Mannen, sporten och historien

Det är dags för vinterolympiska spel igen.Hur pampig kommer invigningsceremonin att bli? Hur många nationers kvinnor och män marscherar in denna gång? Vilk

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Det är dags för vinterolympiska spel igen.Hur pampig kommer invigningsceremonin att bli? Hur många nationers kvinnor och män marscherar in denna gång? Vilka sekunder kommer att jagas, vem skall ta de flesta guldmedaljerna?

Så lyder några av de stående spörsmålen. Men vilken roll spelar sporten överhuvudtaget i det historiska skeendet? Det är en fråga som blivit alltmer acceptabel i den historiska forskningens finrum. Det gäller bara att idrottshistoria inte begränsar sig till rent faktasamlande utan hanteras på ett intelligent och analyserande sätt. Framför allt får inte idrotten ses isolerad från det omgivande samhället: det ekonomiska systemet, frågor om manligt och kvinnligt, konkurrenstänkandet och andra övergripande företeelser.

Den unge danske historikern Hans Bonde har originella tankar om detta. Han är filosofie doktor och extern lektor på Köpenhamns universitet. Bonde har gett ut två spännande böcker med titlarna Mandighet og sport (Odense universitetsforlag 1991) och Sport, en moderne kult (Hovedland 1993). Tidigare har han skrivit en handbok om den ädla judosporten; han råkar vara trefaldig dansk mästare i judo!

Hans Bonde, redan de gamla grekerna ägnade sig åt kroppsövningar. Men när kan man tala om sport?

– Jag tror egentligen inte att man kan tala om "sport" i det gamla Grekland eller under riddarturneringarna. Själva ordet sport uppstår först i 1800-talets Frankrike. "Des sports" betyder förströelse, underhållning. Men annars förbinder vi sporten först och främst med England, där den var utbredd i public school-systemet (alltså internatskolorna) redan under 1850-talet.

– Sporten är en historisk innovation. I det gamla Grekland, som vi ju annars förbinder med fysiska övningar och olympiska spel, hade man naturligtvis massor av tävlingar. Man löpte t ex i kapp. Men det speciella för den moderna tävlingssporten är rekordtänkandet. Rekordet är en typ av tävling, som hela tiden vill överträffa sig själv.

– I det antika Grekland kunde man inte drömma om att jämföra ett lopp i Sparta med ett i Aten, varje lopp var unikt. Men i dag kan en löpare tävla i Boston och en annan i Köpenhamn tjugo år senare. Löparna behöver aldrig ha sett varandra, och ändå kan vi göra jämförelser, eftersom vi har ett abstrakt tidsbegrepp, och det är vad som binder samman det hela.

– Då kan man fråga sig: varför har rekordet blivit ett totem i vår kultur? Stoppuret har nästan blivit ett heligt föremål, som vi har otroligt starka känslor för. Där kan man säga att hela vår moderna kultur bygger på ackumulation – det behöver man inte vara marxist för att anse. Vi blir gråtfärdiga, om inte BNP stiger vartenda år och om inte näringslivets vinstmarginaler hela tiden ökar. Grundpelaren i vår ekonomi är kort sagt en exponentialkurva, som hela tiden skall vara i stigande. Vi säger också, att det var dåliga olympiska spel om inte rekorden blivit slagna. (Problemet är att det blir svårare och svårare att slå dem eftersom det tidigare rekordet kan vara satt med doping.)

Kan man säga att sporten har samband med industrisamhällets filosofi?

– Ja, sporten är industrikulturens ritual. Vi brukar säga att det endast är primitiva kulturer som har användning för ritualer. Men frågan är om vi inte i den moderna idrotten har en modern kult eller en modern ritual, där vi hyllar ett grundläggande värde i vår kultur, nämligen framsteget. Sporten handlar egentligen uteslutande om framsteg. Ordet framsteg är en kroppslig bild på att det ena steget går före det andra – och det så fort som möjligt. Och framsteget är något som hyllas kultiskt i sportens rekorddyrkan: i sporten liksom i verkligheten handlar det om en ändlös strävan. Man klättrar där också: från knattefotbollen till juniorlaget, från klubblaget kanske till landslaget. Och nästa steg blir Europacupen...

Det är alltså karriären som gäller där, precis som i näringsliv och politik?

– Ja, det lustiga är att ordet "karriär" kommer från sporten! Karriär betyder ursprungligen den snabbaste rörelseformen hos en häst. Men om vi bara går ett par sekler tillbaka i historien, så skulle en häst röra sig på ett sätt som passade den aristokratiske adelsmannen. Då skulle hästen röra sig i skolridning eller balettridning i oändligt många variationer: uppåt, neråt, åt sidan, i olika kadenser osv osv. Men karakteristiskt för den moderna sporten är att där bara finns en form av rörelse, och det är den snabbast möjliga framåtriktade rörelsen.

Det gäller väl inte alla sportgrenar?

– Nej, det är riktigt att konstidrotten eller den estetiska sporten finns kvar. Men den har blivit underordnad. Och i andra kulturer, som i riddarkulturen eller den aristokratiska kroppskulturen omkring 1700, var den konstnärligt-estetiska rörelsen den väsentliga. Att behärska rummet var viktigast i ridning, i voltigering, i fäktkonst, i dans...

Men så kom gymnastiken i början av 1800-talet i samband med de nationella rörelserna. I Tyskland har vi "Turnvater" Jahn och i Sverige Pehr Henrik Ling. Det här kom väl också före den moderna prestationssporten?

– Man behöver inte gå mer än femtio år tillbaka i dansk eller svensk historia för att se att gymnastiken dåförtiden ännu var en minst lika stor disciplin som sporten. Och gymnastik är inte sport. Medan idrotten har konkurrens som en viktig faktor, och medan vi där talar om resultat som kan mätas i centimeter, gram, sekunder, mål eller poäng, så utgår inte gymnastiken från den sortens mätbara kriterier. Gymnastiken bygger inte på tävlan utan på det estetiska uttrycket, den bygger inte på det mätbara utan på det subjektiva.

– Efterhand har dock gymnastiken blivit mer och mer sportbetonad. Fast för Turnvater Jahn och Pehr Henrik Ling var det inte syftet. Det var att skapa vackra kroppar, smäckra kroppar och nationella kroppar.

Med tiden övertogs gymnastiken av kvinnorna. Vi har finskan Elli Björkstein som var det stora namnet kring sekelskiftet. Och det handlar om en annan typ av gymnastik avpassad för kvinnorna: mycket mera estetiskt och rytmiskt inriktad.

– Ja, Elli Björkstein var en av dem som revolutionerade kvinnogymnastiken i Norden. Intill dess hade män och kvinnor bedrivit så gott som samma sorts gymnastik, dvs Lings gymnastik. Om man skall vara kritisk, kan man säga att Lings mansgymnastik överfördes på kvinnorna. Men det fanns både män och kvinnor, som inte trivdes med att kvinnor gjorde så robusta och maskulina rörelser som den svenska gymnastiken bygger på.

– Och då får man komma ihåg, att omkring sekelskiftet skapades de könskulturer som vi känner idag, alltså en borgerlig mans- respektive kvinnoroll. Kvinnan skulle hålla sig hemma. Hon skulle vara mor med stort M och stå för värme, omsorg och dylikt. Medan linggymnastiken bygger på ett handfast och kraftfullt kroppsspråk, blev det för kvinnorna viktigt att ge uttryck för någonting mera behagfullt.

– I en borgerlig kultur skulle kvinnorna också symbolisera skönheten. Medan mannen snarare tog på sig en puritansk arbetsuniform, gömde sin kropp och mera framträdde som den strävsamme och arbetsamme, blev kvinnorna en estetisk symbol i den borgerliga kulturen och samtidigt ett tecken på mannens rikedom. Hon fick gå på gymnastik. Därigenom skulle hon uttrycka den moderna kvinnoroll som formades kring sekelskiftet.

– I takt med att kvinnorna mer och mer går in för gymnastiken och gör den rytmisk och avspänd, så lämnar männen gymnastiken. Männen känner sig inte ha någon användning för dessa rytmiska, avspända rörelsemönster, ty den industrielle mannen skall ju uttrycka expansion, dynamik och hårdhet i sitt uppträdande. Han skall vara ett arbetsdjur som skaffar medel till hemmet.

Är det inte samtidigt så att man ville bevara mansrollen, den fysiska mansrollen, från den förindustriella epoken?

– Jovisst. Omkring sekelskiftet finns det hos män en ångest för att bli mindre och mindre i takt med att den moderne tjänstemannen uppstår, white collar-klassen. Och fler och fler män blir rädda för att de skall krympa ihop och bli smalaxlade och bredhöftade... Skulle då kvinnorna få för sig att bedriva tävlingsidrott, t ex kapprodd, så spricker ju männens självsyn som inkarnationen av kraft och styrka. Det var en av motiveringarna för männens sportdyrkan: här kan vi åter bli män och få de kroppar, som bönderna tidigare hade. Eller riddarna – man går alltså ända tillbaka till riddartiden, då man verkligen kämpade med lansar och svärd.

I slutet av 1800-talet kom den olympiska rörelsen. Pierre de Coubertin var den store initiatorn, och de första olympiska spelen avhölls 1896. Vilka idéer låg bakom?

– I början var det faktiskt fransk-nationella idéer. Coubertin önskade att återupprätta den franska nationens tro på sig själv genom en fostran av ungdomen till en nationell, kroppsligt slagkraftig resurs. Ty i det fransk-tyska kriget 1870–71 led ju fransmännen ett svidande nederlag mot tyskarna. Pierre de Coubertin sätter en nationell pånyttfödelse som mål. Det intressanta är att han faktiskt gör det genom ett återupprättande av de olympiska spelen. Det är motsägelsefullt, men i hans huvud handlade det väl om att detta var ett medel för alla nationer att resa sig.

– Därför har vi också kvar den motsägelsefullhet, som är en orsakerna till att de olympiska spelen har varit så populära under de senaste hundra åren: de är på en och samma gång internationella och nationella. Här är alla människor från samtliga nationer representerade i en stor, universell gemenskap. Och samtidigt kan man fälla glädjetårar när ens egen flagga går i topp emellanåt.

Vilka var de första människor som sportade i modern mening?

– Om vi talar om den tävlingsidrott som uppstår omkring sekelskiftet, så var det överklassen och den högre medelklassen. De startade med att bedriva kapprodd, cricket, fotboll och tennis. Men arbetarklassen följer blixtsnabbt efter, fast där bedriver man andra slags idrottsgrenar. Man tar i hög grad till sig fotbollen, men arbetarna utvecklar också klasspecifika idrottsgrenar som brottning, tyngdlyftning och boxning.

Återspeglas det här vid de första olympiska spelen?

– Ja, det gör det. 1896 är tyngdlyftning redan med på programmet, och brottning tillkommer snabbt.

Annars trodde jag att de första olympiska spelen var präglade av överklassen eftersom de hade mer tid att delta.

– Ja, en arbetare kunde inte helt sonika resa till OS i Aten 1896, för på den tiden fick man inte betalt för förlorad arbetsinkomst eller till på köpet professionell avlöning. Och man skulle verkligen ha tid att träna.

Blev det inte en schism så småningom? Man bildade särskilda arbetaridrottsklubbar, dito nationella sammanslutningar, och man arrangerade också internationella arbetarolympiader.

– Ja, en av de stora historiska ironierna är att man 1936 inbjöd till en sorts folkolympiad i Barcelona. Fast när de första deltagarna kom dit startade inbördeskriget, och så fick man åka hem igen.

– Däremot blev Hitlers olympiska spel i Berlin en jättelik propagandatriumf. De blev kanske de mest framgångsrika spelen någonsin, i varje fall fram till 1936. Där blev de avgörande olympiska symbolerna introducerade, där förvandlades spelen till verkligt publika tillställningar, och själva regin fick ett propagandavärde av dittills ej skådat slag.

– Samma sak går igen i de olympiska spelen. Pierre de Coubertin har samma tankar om ett återinförande av mandomen. Så därför är det helt följdriktigt att han hela tiden kämpar för att kvinnorna skall stängas ute från de olympiska spelen. Ett av hans berömda citat är: "Kvinnornas enda roll vid de olympiska spelen är att sätta lagerkransar på segerherrarnas huvuden."

Hur snart kom kvinnorna in i de olympiska spelen?

– Det gick väldigt snabbt. Redan medan Coubertin levde (1863–1937) kom kvinnorna med, men det var i gymnastik och ingalunda i tävlingssammanhang. Man hade dock uppvisningslag. De var t ex med 1908 i London. Där tävlade manliga gymnastiklag mot varandra, medan de kvinnliga inte deltog i tävlingar. Om vi sedan rör oss fram till tjugotalet, så börjar kvinnorna att bedriva friidrott, även vid de olympiska spelen. 1928 deltog de i fyra friidrottsgrenar.

– De fanns också med vid de första vinterspelen i Chamonix 1924. Och i vinter-OS blev arbetsfördelningen mellan män och kvinnor som tydligast. För en liten flicka långt in på vårt sekel blev en skridskoprinsessa som Sonia Henie inkarnationen av kvinnlighet. För männens vidkommande var det också här den snabbe mannen som gällde.

Kvinnornas entré skedde hela tiden under stort manligt motstånd.

– Ja, men även från kvinnornas sida, framför allt de kvinnor som säger att kvinnor enbart skall ägna sig åt gymnastik! Inom den borgerliga klassen handlade det om att kvinnorna skulle vara varma och omsorgsfulla och närande. De skulle därför inte ha ett kroppsspråk, som var dynamiskt eller framåtriktat. För ett sådant kroppsspråk signalerade att man ville erövra världen och göra karriär. Det skulle kvinnorna inte alls göra. Och den kampen fortgår hela tiden socialt: det kämpas mot att kvinnor intar poster i det offentliga livet, i varje fall på ledande poster inom männens arbetsområden.

– Kroppskulturen är ju en form av symbolik över hur könen egentligen är. Om då kvinnorna uppvisar ett dynamiskt beteende, så är det en signal om att de är ett dynamiskt kön och klarar av att fylla ledande poster.

Det finns en egendomlig kontrast mellan nationernas rena spel på sportarenorna och det som egentligen sker ute i världen, inte minst i Europa med två jättestora världskrig, som skördar miljontals offer. Hur går det här ihop?

– Jag anser inte att man kan vänta sig att idrotten skall kunna stoppa en så väldig social och ekonomisk kraft som världskrig. Det skulle innebära att man lägger alltför mycket på sportens axlar.

– Jag tycker heller inte att man i sig kan definiera sporten som pacificerande eller militariserande. Det beror helt på vad man använder idrotten till. Det är t ex inget tvivel om att det sätt, som nazisterna använde sporten på under de olympiska spelen 1936, var ett slags krigsförberedelse.

– Vid andra tillfällen är det klart att idrott är något som kan försona och förena människorna i en vittomfattande känsla av mänsklig gemenskap. Så jag anser att de olympiska spelen kan användas till vad som helst. Vi ska inte kämpa för att avskaffa de olympiska spelen utan styra dem i en riktning som gärna är nationell – men inte chauvinistisk.

Det sägs ofta att idrotten är ett modernt substitut för religionen.

– Jag tycker inte om ordet substitut. Det skulle betyda att sport inte var något för sig självt, att den bara var en ersättning för något annat. Idrotten är något för sig självt, en iscensättning av kroppslig aktivitet. Men det råder inget tvivel om att religiösa känslor understundom kan utlösas i idrotten.

Publicerad i Populär Historia 1/1994

Kanske är du intresserad av...

Läs också