Med huden som målarduk

Under antiken, såväl i Grekland som i romarriket, användes tatueringar för att märka slavar – ett sätt för deras ägare att sätta ett "bomärke". I ett större perspektiv var det en del i att kontrollera slavarna, som grupp och som individer, i den organiserade människohandeln som bar upp högkulturernas samhälle både praktiskt och ekonomiskt. När kristendomen blev dominerande i Europa förbjöd kyrkan i princip alla former av kroppsutsmyckningar. Så skedde även med andra "hedniska" kulturyttringar från antiken, som exempelvis olympiska spelen. Men undantag fanns även i kyrkans annars strikta symbolvärld. Jerusalemkorset, som många pilgrimer tatuerade in under 1000-talets första decennier, tilläts eftersom det symboliserade kampen mot islam om den heliga staden.
Tatueringar blev vanligare igen i Europa i och med upptäcktsresorna från omkring sekelskiftet 1500, och de nya kulturmöten som skapades då. Bland ursprungsinvånare i Amerika kunde inristningar på kroppen vara identifikationssymboler för olika stammar, men även personliga markörer för social rang inom gruppen. I regel fanns också religiösa syften, eftersom i stort sett alla slags symboler och ritualer hade någon koppling till andevärlden.

En tatuering kunde vara skyddande på samma sätt som amuletter eller andra föremål med religiös betydelse. Djurmotiv som utstrålade styrka var vanliga, exempelvis vargar, björnar och örnar.

Kolonialismen innebar dock att tatueringstraditionerna bland ursprungsfolken avtog. Återigen var det den kristna kyrkan som utgjorde en bromskloss. Präster och andra missionärer ansåg att kroppsutsmyckningar gav uttryck för primitivitet och därmed utgjorde ett hinder för det som kristna makthavare såg som sin uppgift: att civilisera andra kulturer. Men när tatueringar förbjöds fick de samtidigt en ny betydelse för de förtryckta folken och blev ett slags protest mot den europeiska övermakten.
Tatueringar fick trots det kyrkliga motståndet fäste i västvärlden. Sjöfararnas fascination för "kroppssmyckade vildar" följde med hem till Europa, när tatuerade ursprungsinvånare lockades med för att sedan visas upp på utställningar av olika slag. Ett exempel är Omai från Polynesien, som på James Cooks initiativ fördes till England på 1770-talet och lanserades som "den ädle vilden" i societetskretsarna. Han lär ha fått bra betalt och fick även återvända hem när Cook gjorde en ny resa några år senare.

I den här kontexten kan också rötterna till själva ordet "tatuering" troligen spåras. På Tahiti stod orden tatau för tecken och tatu för målning, vilket är upphovet till engelskans tattoo.

Japan har länge varit i framkant när det gäller konstnärliga uttryck i tatueringar. Men japanernas relation till företeelsen har varit och är komplex och motsägelsefull, eftersom hudutsmyckningarna också är kopplade till skam och stigmatisering. Historiskt sett betydde den långa perioden av isolering från 1600-talet till 1860-talets slut (Edoperioden), att en rik och kreativ kultur kring tatueringar utvecklades. Drakar, ormar och fiskar – inte minst den färggranna Koi-karpen som symboliserar mod och uthållighet – var typiska motiv, liksom nationalromantiska och dramatiska landskapsmålningar.

När västvärlden sent omsider släpptes in i Japan mot slutet av 1860-talet (när Meijiperioden tog vid) var regimen angelägen om att närma sig USA och de europeiska stormakterna. I den planen ingick inte tatueringskonsten, och ett rent förbud infördes 1872.
Många försökte att dölja sina tatueringar på grund av den skam och stigmatisering som blev förknippad med dem. De kom även att användas till att märka brottslingar och andra som på olika sätt stod utanför samhällets normer. I denna "tradition" var motiven förstås betydligt enklare och själva tatueringarna i sig ett utdömt straff. Trots förbud och skam överlevde de som konstform i Japan, som ett slags undergroundyttring som makthavarna inte förmådde att undertrycka fullt ut.

I dagens Japan är det problematiskt med tatueringar, och de förknippas mest med yakuza, den organiserade brottsligheten. Statligt anställda är sedan 2012 förbjudna att bära tatueringar. I såväl Japans historia som nutid ryms därmed tatueringarnas parallella funktioner, dels som kulturbärare men också som en stigmatiserande skamsymbol.

I arabiska kulturer har tatueringar stått för makt och status inom samhällets översta skikt. I den tidiga islamiska kulturen kunde kroppssmyckningar vara rent estetiska uttryck och ett skönhetsideal. Under islams spridning blev tatueringarna dock gradvis befläckade med skam och mest förknippade med brottslingar och slavar.
Fram på 1920-talet började det att blåsa nya moderna vindar, efter Osmanska rikets fall vid tiden för första världskrigets slut. Tatueringar blev nu alltmer accepterade som individuell uttrycksform och självständighetssymbol. Idag är det vanligt förekommande med religiösa favoritcitat ur Koranen som är intatuerade med arabisk kalligrafi.

I Europa bidrog de många resorna över världshaven i samband med koloniseringen av andra världsdelar att traditionen med tatueringar växte bland sjömän. Ankaret är ett av de mest klassiska motiven, och kunde bland annat bäras som en skyddssymbol eller stå för att en sjöman hade seglat över Atlanten. För den som hade ett fullriggat skepp inristat innebar det att Kap Horn hade rundats under en seglats.
Tatueringarna har alltså använts som en statusmarkör, men även för att uttrycka känslor som sorg eller saknad. En svala genomborrad av en dolk kunde till exempel symbolisera saknad efter en kamrat som hade mist sitt liv på havet. På samma vis har sjöjungfrur prytt många överarmar som ett tecken på längtan efter kvinnor generellt, men också påmint om en älskad och saknad fästmö.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Även bland grupper som levde i direkt utanförskap eller i samhällets utkanter förekom tatueringar alltmer frekvent. Dit räknades romer, cirkusartister, prostituerade och kriminella. Synen på tatueringar, och den stigmatisering som medföljde, hängde således delvis ihop med den tidens diskriminering, rasism och fördomsfullhet.
För kriminella har tatueringar ofta haft funktionen att markera tillhörighet till ett gäng, men också att vara en provocerande symbol riktad mot det samhälle varifrån man har exkluderats. Från myndighetshåll har tatueringar fungerat som en identifierings- och kontrollmetod som användes för att registrera dem som dömdes till fängelse. I Sverige förekom det inte, men väl i USA. Tatueringar blev också under 1900-talets början vanligare bland soldater runtom i världen, exempelvis inom USA:s armé och flotta, där manskapet ofta befann sig långt hemifrån. Hudutsmyckningarna kunde då stå för brödraskap och samhörighet inom ett förband, eller symbolisera hemlandet och familjen som man ständigt återvände till i tankarna.

I nutid har USA:s krigsmakt reglerat tatueringar och bland annat begränsat hur stora de får vara, var de får sitta och vad de får uttrycka.

Professionella tatuerare har funnits sedan slutet av 1800-talet. I Nordamerika var New York ett tidigt fäste för företeelsen. Industrialiseringen och den tekniska utvecklingen ledde till att den första tatueringsmaskinen uppfanns. Samuel O’Reilly, som hade öppnat en studio redan 1875, fick patent på apparaten 1891. Genom den kunde han tatuera folk i snabbare takt utan att göra avkall på noggrannheten, och det möjliggjorde också att motiven kunde utformas med mer detaljrikedom.

I Europa utgjorde samtidigt hamnkvarteren kring Nyhavn i Köpenhamn ett naturligt tatueringscentrum. Det var en miljö som förutom sjömän drog till sig många alternativa människor och rörelser. Den första tatueraren i Sverige lär ha varit Axel Wilhelm Johansson i Göteborg, som öppnade en studio vid Järntorget 1910 efter många år till sjöss. Under 1920- och 1930-talen verkade i samma stad Carl Gustafsson, som förutom att driva en sjömansekipering också tatuerade en ansenlig del av sina kunder. Det dröjde dock innan tatuerare formellt etablerades som ett yrke i Sverige. År 1972 blev Ove Skog den första registrerade svenska tatueraren när han under artistnamnet Doc Forest fick tillstånd att öppna en studio i Aspudden utanför Stockholm.

Under större delen av 1900-talet sågs tatueringar som något suspekt, och stigmatiseringen hängde kvar länge. Från 1980-talet och framåt började synen att förändras och tatueringar väckte allt större intresse bland folk i allmänhet – både bland män och kvinnor. Möjligen bidrog den ökade individualismen och trenden att förverkliga sig själv, till tatueringskonstens utveckling och popularisering. Detta i kombination med att antalet seriöst yrkesutövande tatuerare blev fler, och att samhället i stort blev mer tillåtande kring olika uttrycksformer – både nya och sådana som tidigare hade setts som alternativa.

Idag har tatueringar, i takt med en allt bredare etablering, blivit mainstream. Den första svenska tatueringsmässan arrangerades 1993 och lever vidare under det namnet. Och antalet mässor och andra slags utställningar där artister visar upp sina kroppsutsmyckningar har under 2000-talet blivit flera. Precis som tatueringsateljéer har blivit ett vanligt inslag i våra stadsmiljöer. De klassiska "old school"-motiven är fortfarande vanligast, som hjärtan, blommor eller namnet på en älskad person. Men nya stilar och djärvare och mer komplexa motiv bidrar till att tatueringar alltjämt bryter gränser och utvecklas som konstform.

Det finns många olika kategoriseringar inom tatueringsvärlden och även många undergrupper. Här är några av de vanligaste och mest etablerade stilarna:

Old school. Den vanligaste formen av tatuering. Kallas även traditionell amerikansk tatuering, även om historien går tillbaka till 1700-talets Europa. Stilen fick ett allmänt genombrott i USA i början av 1900-talet. Vanliga motiv är hjärtan, ankare, skepp, blommor, djur och fåglar.

Japansk stil. Irezumi är det japanska ordet för tatuering. Den traditionella japanska tatueringskonsten, med drakar, ormar, fiskar och landskap som vanliga motiv, kallas Tebori – men bara om den utförs som ett hantverk. Modern japansk stil har samma typ av motiv, men görs med tatueringsmaskin.

Tribal. Historiskt markerar motivet social status. Ursprunget kan möjligen sökas på Samoaöarna i Polynesien. En traditionell tribal är svart men numera kan också andra färger förekomma. Vanliga motiv är djur, masker och andliga symboler.

Biomech. Relativt ny stil som blev vanlig under 1970-talet. Kombinerar maskinell och handgjord tatuering. Motiven är ofta kopplade till kroppsdelen som de sitter på, med detaljerade konstverk från kroppens inre, som muskulatur, vävnad och ben.

Realism. Tillhör också nymodigheterna inom tatueringskonsten. Innebär att motivet är så verklighetstroget som möjligt, att jämföra med ett fotografi. Ofta är det porträtt av människor och djur, eller en avbildning av ett föremål som är av betydelse för bäraren.

Neo traditional. Utgår från traditionella motiv men kombinerar med nya grepp vad gäller färg och detaljer. Grundmotiven är ofta hämtade från Old school men görs med djärvare design och linjer.

Hand poke. Kallas även "stick and poke". Görs helt utan tatueringsmaskin. Metoden går ut på att sticka hål på huden med en tatueringsnål eller annat vasst verktyg, och därefter injicera bläck. Liknar äldre tekniker i historien, exempelvis under antiken.

Publicerad i Populär Historia nr 1/2025