Ny bok av Per Ragnar: Varför följde de Führern?

I nya boken Hitler – hans folk tar Per Ragnar, skådespelare och författare som åtskilliga gånger gestaltat nazistledaren på scen, hjälp av ett hittills ohört vittne – en gammal nazist som vill berätta ”hur det egentligen var”. Mannen fick åtskilliga gånger efter kriget frågan om hur det tyska folket kunde följa en man som förde dem till Förintelsen och Ragnarök. Varje gång svarade han: ”Någon sådan ledare följde vi inte. Det var en helt annan Adolf Hitler som var vår ledare.”

14 mars 2007 av Kristina Svensson

Dessa ord, nedskrivna på en lapp, väntade tillsammans med ett gammalt propagandahäfte på skådespelaren Per Ragnar i hans loge på Mosebacke teater i Stockholm. Då, i början av 1990-talet, hade Per Ragnar skrämts av spirande nynazism och känt att han måste upp på barrikaderna. Men hur skulle han få folk att lyssna, att förstå? Svaret blev hans hyllade uppsättning av monologen ”Hitlers bordssamtal”, som bygger på boken med samma namn, sammanställd av Henry Picker.

– Jag hade läst alla de klassiska böckerna om andra världskriget, men Hitlers bordssamtal i Führerhögkvarteret 1941–42 med kommentarer av historikern Stig Jonasson fascinerade mig mest. Det är ett av historiens märkligaste dokument, som ger en inblick i den tyske diktatorns tankevärld, säger Per Ragnar.

Egentligen var det inga samtal Hitler förde i högkvarterets matsal, snarare ändlösa monologer om allt från hur hans svettning avtagit sedan han blev vegetarian, till hungersnöden i Leningrad.

– Det är bitvis klokt och vettigt, men annars fullt av galenskaper. Jag fick en idé om att göra ett förtätat Hitlerporträtt, men inte som skådespelare utan som maskerad föredragshållare.

Per Ragnars dåvarande fru, som är sminkös, försökte få honom så lik Hitler som möjligt.

– Efter tre dagar sa hon att ”nu ser du så vidrig ut att jag inte vill se på dig”.

Alla som sett Per Ragnar ikläda sig Hitlers roll vet att inte bara anletsdragen är porträttlika. Mimik, rörelser, den självgoda uppsynen – allt faller på plats. Till och med tonfallet får något tyskt över sig, när han ömsom talar med hes röst, ömsom rungar ut sina åsikter. Som åskådare sitter man fastnaglad med bultande hjärta, med en aning om hur det kändes då, när miljoner tyskar förfördes av ledarens karisma. Det är den känslan Per Ragnar vill få fram i sin nya bok Hitler – hans folk, som kommer ut i bokhandeln nu i februari.

– Jag skrev boken för att få svar på frågan hur det var möjligt att suggerera ett helt folk. När jag skulle göra ”Bordssamtalen” saknade jag en bok som fick med hela det politiska sammanhanget. I många skildringar verkar det som att nazismens ideologi endast var en tolv år lång parentes i Tysklands historia, där år noll var 1933. Men nazismens bärande tankegångar fanns långt dessförinnan.

Per Ragnars berättelse är övertygande, inte minst för att han låter sedan länge döda personer komma till tals. Halva boken upptas av citat från tal, protokoll, brev och dagböcker. Boken är som en teaterföreställning, där nazikoryféerna knuffas upp på scen en efter en. Alla får de göra sin röst hörd. Per Ragnar är den saklige berättaren som sitter med facit i hand, men på plats finns också en sufflör – en försvarare som ger sin bild av förloppet: den gamle nazisten. Två år efter att han skickat propagandaskriften (som finns med som faksimil i boken), hörde han av sig igen. Återigen ville han ge sin bild av livet i Tredje riket, sin förklaring till hur nationalsocialismen skulle rädda hans älskade Tyskland. Tiden var nu knapp. Mannen visste att han snart skulle dö i cancer. Per Ragnar beslöt sig för att träffa honom, mest för att vara artig.

– Vi träffades några gånger på ett kafé på Drottninggatan. Han lämnade över några hundra A4-ark, tättskrivna på bägge sidor, ibland med skrivmaskinstext som gjorde hål i pappren. Det var ingen självbiografisk berättelse, det var ett oavbrutet försök att finna förklaringar. Om han läst någon bok eller text som gav honom något, fyllde han i med egna fragment ur sitt liv. Trettio års psykoanalys – med sig själv som handledare, berättar Per Ragnar.

Nazistens berättelse löper som en röd tråd genom Hitler – hans folk. Mannen såg Hitler för första gången på ett möte 1922, dit han gått med sin pappa. Då var han tolv år. Han tyckte att Hitler var rolig att lyssna på, särskilt när han härmade olika människor och fick folk att skratta. Han mindes Hitlers blåa ögon som glänste, hundpiskan han höll i handen och Sven Hedins krigsminnen som stack upp ur fickan.

Så fortsätter minnesbilderna som levande kommentarer till Per Ragnars kronologiska framställning. Hur han 1942 blev assistent till en viss doktor Wagner, som skulle skriva en avhandling om tatueringar. Att fotografera huden på judiska fångar som plågats till döds blev den gamle nazistens uppgift. Vi får veta hur systern Traute fick gå en instruktionskurs innan hon kunde gifta sig med den SA-man hon förälskat sig i. Eller hur pappan, musiker i partiets lilla orkester, fick lära sig amerikanska fotbollsmarscher för att egga massorna.

Medan marscherna i USA ackompanjerats av rytmiska hejaramsor som ”Harvard, Harvard, Harvard”, åtföljdes de i Tyskland av ”Sieg – Heil, Sieg – Heil, Sieg – Heil”. Hitler sägs ha varit entusiastisk över denna musikaliska idé.

– Jag har inte gått in för att kolla att den gamle nazistens minnen stämmer, någon historiker är jag inte. Mitt instrument är inte formellt vetenskapligt, jag har trängt in i Hitler med emotionell intelligens i stället. Jag är skådespelare och van att arbeta med båda hjärnhalvorna. I fyrtio år har jag sökt svar på frågan hur Hitler kunde domptera och svindla tyskarna. Hur han först skapade en fiende och sedan förintade den, säger Per Ragnar.

Boken är illustrerad med propagandabilder, som låg i de cigarettpaket den gamle nazisten köpte under kriget. När mannen dog för en tid sedan brändes papperna med honom. Per Ragnar fick lova att inte publicera något förrän efter hans död, och att aldrig uppge hans namn. Trots den gamle nazistens skyddade identitet ger han ett levande ansikte åt anpasslingarna – de som gjorde det möjligt för hantlangarna att utföra sitt jobb. Vi kan följa hur han, likt miljoner andra, först bländades och sedan blev en del av en okritisk massa. Så enkelt och så komplicerat var det. Som Hitler sa: ”Vilken lycka för regeringarna att människorna inte tänker.”

Kristina Svensson är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia 2/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också