Olympiska spelen i Ramlösa blev ingen succé

I år firar Olympiska spelen hundra-årsjubileum. Det var i Aten 1896 som man höll de första moderna tävlingarna. Men baron de Coubertins idé att återuppli

25 maj 2001 av Åke Jönsson

I år firar Olympiska spelen hundra-årsjubileum. Det var i Aten 1896 som man höll de första moderna tävlingarna. Men baron de Coubertins idé att återuppliva de olympiska lekarna från det antika Grekland var inte något unikt. Långt innan han lanserade sitt OS hade det i lilla Ramlösa utanför Helsingborg anordnats två ”Olympiska spel”. Redan 1834 kom OS till Sverige och initiativtagare var en viss Gustaf Johan Schartau.

Schartau var alltså för tidigt ute och valde fel plats för sina tävlingar. Vem brydde sig om vad som hände i lilla Ramlösa i Sverige? Hade Schartau lanserat sin idé i Aten hade han förmodligen blivit världskändis och odödlig i OS-sammanhang. Det är små marginaler inom idrottens värld.

Gustaf Johan Schartau föddes i Lund 1794 som yngste son till den kände prästmannen Henrik Schartau. Han tog en fil kand i fysik 1814 och blev samma år ordinarie fäktmästare vid Lunds universitet. 20-åringen efterträdde sin läromästare Per Henrik Ling.

En fäktmästare skulle undervisa i alla slags kroppsövningar, däribland brottning och fri idrott. Så Schartau var allsidigt idrottsintresserad.

Hade nu lönen som fäktmästare varit furstlig så hade Schartau kanske inte behövt ägna någon tankemöda åt det där med olympiska spel. Men av ekonomiska skäl tvingades han se över möjligheterna till extrainkomster. Han tillbringade i början av 1830-talet sommarloven i Helsingborg. För att klara försörjningen gav han fäktlektioner och snart nog också lektioner i gymnastik.

I avsikt att det skulle verka mera lockande och därmed mera inkomstbringande för Schartau fanns det i annonserna med en extra morot. Det skulle bli ”en offentlig slutöfning för de deltagande gymnasterna”.

Upprop i tidningen

I juni 1834 hade Schartaus olympiska tankar mognat så pass att han kunde ge dem kött på benen i form av ett upprop. I Nya Helsingborgs-Posten presenterade han den 28 juni för första gången ”Olympiska Föreningen”:

”Det torde wara människans pligt att icke blott eftersträfwa fullkomligheter i anseende till själen; utan äfwen utbilda kroppen, så att de båda wännerna komma att stå i den inbördes enighet och jemnvigt sins emellan, att de troget stödja hwarandra under framskridande till sina fjärran aflägsna mål.

Så tänkte Greklands och Roms Filosofer, och samma öfwertygelse delar äfwen den Olympiska Föreningen. Då wi älska den fornklassiska litteraturen, som ligger till grund för all högre bildning, böra wi äfwen följa de stora nationers exempel, som skänkte oss densamma.”

Det ytterst formella uppropet fortsatte i samma högtravande stil. Den Olympiska Föreningen skulle bildas den 13 juli i Helsingborg. Dagen därpå skulle tävlingarna avhållas.

Hopp över häst

Schartau räknade i uppropet även upp de olika tävlingsgrenarna. Det handlade om brottning, vighetsrörelser och balanser, språng i höjden såväl med som utan stång – samt över levande häst – klättring och äntring på mast och linor samt kapplöpning till fots på kortare och längre banor.

Att Schartau valde Helsingborg för arrangemanget hade flera orsaker. Flera betydande personer i och kring staden hade visat intresse för fäktmästarens olympiska planer. Det gällde bland annat överste Carl von Dannfelt, som ägde Ramlösa Brunn. Också boktryckare Jöns Torell värvades av Schartau. Det var inte minst viktigt eftersom Torell ägde Nya Helsingborgs-Posten. Nu hade Schartau ett språkrör för sina olympiska spel.

Även i ett annat avseende var valet av Helsingborg naturligt. På Helsingborgs kapplöpningsfält i Ramlösa fanns en lämplig arena: den så kallade kappridarebanan. Helsingborg hade också under 1830-talet utvecklats till något av ett centrum för svensk kapplöpningssport.

En hel del förhandsartiklar producerades om evenemanget. Positiva insändare flöt också in. Den kanske märkligaste stod kyrkoherden och professorn David Munck af Rosenschöld för. Han pläderade för vissa anordningar av praktisk natur, när det gällde tävlingarna. Professorn menade, att löpsträckorna skulle vara korta. Det svenska folket var nämligen inte tränat för några längre löpningar. Därför skulle man ta det försiktigt första året för att sedan förlänga sträckorna.

Den idrottsintresserade kyrkoherden ville vidare dela in de tävlande i olika åldersgrupper samt införa tidsbegränsning för brottningstävlingarna.

Så kom den stora dagen då tävlingsprogrammet skulle avverkas. Flera tusen nyfikna åskådare hade samlats vid ”kappridarebanan”. Däremot hade bara ett 40-tal deltagare anmält sig till de olympiska tävlingarna. Ändå fick tävlingarna torsdagen den 17 juli mycket positiv tidningskritik:

”... hade ej dels fördomar, dels blygsamhet eller andryghet afhållit mången från att uppträda på arenan, hade man utan tvifwel, fått ett högst intressant skådespel, hwilket, genom det intryck det gjort på mängden, för Föreningen warit af oberäknelig nytta. Ett års öfwerwägande af skäl och motskäl hoppas wi dock skall gifwa andra resurser.”

Utmattad segrare

I gymnastiktävlingen deltog sju gymnaster. Vinnare blev universitetsstuderande Ernst Krumlinde. Som pris fick han en guldring med inskriften ”O. F. åt segerwinnaren d 17 juli 1834”.

20 deltagare var anmälda till löpningarna. De delades upp i olika heat och sprang en bana på 400 alnar. De fem heatsegrarna möttes sedan i en final på en 850 alnar lång bana (cirka 505 meter). Finalen vanns av smedlärlingen Olof Jönsson från Glumslöv med tiden 1 minut och 54 sekunder.

I pressreferatet konstaterades: ”Wid framkomsten till målet war segraren af ansträngning så utmattad, att man måste stödja honom och till hans vederqwickelse anskaffa ett glas vatten: då deremot hans farligaste medtäflare, spelmannen Olof Olofsson från Råå, hwilken utan tvifwel på 1 000 alnars bana wunnit priset, befann sig så lite fatigerad, att han gerna med uppspelandet af en polska kunnat återkalla sin besegrares flydda lifsandar.”

Kaos på arenan

Om själva tävlingarna var lyckade, blev ordningen på tävlingsplatsen hårt kritiserad. Det var allmänt kaos och presskommentarerna var hårda: ”Redan wid lekarnes början genombröts kretsen af det påträngande folket, hwilket i stort antal, lockadt af sakens nyhet, infunnit sig. (—) Icke hälften af de omkring arenan samlade damerna fick åskåda täflingarne och till och med många bättre personer af det starkare könet, som ej med knuffningar och stötar wille bana sig wäg, gick det wäntade skådespelet förlorat.”

Det här med läktarvåld fick alltså sin debut redan då.

Fäktmästaren kunde trots allt känna sig tämligen nöjd med sina olympiska tävlingar. Fast nog måste han varit besviken på de klena startfälten. Säkert hade Schartau hoppats på de unga militärerna, men officerarna hade nobbat spelen. Att tävla med stalldrängar, smedlärlingar och byspelsmän var uppenbart inget som attraherade aristokraterna.

Författartävling

Schartau hade tänkt att det skulle arrangeras olympiska tävlingar i Helsingborg varje år. Men arrangemanget inställdes 1835. Däremot blev det tävlingar året därpå. Då hade programmet utökats med en författartävling om: ”den bästa avhandlingen om de forna Olympiska Spelen jämförda med medeltidens riddarspel, torneringar samt nyttan av kämparlekars återupplivande i närvarande tid”.

De andra Olympiska spelen i Helsingborg avsatte emellertid inte många spår i tidningarna. Tävlingarna den 4 augusti 1836 resulterade bara i små notiser. De raderna bestod mest av kritiska kommentarar mot den dåliga ordningen. Den stora publiken hade trängt på och försvårat för de tävlande. Inga ordningsvakter hade funnits på plats. Mönstret från tävlingarna två år tidigare gick igen. Det blev heller ingen fortsättning. Med tävlingarna den 4 augusti 1836 dog spelen ut.

Den olympiska arenan i Helsingborg utplånades. Numera finns här SJ:s godsbangård. Men områdets tidigare knytning till idrotten är bevarad i gatu- och kvartersnamn som Olympiaden, Gymnasten, Brottaren och Kapplöpningsgatan. Helt bortglömda är alltså inte de märkliga Olympiska spelen i Helsingborg. Men vem minns i dag smedlärlingen Olof Jönssons olympiska bragd för 162 år sedan?

Åke Jönsson är journalist och författare. I Populär Historia nummer 1/96 skrev han om den första kvinnan i Vasaloppet.

Publicerad i Populär Historia 3/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också