”Vad f-n gör schimpanser på vårt museum?!”

Nya Armémuseum i Stockholm lär få en och annan militär ur det gamla gardet att sätta punschen i vrångstrupen. För hur skildrar man krig på museum? På gamla Armémuseum, liksom på de flesta militärmuseer runt om i världen, hängde vackra uniformer och polerade vapen i monter efter monter. Det brukade heta: vill du slippa kriget, gå på Armémuseum! Krigets resultat – död, skräck och civilbefolkningens lidande – hittade aldrig in i de fina salarna.

Men nu har pendeln svängt. Det ligger kvar på sin gamla adress, Artillerigården på Östermalm i Stockholm, men invändigt är det ett helt nytt museum som möter besökaren. Det är en mycket stor satsning, totalt har renoveringen kostat sjuttio miljoner kronor varav de nya utställningarna står för närmare trettio miljoner.

Museet beskriver Sveriges militärhistoria kronologiskt, från vikingatid till nutid. Men det första besökaren möter är en flock schimpanser i vilt slagsmål bredvid en modernt beväpnad soldat. Schimpanserna var intendent Svante Folins idé. Påtagligt nöjd berättar han att en och annan upprörd militär hört av sig och undrat vad aporna har att göra på museet och därtill bredvid en svensk soldat. Folin, som är självlärd sociobiolog, tycker det är en naturlig parallell. Hans idé kan kort sammanfattas så här: museet visar vapen, uniformer och fanor, men egentligen handlar krig om ett primitivt beteende som går ut på att slå ihjäl varandra.

– Schimpansen är det enda djur som dödar utan någon synbar orsak. Den är också vår närmaste genetiska släkting. Vi borde inte vara så fixerade vid vapnen och krigstekniken, det intressanta är den mänskliga driften att döda, oavsett kultur och tidsålder.

Om aporna kan provocera någon är det bara bra, tycker utställningschef Åke Blix. Problemet med den förra versionen av museet var att den bara berörde en liten krets militärintresserade. Med nya grepp hoppas man få hit grupper som aldrig skulle besöka ett traditionellt armémuseum.

– Vi stod inför ett val när huset skulle renoveras. Innan vi stängde hade vi omkring 40 000 besökare per år. Antingen skulle vi öppna igen med liknande koncept och ta emot lika få besökare som förr eller så skulle vi göra något radikalt annorlunda, säger Åke Blix.

Intendent Svante Folin är mer rakt på sak.

– Armémuseum var tidigare ett museum av militärer, för militärer, om militärer. Det var stentrist, rena knappologin, med olika gevärstyper i rader, till exempel tretton olika typer av Remingtongevär. Jag jobbade som museivakt då och såg besökare rusa igenom eftersom utställningarna var så trista.

Problemet man ställdes inför var hur man skulle göra krigshistorien levande och angelägen för fler. Hur ska man till exempel få kvinnor intresserade av att besöka ett försvarsmuseum? Målet blev att beskriva kriget och armén ur ett bredare perspektiv än tidigare och definitivt inte väja för krigets baksidor.

I ett rum får besökarna till exempel se en scen från Tyskland under trettioåriga kriget. En utsvulten kvinna i trasiga och smutsiga kläder sliter köttet ur ett hästkadaver. Inte långt därifrån har en familj ur den svenska armén slagit läger. En kvinna rör i grytorna och hennes man soldaten vilar. I samma rum visas hur femtusen män och kvinnor ur den svenska hären drar fram på vägarna i ett krigshärjat Tyskland. Det var civilbefolkningen som fick betala när alla skulle utfodras. Miljöerna består av kopior och rekonstruktioner utan avspärrningar, medan de äkta föremålen finns i montrar vid sidan om eller i speciella studierum.

– Vi vill beskriva föremålet i sitt sammanhang och militärspråk är bannlyst. Om den typiska utställningstexten i gamla Armémuseum talade om vilken serie k-pisten hörde till, så ska den nya texten förklara hur den användes, säger Åke Blix.

Dockor, uniformer och miljöer är realistiska och ett enormt arbete har lagts ned för att alla detaljer ska bli rätt. På idéstadiet ritades först alla miljöer på dator i tredimensionell form av producenten Leif Nilsson. Den nytillverkade kanonen togs ut på gården och besköts och patinerades noga för att få fram det rätta leriga och slitna utseendet. Dockmakaren Tina Folin ringde sin bror som är patolog när hon skulle tillverka en förfrusen karolin. För att få den rätta hudlika känslan använder hon silikon och riktiga hårstrån från människor sticks in ett och ett med pincett. Hon pekar på en docka som vrider sig i magsmärtor och konstaterar att han ska till sjukrummet en trappa upp i utställningen.

Man har också studerat målningar och teckningar från olika tidsperioder för att få fram rätt stil på frisyrer och mustascher. Om du tycker att du känner igen soldaten till häst eller kvinnan som rör i grytorna när du går runt i museet kan det bero på att någon av museivakterna har stått modell för just den dockan.

Realismen gör att vissa scener är otäcka och personalen medger att museet inte är anpassat för barn. Tanken är att föräldrarna ska vara med och förklara vad som visas. Samtidigt är bilderna som vi dagligen matas med via TV mycket värre, påpekar Tina Folin.

– Det är viktigt att våra skildringar ligger så nära verkligheten det bara går. Vi vill visa att krig är hemska. Det handlar om att vara trovärdig.

En av tankarna när man valt scener har varit att slå hål på historiska myter och visa sådant som de flesta inte känner till. Scenen från det svenska lägret med kvinnan, barnet och soldaten ska visa att en armé bara till hälften bestod av militärer, resten var soldaternas familjer och andra som var beroende av armén för sin försörjning. Målet har också varit att undvika glorifiering och försöka beskriva den svenska armén så objektivt som möjligt. Svenska soldater var inte bättre eller humanare än andra länders. Bland annat beskriver man den svenska härens övergrepp på civilbefolkningen under Karl XII:s krig i Polen. En stor svart råtta i ett av rummen symboliserar det som länge utgjorde det främsta hotet mot soldaten, att dö i olika sjukdomar. Ända fram till slutet av 1800-talet var risken att dö i sjukdom betydligt större än att dö i strid.

Krigets fasor skildras i starka scener – men hur beskriver man den långa period då Sverige sluppit krig? Till fågelsång kliver man in i ”Freden på heden”, som visar indelta armén i exercis på Hultsfreds slätt och militära byggprojekt som Göta kanal. Finspångs bruk, landets första vapenindustri, finns som modell. 1900-talets våldsamma historia upptar ett helt våningsplan. Besökaren vandrar genom beredskapstid och militär upprustning medan filmer från tiden berättar om världskrigen i Europa. En och annan kommer säkert att minnas sin lumpartid i luckan från 1960-talet, komplett med utvikningsbilder och allt. I sista scenen sitter en man och en kvinna och tittar på TV medan krigen flimrar förbi på TV-skärmen.

Vad man kan sakna är en diskussion kring det specifikt svenska, vår neutralitet och rollen som fredligt land med en stor vapenexport. Museets chef Johan Engström menar att det inte funnits utrymme för alla aspekter av militärhistorien. Aktuella teman ska istället behandlas i tillfälliga utställningar. Museet planerar också att anordna kurser och föreläsningar för olika besökargrupper.

Sponsring är viktigt för nya Armémuseum, som för de flesta andra museer. Introduktionsfilmen till det nya museet vänder sig till möjliga finansiärer, bland annat erbjuds företagen att få sina namn i guldskrift i foajén. Personalen berättar att det inte är lätt att hitta sponsorer i dag, och det är än svårare för ett militärmuseum.

– Museet har för många en dålig klang eftersom det förknippas med gamla uniformer och krig. Bofors vill nog hellre sponsra en kammarorkester än ett armémuseum, konstaterar Svante Folin.

Caroline Lagercrantz är frilansjournalist i Stockholm och bevakar vad som händer på museerna för Populär Historias räkning.

Tre frågor till chefen, Johan Engström

Vad skiljer nya Armémuseum från det gamla?

– Vi sätter in militärhistorien i samhällsutvecklingen och vill visa den stora roll militären spelat i vårt land. Armémuseum är det enda museum där du kan få en heltäckande bild av den svenska historien.

Vem vänder ni er till?

– Vi vill nå en så bred publik som möjligt, och inte minst nya besökare som inte brukar besöka museet förr. Målet har varit att även visa kvinnors och barns situation i krig. Skolan är en av våra viktigaste målgrupper. Vi har även en unik trofésamling med fanor, av mycket stort internationellt intresse.

Hur påverkas nu av de stora nedskärningarna i försvaret?

– Det föremålsbestånd som nu ska tas om hand är det största någonsin. Vi har en person på Högkvarteret som håller kontakt med de nedlagda förbanden runt om i landet. Idag har vi dock inte ekonomiska resurser att ta hand om alla föremålen.

**Publicerad i Populär Historia 4/2000