Glittersängen- Stormaktstidens verkliga praktmöbel
De som fick audiens på Skoklosters slott i Uppland hos greve Carl Gustav Wrangel, som period-vis residerade där åren 1658–1676, blev mottagna helt i enlighet med tidens mode.
Först fördes besökaren uppför en bred stentrappa till den andra våningens korridor, fullbehängd med en porträttsamling över Carl Gustavs far Herman Wrangel och hans krigskamrater. Nästa anhalt var Grevens förmak, fyllt med symboler såsom släktens adelsvapen, paradporträtt m m, vilka fortfarande upplyser besökaren om att slottsherren var en av den svenska stormaktstidens mäktigaste män. Wrangel tog därefter emot i det intilliggande rummet, Grevens sängkammare, som dominerades av en himmelssäng, dvs en säng vars förlängda hörnstolpar bär upp ett tillhörande tak.
Modemedvetna aristokrater
Sedvänjan att ta emot sina gäster i sängkammaren hade utvecklats vid Ludvig XIV:s hov i Versailles. Under tiden kungen steg upp och kläddes på tog han emot prinsar, hovfolk, tjänare med flera enligt en bestämd ordning och med strikta regler.
Liksom i de flesta av Europas högreståndskretsar vann detta mode insteg även i Sverige. Genom att snabbt ta efter de kontinentala nyheterna kunde de svenska aristokraterna inte bara uppvisa sin modemedvetenhet och position i adelshierarkin inför varandra. Genom etikett och innehavet av lyxartiklar markerade de samtidigt för utländska besökare att Sverige var värdigt sin nyblivna stormaktsposition.
När levér, vilket var mottagningens franska benämning, nådde en vidare spridning kring mitten av 1600-talet var det inte nödvändigtvis som morgonmottagning enligt det franska hovets regler. Sängkammaren kom ofta att användas som officiellt mottagningsrum eller sällskapsrum, och då ställdes höga krav på paradsängens utseende. En som var medveten om detta var Carl Gustav Wrangel.
För en man som hade varit fältmarskalk och amiral under trettioåriga kriget, blivit generalguvernör och stor landägare i Pommern och utnämnts till greve 1651, samt var riksamiral, riksråd och ingick i Karl XI:s förmyndarregering, var himmelssängen en oumbärlig statussymbol.
I Carl Gustav Wrangels arvskifteshandlingar från 1676 framgår det att han var ägare till ett trettiotal sängklädslar (då sängens trästomme helt doldes av påkostade textilier har de mindre värdefulla sängställningarna utelämnats). Det är också i arvskifteshandlingarna som den
s k glittersängen för första gången med säkerhet omtalas.
"Fransöska sängar"
Himmelssängar som i likhet med glittersängen är fristående, lätt demonterbara och helt inklädda i dyrbar textil har olika benämningar. I möbelhistorisk litteratur kallas de ofta för stolpsängar, i 1600-talets svenska inventarieförteckningar "fransöska sängar", medan de i sitt ursprungsland Frankrike gick under namnet "lit à colonnes" (pelarsäng). Bland de "sängverk" som finns bevarade i Sverige i dag är glittersängen en av de äldsta och vackraste.
Paljetter och kantiljer
Fast det röda sidenet numera är blekt framgår dess prakt fortfarande med all önskvärd tydlighet. Den cirka 3,1 meter långa, 1,6 meter breda och 2,1 meter höga sängen består av en trästomme (ek och furu) samt ett gavelstycke vid huvudgärden av papier-maché med försilvrade ornament. Stommen är täckt av rött, mönstervävt siden med blommor och blad i vars konturer ett stort antal silverpaljetter och kantiljer (smala tvinnade guld- och silvertrådar) broderats.
Till skillnad från de tidiga himmelssängarna som tillverkades från 1630-talet har glittersängen inte gardiner som helt kan dras för. I stället är den försedd med s k sparlakan, som enbart döljer stolpar-na, något som introducerades kring 1670. Värt att notera är att dessa slutar 40 cm ovanför golvet. Troligen beror detta på att sängstolparna har förlängts under 1600-talets andra hälft, vilket har sin förklaring i att himmelssängen då fick ökad konkurrens från baldakinsängen ("lit à la duchesse"). I likhet med himmelssängen var säng och himmel lika långa, men hos baldakinsängen uppbars himmelen endast av stolpar vid huvudgärden. Då denna typ av utrymmeskrävande sängar såg egendomliga ut med låga stolpar, ledde det till en allmän ökning av stolphöjden.
Siden och pomponer
Mest iögonfallande är kanske de sängspiror, eller pomponer som de också kallas, som pryder sängstolparna. De består av balusterdockor, dvs låga, kraftigt profilerade kolonetter (små kolonner) formade som vaser, klädda med siden och paljetter samt metalltrådsbuskar i vilka bandrosetter och silkestofsar har fästs.
Förutom att vara ett vackert blickfång fyller pomponerna även en praktisk funktion. Med ett enkelt handgrepp kan de tas bort, varefter sängbeklädnaden lyfts av och stommen monteras ned. Sedan kan sängen enkelt och utrymmessnålt transporteras vidare. Denna möjlighet är inte unik för himmelssängar, utan finns hos många senrenässans- och barockmöbler. Såväl små möbler, typ geri-doner (bord för vaser eller belysning) och kabinettskåp, som mäktiga hamburger- och danzigerskåp kan enkelt plockas isär.
Uppsalahistorikern Peter Englund framhåller i sin doktorsavhandling Det hotade huset. Adliga föreställningar om samhället under stormaktstiden (1989) att den adliga konsumtionen inte primärt styrdes av materiella behov. Dessutom kostade den oftast mer än vad som kunde avvaras. Etikett och lyxartiklar var nödvändiga inslag för att synliggöra adelns makt och ståndsmässiga leverne, och ju högre upp i hierarkin man var, des-to dyrare blev det.
Men samtidigt som den överdådiga konsumtionen fortskred fanns det krav på sparsamhet. Den fick inte inkräkta på gästfrihet och generositet, men var man i likhet med Carl Gustav Wrangel ägare till ett antal slott (Wrangel var slottsherre på tolv slott i Sverige och Nordtyskland) fanns alltid möjligheten att flytta det dyrbara bohaget, då det ju inte var möjligt att bo på mer än ett slott i taget.
Ambitiöst renoverad
Även om det förekom tillverkning av lyxvaror i Sverige köptes de flesta föremål och möbler in på kontinenten. Wrangel var en av de mer betydande kulturmagnaterna med agenter som handlade allt från böcker till rustkammarvapen i bl a Amsterdam, London, Hamburg och Stralsund. Troligen beställde någon agent eller Wrangel själv glittersängen i Tyskland på 1650- eller 1660-talet. Genom inventarieförteckningar från 1700- och 1800-talet vet vi att sängen genomgått ett flertal förändringar och åren 1907–1913 reparerades det redan då slitna och lagade sidenet.
Tack vare ett ambitiöst ren-o-verings-arbete som genomfördes i början av 1970-talet har glittersängen återfått mycket av sin forna skönhet. Därför kan vi numera i Grevens sängkammare på Skoklosters slott beskåda ett utsökt exempel på en möbel som till sin konstruktion var mycket funktionell och praktisk, då gardiner och spartyg bevarade sängvärmen även i dragiga slott och herresäten. Men på grund av glittersängens dyrbara och ömtåliga textilier har den troligen aldrig fungerat som säng i egentlig bemärkelse, utan har enbart varit avsedd för levéer och ceremonier.
Ulf Zander är historiker, bl a verksam på Nationalencyklopedins redaktion.
