mötet yttrade om den unge Franz: ”Det finns någonting i er, men ni är för litet komediant, för lite charlatan. Ni slösar bort era vackra tankar utan att breda ut dem.”
I de slutna kretsarna kunde man utestänga eller åtminstone neutralisera polisstatens åsiktsförtryck. Värdshusen var fristäder som Schubert och hans intellektuella vänner behövde utnyttja.
När vänkretsen började lösas upp var schubertiadernas tid förbi; den sista ägde rum i december 1826.
Konsert gav överskott
Den enda konserten där Schubert presenterades i helfigur ägde rum under hans sista levnadsår, den 31 mars 1828 i Musikverein. Med ett sådant arrangemang kunde Schubert ju få något renommé och förstärkning av kassan samt stärka sina aktier hos njugga förläggare. Vännerna, som kanske alltför ofta måste bistå honom med kontanter, uppmuntrade. I sina lådor hade Schubert musik nog att visa upp: ”Offentligheten har ännu ingen aning om den skönhet och det behag som slumra i dessa verk”, sa Eduard von Bauernfeld.
800 gulden i överskott blev Schuberts lott. Han betalade skulder, bjöd en vän på konsert med Paganini och köpte ett klaver. Instrumentet förvandlades till reda pengar i sinom tid, när kassan åter sinat.
Det som framfördes var kammarmusik, sånger och några körverk, alltså musik i det mindre formatet. Sina mogna symfonier fick Schubert aldrig själv höra. Under sitt sista år skrev Schubert sin ”stora”, nästan timslånga C-dursymfoni, men Gesellschaft der Musikfreunde fann verket för långt och ospelbart och betackade sig. Robert Schumann besökte Wien tio år efter Franz död och fick hos brodern Ferdinand ta del av gömda skatter. Där låg hela raden av symfonier, som intet öra hört.
Dog i tyfus
Sommaren 1828 hade Schubert inte råd att företa någon utflykt utan fick stanna kvar i stan. Dock, om hösten kunde han besöka Eisenstadt, platsen för Haydns grav. Den 19 november avled Schubert. Dödsorsaken var tyfus. Moritz von Schwind underrättade en gemensam vän: ”Schubert är död, och med honom det gladaste och vackraste vi ägde.”
Schubert blev en paradox: en musiker som verkade i det tysta. Mitt i den brusande metropolen satt han och komponerade för skrivbordslådan. I denna inre exil fanns det många komponenter: personlig tillbakadragenhet, stil- och genremässigt främlingskap, musiklivets struktur – och de politiska omständigheterna.
Schubert var verkligen en ofullbordad kompositör, om man inskränker sig till att tänka på tonsättarens samtida marknadsvärde. Vad vännen Franz Grillparzer formulerade som inskrift på gravstenen är såtillvida korrekt: ”Döden begrov här en rik besittning, men ännu skönare förhoppningar”. Grillparzer har hårt kritiserats för denna sentens – men vad kunde ens han veta om den fylliga skörden av Schuberts korta skapartid? Så mycket var ju ospelat, okänt. Numera ser vi ju hur överdådigt Schuberts kreativitet utvecklade sig, med över 600 sånger, symfonier, kammarmusik, pianostycken i all oändlighet, körkompositioner – inalles mer än 1 000 verk. Alla rimliga ”förhoppningar” har överträffats.
Carlhåkan Larsén är musikkritiker på Sydsvenska Dagbladet i Malmö.
