Månadens föremål: Present till en avfälling

När en person ”får silkessnöret” betyder det numera att han eller hon uppmanas att begära avsked från sin tjänst. Förr hade det en betydligt allvarligare innebörd. Sultanen av Turkiet kunde skicka ett silkessnöre till misshagliga underordnade som en uppmaning att personen skulle ta livet av sig.

16 augusti 2007 av Caroline Lagercrantz

Uttrycket är känt på svenska sedan 1541, och i mitten av 1700-talet fick det sin moderna, mindre allvarliga betydelse.

På Sjöhistoriska museet i Stockholm finns ett äkta silkessnöre, skänkt till museet av sjökapten Arnold Shumburg 1952. Snöret är en meter långt, tvinnat av blåröd och gul tråd med gula och röda tofsar i bägge ändar.

Silkessnöret översändes av sultanen Abdülahamid II av Turkiet till prins Jean Karadja Pascha i Stockholm, när denne övergått från islam till kristen­domen. Första gången prins Karadja uppträdde som kristen var i maj 1885, som fadder vid dopet av Arnold Shumburg. Många år senare fick Arnold silkessnöret i gåva av sin gudfar.

Jean Karadja Pascha föddes på 1830-talet i Turkiet. Han var sonson till en turkisk lydfurste och fick sin utbildning inom diplomatin och militären. Som ung officer deltog han i Krimkriget. År 1882 utnämndes han till diplomatiskt sändebud och minister vid hoven i Stockholm, Köpenhamn och Haag.

Han bosatte sig så småningom i Stockholm och blev känd i societeten för sitt eleganta uppförande och sin annorlunda klädsel. När för­lovning eklaterades i februari 1887 mellan prins Karadja och Mary Smith, dotter till den förmögne ”brännsvinskungen” L O Smith, beskrevs det i pressen som en verklig cause célèbre.

Hur gick det då för prinsen efter att han fått det beryktade ”snöret”? Enligt uppgift fortsatte Karadja som turkisk minister vid hoven i Stockholm, Köpenhamn och Haag. Efter giftermålet med Mary Smith flyttade paret så småningom till Nederländerna. De fick två barn.

Prins Karadja dog 1894 på sitt slott Bovigny i Belgien.

Att läsa: Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv</> (2002) av Karin Ådahl

Publicerad i Populär Historia 6/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också