The Smithsonian Institution är världens största museikomplex. De flesta av dess sjutton museer kantar paradgatan i USA:s huvudstad, The National Mall, som sträcker sig från kongressbyggnaden till Washingtonobelisken. I dessa hus ryms merparten av 141 miljoner objekt som illustrerar historia, historia, historia. Ändå är utställningarna bara ytan, bara ansiktet utåt. Smithsonians själ är forskning.

Mer än 800 experter är ständigt sysselsatta med att vidga horisonterna inom sina respektive fält, vare sig det handlar om satelliter eller genealogi, marinbiologi eller geofysik. Och den enorma kunskapsskatt som institutionen besitter vidarebefordrar den till sina medlemmar, som varje nytt studieår kan välja att delta i någon av ett par hundra kurser. The Smithsonian Institution är det mest vitala, snabbast växande vetenskapliga organ som finns.

Just så ville mr Smithson ha det, det var så han skrev i sitt testamente 1826, att han ville att pengarna skulle gå till en institution för ökandet och spridningen av kunskap bland människor.

Det är inte mycket man vet om denne märklige donator. James Smithson (1765–1829) var född utom äktenskapet men kände båda sina föräldrar. Fadern var hertig av Northumberland, medlem av brittiska överhuset, rik på både pengar och framgång – modern var av kunglig familj, i rakt nedstigande led från Henrik VII. Men de gifte sig aldrig och sonen James tillerkändes aldrig sin fars namn. James fick sin utbildning vid Pembroke College i Oxford och utvecklade här sitt intresse för kemi och mineralogi – han fick sedermera en metall uppkallad efter sig: smithsonit. I övrigt beskrivs han i kortfattade biografer som ”olycklig”. Han gifte sig aldrig och en av de få närbilder som överlevt ger ingen riktig indikation på om han var extremt romantisk eller inte romantisk alls: han fångade en gång upp en tår från en flickas kind och analyserade den kemiskt …

Mystiska är också omständigheterna kring testamentet. Varför skrev han in sin brorson som ende förmånstagare, med klausulen att om brorsonen dog utan arvinge skulle allt gå till att grunda en vetenskaplig institution i Washington i USA? Var brorsonen sjuklig, och risken stor att han snart skulle avlida (vilket han gjorde)? Och vad var nu detta påhitt med Amerika? James Smithson hade såvitt man vet ingen som helst förbindelse med USA, inte ens någon släkting, och hade aldrig satt sin fot där. Var det hämnd mot ett samhälle som förnekat honom att använda sin fars namn? Han hade tagit det, illegalt – nu skulle han göra det världsberömt!

När brorsonen vederbörligen avlidit lastades den testamenterade förmögenheten – etthundrafem säckar guldmynt – på ett skepp till Washington, där den åstadkom mycket kackel i kongressen.

Året var nu 1838, det såg ut att bli krig med Mexiko och saker och ting var som vanligt lite röriga. Vetenskap var man måttligt intresserad av. 515 000 dollar var mycket pengar och innan alla hade hunnit säga sitt om hur man skulle kunna slå klorna i guldet, hade det hunnit gå åtta år. Men då etablerades Smithsonian Institution av kongressen. Arbetet kunde börja. Så småningom signerade president James K Polk detaljerade regler för hur förvaltningen skulle ske. Styrelsen är föreskriven i lag och består av nationens vicepresident, högsta domstolens chefsdomare, tre senatorer, tre medlemmar av representanthuset och nio utvalda ”vanliga medborgare”.

Den byggnad som nu är spindeln i nätet stod färdig 1855, uppförd i normandisk borgstil och allmänt kallad för Slottet. Till vänster i entréhallen står dörren öppen till ett ljust litet rum – här kan man gå in och säga hej till mr Smithson, han vilar här i en liten sarkofag. Levande besökte han alltså aldrig det land som han trodde bäst skulle förvalta vad han sparat ihop, och det var ingen mindre än telefonens skapare, Alexander Graham Bell, då styrelsemedlem, som år 1904 eskorterade Smithsons kvarlevor från Europa.

Utöver huvudbyggnaden tillhör följande anläggningar The Smithsonian Institution:

Anacostia Museum som behandlar den svarta befolkningens historia och kultur. Det ligger inte i centrum utan i sydöstra delen av Washington.

Arts and Industries Building är institutionens näst äldsta hus, efter Slottet. Tonvikten ligger på 1800-talets nymodigheter, från ångmaskiner till självspelande pianon.

Freer Gallery of Art, Renwick Gallery, det runda Hirschhorn Museum och Arthur M Sackler Gallery är individuella donationer. Hirschhorn visar modern konst med tonvikt på skulptur och med verk av bland andra Rodin, Giacometti, Picasso, Degas och Moore; Sackler Gallery har en unik samling österländsk konst.

National Air and Space Museum är med omkring tio miljoner besökare årligen världens mest frekventerade. Här finns både bröderna Wrights ”Flyer” från 1903 och Apollo II som landsatte jordmän på månen. Men flertalet av dess flygplan och rymdfarkoster får inte plats här utan finns i byggnader runtom i Maryland.

National Museum of African Art är USA:s enda i sitt slag och bygger på en samling som en förmögen washingtonbo startade 1829. Museets databank, flitigt använd av konststuderande världen över, omfattar mer än en halv miljon konstverk. I samma byggnad ryms:

National Potrait Gallery, som bland annat äger 54 000 glasnegativ av fotografen Mathew Bradys dokumentation av inbördeskriget. Charles Willson Peale, pionjär inom amerikansk målarkonst, utförde under samma krig mer än tusen porträtt, som finns här.

National Museum of American History är allätaren, som ställer ut sådana publikknipande nummer som presidentfruarnas balklänningar, det skrivbord där Thomas Jefferson satt när han författade självständighetsförklaringen och Dizzy Gillespies trumpet. Museets mer än tvåtusen musikinstrument befinner sig för övrigt inte alltid under glas – fyra husorkestrar finns, som spelar allt från kammarmusik till jazz. Inom museerna arbetar ofta kommittéer med specialprojekt, så också här, där en grupp sedan 1981 är sysselsatt med att kartlägga hur de i Södern frigivna slavarnas liv kom att te sig när de flytt till nordstaterna.

National Museum of Natural History står för de flesta objekten. Bara i ett insektszoo ryms en förfärlig massa kryp! Här finns också årets stora vikingautställning.

National Postal Museum visar förstås en hästdragen diligens, men har inte heller kunnat säga nej till Cliff Clavins brevbäraruniform från den populära TV-serien Cheers (”Skål”).

National Zoological Park ligger i en annan del av staden men utgör en viktig del av såväl musei- som forskningsverksamheten. Gradvis håller den på att utvecklas till en ”biologisk park”, där besökaren i till exempel avdelningen Amazonas får upplevelsen av att befinna sig i en tropisk regnskog.

National Design Museum finns ännu i New York, liksom National Museum of the American Indian, som emellertid flyttar till Washington inom en nära framtid.

National Gallery of Art, i två byggnader vid The Mall, hör inte till institutionen, men brukar räknas med av bara farten.

Museikomplexets samlingar ökar oupphörligt, trots att censuren numera är oerhört hård. Under 1998 tillkom 325 000 objekt, de flesta gåvor. Likaså fylls Smithsonians kassa ständigt på. Alla museer i Washington har fri entré, så den vägen blir det inga inkomster, men 1998 fick man 93 miljoner dollar från stiftelser, företag och enskilda givare. Medlemsavgifter, försäljning, tidskriften Smithsonian Magazine med mera gav ytterligare 28,5 miljoner dollar, den zoologiska parken 3 miljoner.

Mr Smithsons skapelse har alltså vuxit. Men därmed inte sagt att den inte var imponerande redan från början. Omedelbart hamnade den i de bästa händer, när Joseph Henry blev direktör och förblev så de första trettiotvå åren. Henry ansågs som landets ledande vetenskapsman och togs ofta i anspråk för sin expertis av Abraham Lincoln.

Så tidigt som 1857 producerade man väderrapporter för östra Förenta staterna, och en av de första forskaruppgifterna blev studier av indianbefolkningen. Tidiga fältexpeditioner gick till Alaska.

Sedan dess har det blivit ett par tusen expeditioner – från tropikerna till Arktis – och mer eller mindre permanenta forskarstationer finns på många håll i världen. Tiotusentals vetenskapliga verk har publicerats.

James Smithsons statuter säger att ingen vetenskap får uteslutas, och därför har man varit aktiv också i utvecklingen av nya förgreningar, ibland kontroversiella, som det aktuella sökandet efter intelligent liv någon(annan)stans i rymden …

Under tiden sköts marktjänsten av 6 300 fast anställda och cirka 4 800 volontärer, som hedrar mr Smithsons legat.

Britta Ramklint medarbetar regelbundet i Populär Historia. Hon utkommer senare i år med boken Amerikanska historier – människorna och myterna som skapade USA (Historiska Media).

Strandhugg firas

Under år 2000 serverar Smithsonian en stor födelsedagstårta åt Leif Eriksson med anledning av tusenårsminnet av hans landstigning på amerikansk mark: ”Vikings: The North Atlantic Saga” presenteras i det naturhistoriska museet fram till augusti. Därefter vandrar utställningen vidare till de amerikanska storstäderna New York, Los Angeles, Houston och Chicago samt Ottawa i Kanada.

Utställningen består av mängder av fotografier, kartor och ungefär 200 föremål från vikingatiden, både nordiska och amerikanska. Den öppnades högtidligen av kronprinsessan Victoria och en rad andra prominenta nordbor den 29 april.

– Detta är historien om ett ovanligt folkslag som arkeologerna nu har bevisat besökte den amerikanska kusten 500 år före Columbus, konstaterar Robert Fri, chef för National Museum of Natural History.

Mer information på utställningens hemsida på internet: www.mnh.si.edu/exhibits/vikings/

Klonad på Smithsonian

Gore Vidal, född 1925, författare och nationalmonument, utkom 1998 med romanen The Smithsonian Institution. Han har tidigare bland annat publicerat de historiska romanerna Burr (1974), Lincoln (1984), 1876 (1976), Empire(1987), Hollywood (1990) och Washington D.C. (1967), som tillsammans i den ordningen återger en familjs öden från revolutionen till vår tid. Hans samling essäer från 1952–92 utkom 1993 under titeln United States och fick det årets National Book Award.

Gore Vidal föddes på USA:s militärakademis område, West Point, där fadern var lärare. Farfadern var en legendarisk blind senator, för vilken sonsonen brukade läsa högt.

Sjuttonårig lät Vidal skriva in sig i armén, och under andra världskriget tjänstgjorde han i flottan, där han under nattpass i hamn skrev sin första roman, som publicerades 1946.

Det politiska intresset har levt parallellt med det litterära: år 1960 kandiderade han till kongressen, samtidigt som han vann pris för sin broadwaypjäs The Best Man.

Romanen The Smithsonian Institution har lika många lager som en amerikansk bröllopskrokan. Ett 13-årigt matematikgeni i Washington blir kallad till institutionen våren 1939 när ”molnen hopar sig över Europa”. Här finner han sig inte bara kidnappad, utan mångfaldigt klonad. Han förväntas hjälpa till med slutarbetet på atombomben men befinns vara något slags fredsängel i fångenskap. Hans smeknamn är T., det står för ”Tid”, för han sitter inne med grundkunskaperna för att spränga tidsvallen, något som intresserar honom mycket mer än att medverka till ännu ett krig. Han är också något av en ”Alice i Underlandet”, vilket han ramlat in till genom att ta en taxi han inte betalat för. Eller kanske är institutionen ett ”Universum II”, en uppföljare till det första, som visserligen inte precis var någon succé men ändå väckte tillräckligt mycket entusiasm för att man skulle våga satsa på en fortsättning.

Romanen är ingen dålig introduktion vare sig till Gore Vidals speciella magi eller till mr Smithsons.

**Publicerad i Populär Historia 3/2000