"Det finns en ängslan för arkeogenetiken"
Biologen och genetikern Helene Ceplitis har införlivat aktuell dna-forskning i Malmö museers nya forntidsutställning.
Helene Ceplitis är utställningsproducent på Malmö museer. Arkeogentiken använder dna-studier för att till exempel kartlägga hur olika grupper av människor har rört sig under förhistorisk tid.
De senaste åren har dna-forskningen kommit med nya rön kring människans förhistoria. Arkeogenetiker i vita rockar har skapat kartor som visar hur Skandinavien befolkades efter den senaste istiden och hur jordbruket nådde våra breddgrader. Bland annat har studier om ögonfärg och vikingatida resmönster skapat rubriker och debatt.
Helene Ceplitis – biolog, genetiker och utställningsproducent – är en i teamet bakom "Ledtrådar", Malmö museers nya basutställning om forntiden. Populär Historia träffade henne för att prata om hur museivärlden inkorporerar den nya forskningen.
– Vi har velat lyfta fram naturvetenskapen inom arkeologin, ge fler pusselbitar till hur vi kan förstå det förflutna, säger hon.
Strävar efter senaste dna-rönen
Forntidsutställningen är sedan länge planerad och emotsedd i Malmö – den förra försvann 2013 och hade då stått i över trettio år. Med "Ledtrådar" vill Helene Ceplitis och hennes kollegor bryta mönstret för hur förhistorien brukar framställas. Brunmurrighet har ersatts av starka färger, och kronologi av teman. Forntida föremål ackompanjeras av moderna motsvarigheter: kammar, muggar, rakknivar och armband är designklassiker som vi har levt med i tusentals år. Och så har man strävat efter att få med de allra senaste dna-rönen. Det är en utmaning som många historiska museer nu ställs inför.
Hur ser intresset för arkeogenetik ut bland museifolk?
– Jag upplever nog att det finns en skepsis och en ängslan, kanske för att tekniken är ny och inte helt enkel att förstå. Inom den klassiska arkeologin kan en del känna sig hotade – det är lätt att glömma att metoder som nu är självklara delar av arkeologins verktygslåda (som kol-14-datering) faktiskt en gång var nya och ansågs tvivelaktiga.
Mycket av dna-forskningen handlar om att förklara hur människor och idéer har förflyttat sig. Men i grunden är dna bara en abstrakt genetisk kod. Hur gör man en begriplig berättelse av en sådan?
– Vi använder modeller för att visa hur förändringar i dna-molekylen ser ut. I text och film förklarar vi sedan hur sådana skillnader mellan individer kan användas för att dra slutsatser kring till exempel hur grupper av människor har rört sig över världen. Men för att ge en tydlig bild behöver genetiska data kompletteras med arkeologiska fynd, till exempel föremål som har hittats vid utgrävningar. Att förstå det förflutna är ju lite som att lägga pussel där genetiken är en del.
Malmö museer på Malmöhus slott.
Och om vi vill veta varför människor flyttade, eller stannade kvar?
– Där kan inte genetiken ge svar. Däremot kan vi tolka och spekulera. Till exempel har det sagts att anledningen till att jordbrukare från vad som idag är Turkiet blev kvar i Danmark under flera hundra år innan de vandrade vidare till Skåne, var att de inte hade redskap som kunde bearbeta den tunga skånska leran.
Har ni låtit dna-analysera föremål ur museets egna samlingar?
– Ja, bland annat visar vi en vikingatida grav från Ljungbacka gravfält i Lockarp där en individ tycks ha kastats ner ovanpå en annan på ett sätt som kan uppfattas som respektlöst. Undersökningar visar att denna person var infekterad av en forntida form av smittkoppor, vilket kan vara anledningen till en hastig begravning, berättar Helene Ceplitis och fortsätter:
– Som ett pedagogiskt exempel har vi också med en tand från vad som i våra arkiv anges som en grottbjörn. Men när vi lät analysera den visade det sig att dess dna-sekvens inte alls överensstämde med varken grottbjörn eller brunbjörn – däremot till hundra procent med kaskelotval.
Finns det några risker med arkeogenetiken, som du ser det?
– De som oroas undrar om vi nu ska börja sortera folk igen, som man gjorde på 1930-talet. Men min åsikt är att genetiken arbetar tvärtom. Den värderar inte, den visar att människor alltid har rört sig och att vi alla har ett gemensamt ursprung.
Fakta: Helene Ceplitis
Yrke: Biolog och utställningsproducent.
Bakgrund: Doktor i evolutionsgenetik, har arbetat med utbildning på Lunds och Uppsala universitet. Jobbar nu på Malmö museer.
Aktuell med: En i gruppen bakom den nya basutställningen »Ledtrådar« på Malmö museer. Nästa projekt blir en utställning om biologiskt kön.
Publicerad i Populär Historia 1/2021
