"Det finns en ängslan för arkeogenetiken"

Biologen och genetikern Helene Ceplitis har införlivat aktuell dna-forskning i Malmö museers nya forntidsutställning.

Helene Ceplitis är utställningsproducent på Malmö museer. Arkeogentiken använder dna-studier för att till exempel kartlägga hur olika grupper av människor har rört sig under förhistorisk tid.

© Andreas Nilsson/Malmö Museer, De Agostini via Getty Images

De senaste åren har dna-forskningen kommit med nya rön kring människans förhistoria. Arkeogenetiker i vita rockar har skapat kartor som visar hur Skandinavien befolkades efter den senaste istiden och hur jordbruket nådde våra breddgrader. Bland annat har studier om ögonfärg och vikingatida resmönster skapat rubriker och debatt.

Helene Ceplitis – biolog, genetiker och utställningsproducent – är en i teamet bakom "Ledtrådar", Malmö museers nya basutställning om forntiden. Populär Historia träffade henne för att prata om hur museivärlden inkorporerar den nya forskningen.

– Vi har velat lyfta fram naturvetenskapen inom arkeologin, ge fler pusselbitar till hur vi kan förstå det förflutna, säger hon.

Strävar efter senaste dna-rönen

Forntidsutställningen är sedan länge planerad och emotsedd i Malmö – den förra försvann 2013 och hade då stått i över trettio år. Med "Ledtrådar" vill Helene Ceplitis och hennes kollegor bryta mönstret för hur förhistorien brukar framställas. Brunmurrighet har ersatts av starka färger, och kronologi av teman. Forntida föremål ackompanjeras av moderna motsvarigheter: kammar, muggar, rakknivar och armband är designklassiker som vi har levt med i tusentals år. Och så har man strävat efter att få med de allra senaste dna-rönen. Det är en utmaning som många historiska museer nu ställs inför.

Hur ser intresset för arkeogenetik ut bland museifolk?

– Jag upplever nog att det finns en skepsis och en ängslan, kanske för att tekniken är ny och inte helt enkel att förstå. Inom den klassiska arkeologin kan en del känna sig hotade – det är lätt att glömma att metoder som nu är självklara delar av arkeologins verktygslåda (som kol-14-datering) faktiskt en gång var nya och ansågs tvivelaktiga.

Mycket av dna-forskningen handlar om att förklara hur människor och idéer har förflyttat sig. Men i grunden är dna bara en abstrakt genetisk kod. Hur gör man en begriplig berättelse av en sådan?

– Vi använder modeller för att visa hur förändringar i dna-molekylen ser ut. I text och film förklarar vi sedan hur sådana skillnader mellan individer kan användas för att dra slutsatser kring till exempel hur grupper av människor har rört sig över världen. Men för att ge en tydlig bild behöver genetiska data kompletteras med arkeologiska fynd, till exempel föremål som har hittats vid utgrävningar. Att förstå det förflutna är ju lite som att lägga pussel där genetiken är en del.