Kanonen är gjuten i brons. Den är trettio centimeter lång, väger nio kilo och har en kaliber på trettio millimeter, som vidgar sig något vid mynningen. En spektralanalys som utfördes 1941 visade att kanonen troligen gjutits av malm från den böhmisk-ungerska metall­regionen.

Det var genom korstågen som européerna fick kännedom om krutet och användning av artilleri i strid. Från 1200-talets Kina finns till exempel uppgifter om enkla eldrör tillverkade av bambu. De äldsta bevarade avbildningarna av eldrör, som liknar Loshultskanonen, är två engelska miniatyrer.

De återfinns i handskrifter från första hälften av 1300-talet tillägnade den engelske kungen Edvard III. Bilderna visar en flaskformad pjäs, ett mellanting mellan en kanon och ett grovt handeld­vapen, som ligger på ett bockbord redo för laddning.

De första kanonerna laddades från mynningen och avfyrades genom att en glödande järnten eller träpinne fördes ner till loppets bakre del.

Länge ansågs de första kanonerna vara ineffektiva vapen utan större betydelse på slagfältet. Man menade att skrämsel­effekten var viktigare än den reella skada vapnen kunde åsamka fienden. Nyligen utförda studier visar dock att de tidigaste artilleripjäserna var ganska effektiva. Medeltidscentret i Danmark lät 2001 provskjuta en kopia av Loshultskanonen för att testa dess funktion.

Kanonen röntgades, måtten togs och en exakt kopia producerades. För att få ett så tillförlitligt resultat som möjligt tillverkades kopian av en liknande bronslegering som originalet, men den göts med hjälp av moderna metoder.

Kanonen placerades på ett bockbord liknande de medeltida avbildningarna och laddades med olika typer av ammunition, bland annat pilar av trä och järn och så kallade kartescher, skrotfyllda projektiler med olika innehåll. Resul­tatet visade att Loshultskanonen tro­ligen varit en effektiv liten krigsmaskin. En erfaren skytt kunde skjuta pilar 200–300 meter med en kanon av denna typ. Kartescherna nådde mål på 25–50 meter under provskjutningen. Testerna visade också att pilarna och kulorna kunde genomskjuta en en och en halv millimeter tjock järnplåt, vilket motsvarar tjockleken på ett medeltida bröstharnesk.

Caroline Lagercrantz

Att läsa. Rekonstruktion og skydeforsog med Loshultskanonen (2001) av Peter Vemming Hansen samt Vapnens historia (2002) av Olle Cederlöf.

**Publicerad i Populär Historia 3/2007