Musealt föredöme i öknen: Museum i Las Vegas
Att uppleva något riktigt bra. Det är inte dumt. Speciellt om det inträffar på en plats där man minst av allt förväntar sig en historisk kulturupplevelse.
För en månad sedan hände det mig. I Las Vegas – av alla platser på jorden. I ett Venediginspirerat kasino med spelautomater, shoppinggator och konstgjorda kanaler där skön-sjungande gondoljärer rodde uppsluppna turister till toner av luciasång och O Sole mio – där låg det: Guggenheims Las Vegasmuseum med den bästa motorcykelutställning som jag har sett. Och det har ju blivit några under årens lopp. ”The Art of the Motorcycle” är en orgie i färg, funktion och form. Men också i samtidshistoria. ”Klockrent”, brukar vara utställ-ningsrecensenters omdöme när ett uttryck stämmer. Och det gör det – inte bara i det historiska urvalet av motorcyklar utan också i sättet att presentera dem.
Konsten att vara på rätt plats, i rätt tid och i rätt sammanhang måste vara en förmåga av intui-tion och skicklighet. Säkert kräver det kunskap också. Och visst blir man lycklig när något superprofessionellt, som man ännu inte ens hunnit längta efter, plötsligt bara finns där.
Miljonstaden Las Vegas har varje år omkring 35 miljoner besökare! Hit kommer man från hela USA för att roa sig. Guggenheimmuseet har som institutioner i branschen insett möjligheterna att visa sina samlingar och attrahera nya – och gamla – besökare i denna konstruerade nöjesstad mitt ute i Mojaveöknen.
Självklart har museet öppet varje dag mellan klockan nio på förmiddagen och elva på kvällen som vilken butik eller restaurang som helst. Man har inga fasta utställningar utan opererar helt med tillfälliga arrangemang.
I den nu aktuella motorcykelexpon nöjer sig inte Guggenheimmuseet med att visa upp fordonen som enbart tekniska föremål eller konstobjekt utan satsar stort på att sätta in dem i ett historiskt sammanhang med hjälp av bildsekvenser ur spel- och journalfilmer. Vad ska man med en motorcykel till om man inte får se den i drift och då gärna i sällskap med Marlon Brandos storstadskompisar och Jack Nicholsons hippiepolare?
Det är inte bara filmklippen som är perfekt avvägda utan också texterna. I stället för långa docerande berättelser från motorcykelns barndom fram till våra dagar, blir de introducerande väggtexterna ett slags ”namedropping” av politiska händelser, boktitlar, filmer, filmstjärnor, filosofer, innovationer och uppfinningar – fria att associeras med det som finns i varje besökares eget huvud av kunskaper och minnen. Så här ser början till texten om den historiska perioden 1930–44 ut: ”Frank Lloyd Wright, Gandhi, WPA, Hoover Dam and Lake Mead, Mussolini, Social Security Act, Billie Holiday, Citizen Kane, John Barrymore, Brave New World, GGT, No Exit, Frank D Roosevelt, The Empire State Building, Nylon ...” Etcetera, etcetera. Väggarnas utställningstexter får mig att tänka på de snabba dialogerna i till exempel den populära amerikanska TV-serien ”Vita huset” och musikkanalen MTV – allt elegant, fräckt och fartigt, vilket stämmer väl med de historiska bruksföremål som exponeras. Men trots alla intryck vilar det ett lugn i rummet. För den som inte själv knäcker koderna, blir texten en anledning till att börja samtala med de medbesökare som går att få kontakt med och som inte helt har absorberats av audioguidernas berättelser.
Guggenheims gamla och trogna publik blir inte bort-glömd. I samma kasino finns ytterligare ett museum, närmare bestämt Guggenheim-Hermitage Museum, en kulturpakt mellan två storheter: Solomon R Guggenheim-museet i New York och Eremitaget i Sankt Petersburg. Här visas mästerverk under sex decennier i samverkan med en tredje institution, konstmuseet i Wien. Det hela är välvårdat och förutsägbart som en söndagsmiddag på 1950-talet. Men målningarna från de tre prestigefyllda museerna är väl värda att ses.
I Sverige pågår debatten om vad vi ska ha museerna till. Men har vi några motsvarigheter till detta fräscha kasinotilltal på hemmaplan?
Jo, Moderna museet är på god väg. Utkastat ur det trygga boet på Skeppsholmen söker man nya vägar, sammanhang och samarbetspartner. Att liksom Guggenheim finnas i New York, Venedig, Bilbao, Berlin och Las Vegas är det ännu inte tal om. Men med Moderna museet i spetsen kan de svenska museernas kontakter vidgas. Med hjälp av statliga veteraninstitutionen Riksutställningar kan det bli något riktigt spännande, där balansen mellan en identitetsskapande rumslighet i form av en fast institutionsadress och uppsluppen rörlighet kan utvecklas till en ny museiform som passar dagens besökare.
För den som söker populär historia är Las Vegas rätta stället. Och historia är populärt här, både hos turister och invånare. Kort sagt har historia kommit att bli ett konkurrensmedel för stadens många kasinon. Faraonernas Egypten, förra sekelskiftets Paris, de arabiska öknarna med smak av Tusen och en natt liksom antikens Rom är några av de mest attraktiva miljöerna.
Det mesta är bra. Förbluffande ambitiöst genomfört och generöst med information om vad som visas i original eller kopia. Framför allt är det lekfullt och så prestigelöst att det inte går att motstå. Aldrig har väl så många blivit fotograferade tillsammans med Nike från Samothrake som utanför Caesars Palace. Alla fakta om skulpturen anges ordentligt på en mässingskylt vid sidan om, liksom var originalet finns (Louvren). Att Nike är en kopia grumlar inte upplevelsen och den historiska vetgirigheten.
De offentliga museerna i Las Vegas löper lätt risken att bli bortglömda där de ligger utlokaliserade i stadens utkanter. Det enda museum som sticker ut är det närmaste man kommer våra arbetslivsmuseer, det för denna stad så angelägna The Museum of Gambling. Enligt egen utsago är det världens enda spelmuseum. Där kan tillfälliga besökare komma fenomenet Las Vegas på spåren via en absurd samling av cocktailpinnar, reklamaskkoppar, glittriga scenkläder och de svartvita fotografier som visar stadens mörkare sidor av kriminalitet och girighet.
