Uttrycket är känt på svenska sedan 1541, och i mitten av 1700-talet fick det sin moderna, mindre allvarliga betydelse.

På Sjöhistoriska museet i Stockholm finns ett äkta silkessnöre, skänkt till museet av sjökapten Arnold Shumburg 1952. Snöret är en meter långt, tvinnat av blåröd och gul tråd med gula och röda tofsar i bägge ändar.

Silkessnöret översändes av sultanen Abdülahamid II av Turkiet till prins Jean Karadja Pascha i Stockholm, när denne övergått från islam till kristen­domen. Första gången prins Karadja uppträdde som kristen var i maj 1885, som fadder vid dopet av Arnold Shumburg. Många år senare fick Arnold silkessnöret i gåva av sin gudfar.

Jean Karadja Pascha föddes på 1830-talet i Turkiet. Han var sonson till en turkisk lydfurste och fick sin utbildning inom diplomatin och militären. Som ung officer deltog han i Krimkriget. År 1882 utnämndes han till diplomatiskt sändebud och minister vid hoven i Stockholm, Köpenhamn och Haag.

Han bosatte sig så småningom i Stockholm och blev känd i societeten för sitt eleganta uppförande och sin annorlunda klädsel. När för­lovning eklaterades i februari 1887 mellan prins Karadja och Mary Smith, dotter till den förmögne ”brännsvinskungen” L O Smith, beskrevs det i pressen som en verklig cause célèbre.

Hur gick det då för prinsen efter att han fått det beryktade ”snöret”? Enligt uppgift fortsatte Karadja som turkisk minister vid hoven i Stockholm, Köpenhamn och Haag. Efter giftermålet med Mary Smith flyttade paret så småningom till Nederländerna. De fick två barn.

Prins Karadja dog 1894 på sitt slott Bovigny i Belgien.

Att läsa: Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv</> (2002) av Karin Ådahl

**Publicerad i Populär Historia 6/2007