Månadens föremål: Karmstol med kungablod?
Tidens tand har gått hårt åt fåtöljen och man får försöka föreställa sig dess ursprungliga eleganta utseende. Den tillverkades troligtvis i Stockholm, medan modellen är hämtad från England där förebilden ibland kallas ”grandfatherchair”. Fåtöljen är tillverkad av marokäng eller saffian; specialgarvade getskinn av högsta kvalitet och den var ursprungligen rödfärgad. Den har Gustav III:s mors, drottning Lovisa Ulrika, ägarsigill på baksidan. Insektsangrepp har dock skadat stolens bakre partier och bakbenen har bytts ut under årens lopp.
Trots möbelns stora kulturhistoriska värde har den inte uppmärksammats särskilt mycket. Det var först i en artikel i Fataburen 1998 som dåvarande intendenten vid Nordiska museet, Per Falck, grundligt redogjorde för stolens bakgrund. Gustav III:s syster, prinsessan Sofia Albertina, hade ärvt stolen efter modern Lovisa Ulrika. Troligen stod den i Kungsvåningen på Operan, dit den kungliga familjen brukade dra sig tillbaka med privata sällskap. Den hamnade så småningom på familjen Ehrensvärds slott Svaneholm i Skåne, där den stod i 66 år. Efter en auktion hamnade den sedan hos en antikhandlare i Stockholm. Fåtöljen skänktes 1936 till Nordiska museet av Bukowskis Auktioners dåvarande ägare, Martin Aronowitsch.
Nordiska museet mottog ett brev av grevinnan Eva Ehrensvärd på Svaneholm strax efter att museet fått fåtöljen i sin ägo. I brevet berättar grevinnan om stolens ursprung och nämner särskilt de stora, oregelbundna blodfläckarna på stolens insida och fodring. Enligt traditionen skulle kungen ha blött så ymnigt att stolen, som fungerade som bår efter attentatet på Operan, blivit indränkt av blod. Statens kriminaltekniska laboratorium fick 1997 i uppdrag att undersöka om det var kungens blod som fanns på fåtöljen.
Resultatet var dock inte entydigt och det gick inte heller att bevisa att det verkligen var blod. Per Falck visar att det är troligt att stolen periodvis har varit undanlagd i magasin. Benen har ju också bytts ut någon gång under åren som gått. Kanske har stolen legat på rygg och varit utsatt för takdropp? Garvningsvätskornas röda färgämnen kan på det sättet ha fällts ut och orsakat fläckarna.
Något som också talar emot ”blodstemat” är att kungens sår redan hade omlagts av läkare innan han fördes ut i fåtöljen till vagnen för vidare transport till slottet. På denna korta tid kunde fåtöljen rimligtvis inte hunnit bli genomdränkt av blod. Per Falcks slutsats är dock att det troligtvis, trots en del oklarheter, var just denna stol som Gustav III bars ut på den ödesdigra natten i mars 1792. Och det är kanske fascinerande nog?
Publicerad i Populär Historia 5/2005
