Fred på japanska museer
Flest fredsmuseer finns det i Japan, sammanlagt ett fyrtiotal institutioner. Av dessa är åtta professionella och runt dem finns cirka trettio mindre museer/centra som drivs av olika fredsorganisationer eller av privata eldsjälar. Mest kända är fredsmuseerna i de atombombsdrabbade städerna Hiroshima och Nagasaki. De drar miljoner besökare varje år.
Den som tror att fredsmuseer är tama och uddlösa misstar sig. Att skildra ödesdigra beslut, utkräva ansvar och tillstå tillkortakommanden är betydligt svårare än att visa strategier och händelseförlopp, inte sällan i passiv form och utan subjekt: kriget startades, män-niskor dödades, fred slöts.
De japanska fredsmuseerna är ständigt påpassade och får kritik från såväl höger som vänster. För mycket tal om japansk aggressivitet och medgivande om en kollektiv skuld, tycker nationalisterna. Det måste bli fler diskussioner om dagens militärpolitiska frågor, tycker de radikala, som just nu ifrågasätter det japanska försvarets beslut att skicka trupper till Irak.
Känsliga frågor i fredsmuseernas utställningar har länge varit massakern i Nanking och japanernas behandling av koreaner som arbetskraft och sexslavar. Nu får det sägas högt, men inte sällan förses fakta med en ifrågasättande kommentar.
Att Japan framstår som speciellt aktivt inom fredsfrågor går tillbaka till den konstitution som utformades efter krigsslutet med starkt inflytande från segrarmakten USA. Här föreskrivs att Japan endast får upprätta militära styrkor för sitt eget försvar och att landet ska verka för fredsbyggande åtgärder.
Målgrupper för dessa fredsstudier är främst barn och ungdom, och ansvaret för denna del av författningen ligger på lärarna. Våren är skolresetid och många reser söderut för att studera slaget om Okinawa, det enda som utkämpades på japanskt territorium.
– Drygt hälften av Okinawa Prefectural Peace Museums alla besökare är skolbarn, säger den vice verkställande museidirektören Noboru Shikina.
Det finns i Japan inget statligt fredsmuseum, inte heller något krigsmuseum. Initiativet och ansvaret att driva fredsmuseer ligger helt på regioner eller enskilda städer.
Museet i Okinawa grundades som många andra fredsmuseer i slutet av 1900-talet. Tiden var då mogen för intern bearbetning av det förflutna i skenet av den högkonjunktur som rådde och i viss mån lindrade känslan av skuld och ett sårat nationellt självförtroende.
Alla de japanska fredsmuseerna ligger i regioner som drabbades hårt. De är placerade i de historiska händelsernas mitt som en påminnelse om de förluster och lidanden som krig alltid innebär. Upplägget är detsamma för alla: en historisk faktadel, ett berättande parti om händelserna ur befolkningens synvinkel och slutligen en del med aktuella frågor om konflikter, krig och fred.
Hur uppmärksammas då sextioårsminnet av fredsslutet av en av förlorarna i kriget? Inte oväntat håller museerna en lågmäld attityd. Hiroshima har gjort vandringsutställningar för New York och Paris. I övrigt satsar man på sina hemsidor, uppdatering av utställningar och mer dokumentation av de sista överlevande.
Krigsmuseerna då? Shintotemplet Yasukuni-jinjas eget museum Yushukan i Tokyo väljer istället att fokusera en annan händelse, nämligen hundraårsminnet av japansk-ryska kriget, vilket fick ett för japanerna mer ärofullt slut. Yushukan-museet med sina minnesrum över de drygt två miljoner stupade i kejsarens tjänst, är Japans mest kontroversiella tempel och museum.
För den som vill ha mer av fred, kärlek och positivt tänkande, rekommenderas John Lennon Museum, en halvtimmes tågresa nordväst om Tokyo. Detta är ett tilltalande museum som attraherar unga besökare att alldeles självmant gå på museum – och dessutom betala för det!
Museet är en del av ett byggföretags kulturella satsning för att höja förstaden Saitama-Citys attraktionskraft. Allt med Beatlesänkan Yoko Onos välsignelse.
Bed-in och Make Love, Not War blir därmed ett stycke japansk fredsbyggande i kommersiell (och ytterst professionell) tappning.
Publicerad i Populär Historia 5/2005
