Månadens föremål: Första spårvagnen i Stockholm

Den 10 juli 1877 startade trafik med hästspårvagnar i Stockholm. Huvudsta­den var först i landet med detta kollektiva färdmedel.

22 juni 2006 av Caroline Lagercrantz

Tidigare hade kollek­tiv­trafiken skötts av roddarmadamer och åkardrängar. Den tidens gator var oftast trånga och gropiga, och de tidiga försöken med så kallade omnibussar föll inte särskilt väl ut. Bättre gick det för spårvagnen; eftersom vagnarna drogs på räls gav de en jämnare och snabbare rytm.

De nya fordonen sågs som ett stort tekniskt framsteg och blev snabbt en succé bland stockholmarna. Tidningen Söndags-Nisses utsände rapporterar om ”spårvagnarna som nu ila med snälltågsfart genom staden” och ”kan ej nog berömma de smäckra kupéerna, de fina kuskarne, de snabba hästarne”.

En av dessa spårvagnar finns på Spår­vägsmuseet i Stockholm. Vagnen är 4,8 meter lång och 2 meter bred. Som en jämförel­se kan nämnas att en modern ledspårvagn, som SL:s typ A32 från 2000, är 30,4 meter lång.

Museets vagn byggdes 1877 av Atlas Verkstäder och levererades till Stockholms Nya Spårvägsaktiebolag, som drev trafik i stora delar av staden. Bland aktieägarna fanns många av den tidens celebriteter, däribland örläggarfamiljerna Bonnier och Norstedt samt änkedrottningen Josefina.

Några hållplatser – förutom ändhållplatser – fanns inte på den tiden. Det gick inte heller särskilt fort, många hoppade på och av i farten! I början fanns ingen konduktör, utan passagerarna fick själva lägga pengar i en bössa. Efter några år blev vagnarna större och då infördes också konduktör.

Stockholmsskildraren Per Anders Fogelström beskriver hur det kunde vara att åka spårvagn på den tiden. Vintrar­na var värst; då var det lätt hänt att hästarna halkade, och kuskarna frös på den öppna förarplatsen. Det hände att vagnarna skenade med fastfrusna hjul nedför backarna. Vid stränga vintrar frös också passagerarna, trots att det fanns renhudar på golven och dynor på bänkarna. Försöket med brickettugnar var inte så lyckat eftersom sot och rök besvärade de resande.

Fler linjer tillkom och de förlängdes också vartefter. Det var en stor fördel när ringlinjer startade, som gick över de norra stadsdelarna. Hästspårvagnen gick dock inte över hela staden – hästkrafter var inte nog för att klara Söders värsta backar som Hornsgatspuckeln; där användes istället ångspårvagn.

En av fördelarna med spårbunden trafik är den låga friktionen mellan vagn och räls. Denna gjorde det möjligt för en häst att dra mycket tunga lass. I uppförsbackar kopplades dock extra hästar på som förstärkning. Dessa reds fram av utridargossar, som i folkmun kallades ”Spårvagns-Kalle”. Dessa pojkar sägs ha varit hett beundrade av sina jämnåriga, som ”Stockholms cowboys”.

Spårvägsmuseets vagn, som togs ur reguljär trafik år 1900, var det första före­målet i museets samlingar. När museet invigdes på Tulegatan år 1944 fanns vagn-en på plats. Senaste gången den rullade med trafikanter på stan var sommaren 1962 i samband med Spårvägens (och vagnens) 85-årsjubileum.

Under många år var hästspårvagnen blickfång och dragplåster när museet låg på Odenplans tunnelbanestation. När det flyttade till sina nuvarande lokaler på Söder följde vagnen med.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också