Månadens föremål: Möbel för naturbehov
Avskilda rum för uträttande av naturbehov är kända sedan den babyloniska kulturen. Arkeologerna har funnit exempel på VVS-teknikens blomstring i det romerska riket, bland annat en tidig variant av vattenklosett. I ruinerna av Pompeji har man funnit avträden i varje hus.
Historien är rik på exempel på när de sanitära förhållandena var betydligt sämre. Under medeltiden och lång tid framåt slängdes helt enkelt allt skräp, inklusive avföringen, ut på gatan. I storstaden Paris var de sanitära problemen stora och statsmakterna försökte gång på gång komma tillrätta med smutsen i staden. Vittnesmålen är många om intet ont anande fotgängare, som träffas av avföring som kastats ut genom fönstret. Det hjälpte tydligen inte att den som kastade var skyldig att ropa en varning: Gare l’eau! (”Se upp för vattnet!”)
Även bland de högre samhällsklasserna orsakade de sanitära förhållandena problem. I Versailles fanns i början bara ett enda avträde, avsett för de kungliga majestäterna. Detta var desto mer påkostat, klätt med mahogny, marmor och porslin.
Bristen på avträden gjorde att man i alla vrår fann spår efter nödsituationer. Det klagades på avföring bakom dörrar och i korridorer och kring träd och buskar i den kungliga trädgården.
Några driftiga personer lyckades slå mynt av bristen på toaletter. Det berättas om en man i Paris som kring år 1730, gick runt med en tunna där man mot en avgift kunde få göra sina behov. Han erbjöd även att dölja den nödige med ett skynke och inrättningen kallades vespasiennes, efter den romerske kejsaren Vespasianus som lät inrätta offentliga pissoarer i Rom. Han tog ut en särskild skatt på det urin som samlades in och som sedan användes för bearbetning av ylletyger. När hans son Titus klagade på att det var skamligt att tjäna pengar på nåt så smutsigt, uttalade Vespasianus de bevingade orden: ”Pengar luktar inte!”
På landsbygden har man i alla tider gått ut i naturen för att göra sina behov. I Västergötland använde man uttrycket: ”gå te Kalle på hagen” och i Blekinge var ”Pär i hagen” synonymt med avträde. Från småländska Tjust är följande ramsa hämtad: ”Har du ont i magen, så gå te Pär i hagen; gå te Pär i kärr, så blir det mycke värr.” På bondgårdar låg annars avträden ofta i anslutning till lagårdens gödselstack. Landets gästgivare var skyldiga att hålla så kallad stång i vägg, som bestod av en enkel träkonstruktion, ofta uppställd över ett grävt dike.
På herrgårdar kamouflerade man gärna avträdet som en liten paviljong. På några slott, till exempel Skokloster i Uppland, fanns toaletten inomhus i huvudbyggnaden. Så kallade nattstolar användes också i högreståndsmiljö. Ofta var dessa vackert dekorerade, som till exempel kung Adolf Fredriks, en sidenklädd karmstol i rokoko med en urtagning i mitten. Även i Versailles införde man snart nattstolar i stor mängd, vilket förbättrade de sanitära förhållandena avsevärt.
Många försök gjordes för att få ordning på latrinfrågan i städerna. Det blev en stor förbättring när fastigheterna fick dass på gården, som tömdes av särskilda latrintömmare. Det gjordes också tidigt experiment med vattenklosetter, men det dröjde långt in på förra seklet i vårt land, innan vanliga familjer hade råd med sådan lyx.
Publicerad i Populär Historia 12/2004
