10 bortglömda OS-grenar
De olympiska spelen har vuxit enormt, från de första anspråkslösa tävlingarna i Aten 1896 till dagens jättelika arrangemang. Genom åren har programmet ändrats och utökats rejält. Vi tittar närmare på tio lite udda grenar, som har fått stryka på foten.
Det svenska dragkampslandslaget vann mot Storbritannien på Stockholms stadion i det som blev den enda matchen i grenen under OS 1912.
Den 23 juli invigs Tokyo-OS, som avslutas den 8 augusti. Olympiaden var planerad att hållas förra sommaren, men fick av förklarliga skäl flyttas frampå grund av coronapandemin. Det är faktiskt första gången som sommar-OS har senarelagts, även om tre sommarspel har fått ställas in helt på grund av pågående världskrig – så skedde 1916, 1940 och 1944.
De moderna spelen grundades på initiativ av fransmannen Pierre de Coubertin, med Aten-OS 1896. Då tävlade 243 idrottare – samtliga män – i 43 grenar.
Tanken var att väcka antikens idrottsideal till liv. Fredlig tävlan och förbrödring mellan folk var ledord i den olympiska rörelsen. Att motverka kommersialism ansågs också viktigt. Proffs var länge förbjudna att delta och ära var segrarens främsta belöning.
Vuxit till en miljardindustri
Så ser det förstås inte ut i dag. Den olympiska rörelsen har vuxit till en miljardindustri och många av dagens OS-stjärnor är heltidsproffs med stora sponsorkontrakt. Denna utveckling har påverkat utformningen av tävlingarna, där sporter med högt underhållningsvärde och stort publikintresse – som beachvolleyboll och bordtennis – har tillkommit i modern tid.
Andra grenar – som diskus, maraton och längdhopp – har funnits med från början. I Tokyo introduceras fem nya sporter: karate, sportklättring, baseboll/softboll och skateboard. Det innebär att OS-programmet i år omfattar totalt 339 grenar fördelade på 33 sporter.
Måhända tycker den traditionellt sinnade OS-fantasten hemma i tv-soffan att några av årets nytillskott ter sig lite udda – inte minst skateboard och sportklättring, som har lagts till för att göra spelen mer relevanta för yngre generationer. Men blickar vi bakåt i den olympiska historien finns det faktiskt gott om exempel på ganska märkliga och i något fall högst opassande grenar, som aldrig blev några större succéer och snart försvann. Låt oss titta närmare på tio av dem!
Björn Lundberg är historiker. Förra året utkom hans bok Frontlöparen – Gunder Hägg, hans uppgång och fall.
Publicerad i Populär Historia 8/2021
- Dragkamp
- Konst och litteratur
- Längddykning
- Skytte med levande duvor
- Repklättring
- Krocket
- Handboll utomhus
- Truppgymnastik
- Höjdhopp utan ansats
- Motorbåt
Det svenska dragkampslandslaget vann mot Storbritannien på Stockholms stadion i det som blev den enda matchen i grenen under OS 1912.
Stockholmspoliser segrade över »bobbies«
Idrottsgrenen dragkamp har mycket gamla anor. Redan under antiken avgjordes tävlingar i Grekland, och i fornnordisk litteratur omnämns "skinndragning", där två män försökte dra en djurhud från varandra – ibland med en öppen eld mellan sig. När dragkamp introducerades vid de olympiska spelen år 1900 skedde det under mindre farliga former.
Sex personer i varje lag hade till uppgift att dra sina motståndare ungefär två meter för att vinna. Ett lag med tre svenskar och tre danskar besegrade Frankrike i tävlingen, där bara två lag ställde upp. Detta blev Sveriges första guldmedaljer i OS över huvud taget.
Ett riktigt drama blev också dragkampsfinalen i Stockholm 1912. Åtta svenskar från Stockholmspolisen mötte då ett gäng vältränade poliser från London. Efter en rejäl urladdning blev två "bobbies" från det brittiska laget så utmattade att de satte sig ner på marken, varpå hela laget blev diskat. Efter 1920 försvann dragkamp från det olympiska programmet.
OS-grundaren diktade sig till en medalj
De moderna olympiska spelens fader, fransmannen Pierre de Coubertin, såg idrotten som ett sätt att skapa fred mellan folk. Han var kritisk till den ökande kommersialiseringen av sporten och ville väcka liv i de antika spelens estetiska ideal, med betoning på harmoni mellan kropp och själ.
Coubertin hade en bakgrund som akademiker, pedagog och författare, och hyste ett stort intresse för konst och kultur. På hans initiativ infördes OS-tävlingar i arkitektur, skulptur, måleri, litteratur och musik. I grenen litteratur ställde Coubertin själv upp 1912, med dikten "Ode till sport", under pseudonymerna G Hohrod och M Eschbach, Tyskland. Diktens högstämda tonfall föll juryn i smaken och utropades till segrare.
På så sätt lyckades Coubertin, som själv inte var någon framgångsrik idrottsutövare, alltså vinna en guldmedalj i de spel han hade grundat. Skulpturklassen vid samma OS vanns av amerikanen Walter Winans, med bronspjäsen "An American Trotter".
Winans, som även vann olympiska guld- och silvermedaljer i gevärsskytte 1908 och 1912, dog för övrigt i ett sportsammanhang. Under en travtävling i England 1920 förlorade han nämligen medvetandet i sin sulky, och när hästen passerade mållinjen var den 68-årige amerikanen död.
Baron Pierre de Coubertin.
Walter Winans tog hem guldet i skulpturklassen vid OS i Stockholm 1912 med "An American Trotter".
En deltagare tar sats för ett längddyk under OS i Saint Louis 1904.
Det blev för tråkigt att titta på flytande deltagare
Det är knappast någon överraskning att längddykning bara fick en chans på den olympiska scenen. För maken till tråkig sport får man leta efter. Tävlingsmomentet gick ut på att deltagarna skulle dyka från stående och ta med sig så mycket fart framåt som möjligt utan att huvudet kom över vattenytan. I vattnet hade längddykarna inte lov att röra sig. Vinnaren blev den som gled längst distans i vattnet, på 60 sekunder.
New York Times utsände beskrev grenen som "den trögaste idrottstävlingen" där "de bastanta grabbar som deltar bara behöver kasta sig tungt in i vattnet och flyta som isberg i en farled".
Under längddykningens enda sejour på programmet, under OS i Saint Louis 1904, blev amerikanen William Dickey guldmedaljör. Detta med sina 19,05 framglidna meter. De bägge andra medaljörerna var också amerikaner. Ja, faktum är att alla deltagarna i detta udda evenemang – fem stycken – var amerikaner.
Några av deltagarna i skyttet mot levande duvor i Paris-OS: Maurice Fauré, Frankrike, Léon de Lunden, Belgien, och Donald Mackintosh, Australien.
Blodig vapengren försvann ur statistiken
Lerduveskytte såg dagens ljus på 1880-talet, när flata tallrikar av lera började användas som måltavlor vid övningar och uppvisningar. Sporten – som i dagens olympiska spel utövas i grenarna trap, dubbeltrap och skeet – blev snart ett populärt alternativ till skytte mot levande duvor.
Grenen trap fick olympisk status år 1900. Vid tävlingarna i Paris detta år avgjordes också – för första och förhoppningsvis enda gången – två tävlingar i skytte mot levande duvor. Det är enda gången levande djur har offrats vid de olympiska spelen, och i efterhand har IOK plockat bort resultaten från den officiella statistiken.
Duvskyttet med levande måltavlor avgjordes i två grenar, där deltagarna fick betala 20 respektive 200 franc i startavgift. I den dyrare och mer prestigefulla tävlingen vann belgaren Léon de Lunden, som dödade 21 duvor och belönades med 5 000 franc för besväret. Sammanlagt dödades det närmare 300 fåglar i den blodiga uppvisningen.
Sammanlagt sköts nästan 300 duvor under tävlingarna i Paris år 1900.
En gymnast övar repklättring under OS i Aten 1896.
Segern togs med stil och höjd
Repklättring som gymnastisk gren fanns med på OS-programmet redan i Aten 1896. Då var repet 14 meter långt, tillräckligt för att flera av deltagarna inte skulle orka hela vägen upp. Resultatet baserades på hur högt gymnasterna lyckades att ta sig, samt hur stiligt de utförde klättringen. Att använda benen var inte tillåtet. Hemmahoppet Nikolaos Andriakopoulos bärgade segern.
Repklättring återkom sedan vid flera olympiska spel, men då med betydligt kortare rep (cirka 8 meter). Resultaten vid dessa tävlingar byggde enbart på hur snabbt deltagarna lyckades att ta sig upp till toppen. Den siste guldmedaljören i grenen blev Raymond Bass från USA. Vid OS i Los Angeles 1932 tog han sig uppför repet på den imponerande tiden 6,7 sekunder.
Sju män och tre kvinnor deltog i krockettävlingarna i Paris 1900.
Vann guldet på walk over
Trädgårdsspelet krocket har aldrig utvecklats till någon större tävlingssport. Ordet krocket kommer från franskans croquet (herdestav). Det har sina rötter i ett spel med boll och klubba som utövades redan under medeltiden. De moderna reglerna nedtecknades i England på 1850-talet, och vid sommar-OS i Paris 1900 fanns sporten faktiskt med på programmet.
Då hölls inte mindre än tre krockettävlingar: singel, med ett respektive två klot, samt dubbel. Värdnationen knep samtliga medaljer men överlägsenheten i resultatlistorna underlättades av att nio av tävlingens tio deltagare representerade de franska färgerna. Män och kvinnor tävlade för övrigt tillsammans – tre av de tävlande var kvinnor men ingen av dem knep någon medalj.
Segrare i dubbel blev fransmännen Gaston Aumoitte och Georges Johin, som vann OS-historiens kanske enklaste guld. De förklarades som segrare på walk over eftersom inget annat lag hade anmält sig.
Tyskland mot Schweiz på Olympiastadion i Berlin 1936. Tyskland vann guldet.
Innesporten debuterade på gräs
Handboll gjorde entré i olympiska sammanhang vid sommar-OS i Berlin 1936. Den nazistiske propagandaministern, Joseph Goebbels, hävdade att Tyskland var handbollens ursprungsland, trots att den i själva verket hade skapats av den danske skolläraren Holger Nielsen i slutet av 1800-talet.
Vid OS i Berlin spelades handboll utomhus med elva man i varje lag. I finalen möttes Tyskland och Österrike på en regndränkt plan. Spelet hämmades av att den genomblöta bollen blev svår att greppa, men till slut vann värdnationen den målsnåla tillställningen med siffrorna 10–6.
Handboll försvann sedan från OS. Nästa gång Tyskland stod som arrangör av spelen, i München 1972, gjorde sporten comeback. Men då handlade det om den moderna varianten som spelas inomhus med sjumannalag.
Finska gymnaster visar sina färdigheter i Stockholm 1912.
Het debatt om estetisk tävling
De flesta betraktar säkert gymnastik som en fredlig och harmonisk aktivitet, men dess historia är full av konflikter. Under hela 1800-talet pågick en rivalitet mellan två olika system – den svenska linggymnastiken och den tyska turngymnastiken.
Den svenska varianten (skapad av gymnastikpedagogen Pehr Henrik Ling) gick främst ut på att skapa harmoniskt utvecklade människor, där tävlingsmoment var bannlysta. Den tyska skolan lade större vikt vid prestation och lust.
Inför de olympiska spelen i Stockholm 1912 ställdes motsättningarna på sin spets. Svenskarna ville till en början stryka alla tävlingar i gymnastik från programmet, och ersätta dem med "uppvisningar" i linggymnastikens anda. Det fick den Internationella olympiska kommittén, IOK, att gå i taket, och lösningen blev att arrangera både tävlingar och uppvisningar.
Reglerna blev ett annat trätoämne. När det gällde truppmomentet blev kompromissen att hålla två skilda tävlingar – en med svenska regler och en med "övningar tillhörande alla andra system än det svenska".
Tidsgränsen för truppernas program vållade också diskussioner. Tyskland hotade att bojkotta tävlingen eftersom de ansåg att den föreslagna maxtiden, 45 minuter, var på tok för kort. Den förlängdes därför till en timme.
Hur gick det då i tävlingarna? I grenen med svenska regler vann – föga förvånande – Sverige en ganska klar seger, medan Norge bärgade guldet under de friare reglerna.
Trupptävlingarna i gymnastik plockades till slut bort från det olympiska programmet. Det skedde efter OS i Antwerpen 1920.
Ray Ewry, USA, tog bland annat tre guldmedaljer i höjdhopp utan ansats.
"Den mänskliga grodan" vann åtta OS-guld
Ända sedan starten 1896 har friidrott varit sommar-OS höjdpunkt, när det gäller intresse och prestige. Mycket har också varit sig likt. Många löp- och hoppgrenar var med från början, även om det då bara var män som tilläts delta.
Men det finns också grenar som har försvunnit. I början av 1900-talet förekom till exempel tävlingar i längdhopp, höjdhopp och tresteg – utan ansats. Ray Ewry (1873–1937) från USA dominerade dessa föga konditionskrävande grenar fullständigt. Den vige atleten vann samtliga tre grenar år 1900, upprepade bedriften fyra år senare, och vann till slut ytterligare två guld 1908, i höjdhopp och längdhopp utan ansats.
Troligen hade han också vunnit tresteget, om grenen inte hade plockats bort från programmet. Som om detta inte var nog vann han också dubbla guld vid de extrainsatta spelen i Aten 1906, även om de idag inte räknas med i den officiella statistiken.
Trots sitt makalösa facit hade Ray Ewrys väg till toppen inte på något vis varit spikrak. Han blev föräldralös vid fem års ålder och drabbades som liten av polio. Sjukdomen gjorde honom rullstolsbunden och läkarna trodde att han aldrig skulle kunna gå igen. Men han lyckades få tillbaka rörligheten och blev en av USA:s främsta idrottare.
Vid OS i Paris 1900 blev fransmännen så hänförda av hans förmåga att göra volter och sparka i taket, att de började kalla honom för "den mänskliga grodan".
Höga vågor försvårade motorbåtstävlingarna i England 1908.
Bara två tävlande kom i mål
Tävlingar med motorbåtar ägde rum under OS 1908. Medaljer delades ut i tre olika klasser, som baserades på båtarnas storlek. Brittiska Grynius vann två guld. Dess besättning bestod av tre man, varav en hade till uppgift att ösa vatten ur båten. Det visade sig vara ett lyckodrag.
I den första tävlingen ställde bara två båtar upp, och besättningen på brittiska Quicksilver tvingades att ge upp när höga vågor hotade att fylla båten med vatten. Grynius kunde därefter korsa mållinjen i ensamt majestät.
Dagen därpå vann besättningen på Grynius sin andra guldmedalj. Den enda motståndaren utgjordes denna gång av Sea Dog, också från Storbritannien, som gav upp efter det att motorn hade havererat.
De olympiska motorbåtstävlingarnas tredje klass kantades också av problem. Först tvingades båten Dylan avbryta i den hårda sjön. Loppet kördes sedan om och då vann den franska båten Camille, sedan rivalen Wolseley- Siddely från Storbritannien hade kört på grund.
Sammanlagt ställde alltså bara sex båtar upp i de tre klasserna. Endast Grynius och Camille tog sig i mål, och delade på medaljskörden. Tävlingarna var med andra ord ingen större succé. Efteråt beslutade också IOK, att förbjuda all motorsport i framtida olympiader.
