Månadens föremål: Dambyxa med plats för pluntor

På Tullmuseet i Stockholm ägnas en hel avdelning åt de mer eller mindre påhittiga knep som smugglare genom tiderna använt sig av för att föra in olagliga varor i landet. Tyg, kaffe, salt och lyxartiklar av olika slag är produkter som varit begärliga under historiens gång.

10 mars 2007 av Caroline Lagercrantz

Under mellankrigstiden var det fram­förallt sprit som smugglades, och uppfinningsrikedomen var stor när det gäll­de att dölja de olagliga varorna.

Till de mer udda redskapen hör en damunderbyxa med fickor, modell större, med plats för spritpluntor. Byxan är sextio centimeter lång och kan rymma cirka sju liter 96-procentig exportsprit. Det lär ha kluckat betänkligt när damen passerade tullen i en av Stockholms hamnar i början av 1920-talet. Det ovanliga klädesplagget överlämnades till Tullmuseet i slutet av decenniet.

Under mellankrigstiden smugglades enorma mängder sprit till Sverige och Finland från Tyskland och de baltiska länderna. I Finland rådde totalförbud mot alkohol sedan 1917 och samma år infördes motboken i Sverige, för att begränsa sprittillgången. Samtidigt be­räknas under ett enda år på 1920-talet omkring tio miljoner liter sprit ha smugglats från Tyskland till bland annat Norge, Sverige och Finland. Den svenska tullen lyckades samma år ta 13 000 liter i förvar.

I exporthamnarna i Tyskland köpte man alkoholen för 40 öre litern. Spriten späddes sedan med två tredjedelar vatten och såldes för tio kronor litern på den svarta marknaden i Stockholm. Den illegala sprithandeln omsatte följaktligen enorma summor.

Myndigheterna försökte på olika sätt stävja den omfattande smugglingen. År 1924 infördes en särskild spritinförsellag och året efter kom Helsingforskonventionen, som förband alla stater kring Östersjön att samverka mot smuggling­en. Samtidigt fanns det gott om sprit i de baltiska länderna och i Tyskland. Depressionen och magra tider för skärgårdsbefolkningen gjorde att många fiskare och andra öbor övergav sin normala verksamhet och gav sig in i smugglingsbranschen. Särskilt i Stockholms skärgård var trafiken livlig.

Det folkliga motståndet mot spritrestriktionerna var utbrett, och en del av smugglarna fick ett skimmer av äventyrlig hjälte över sig. Ett exempel är Algoth Niska, den finske storsmugglaren som opererade i Stockholms skärgård. Han skrev en bok om sina äventyr; särskilt ingående berättade han om alla de gånger han smitit ur tullpolisens klor.

Tyska och estniska lastskutor låg och väntade på internationellt vatten med sin dyrbara last, medan svenska och finska båtar mötte upp och hämtade spriten i tunnor.

Knepen att lura tullen var många, bland annat användes så kallade sprittorpeder. Det var långsmala burar, tillverkade av vinkeljärn, som kunde rymma upp till femtio spritdunkar. Dunkarna flöt medan vinkeljärnen tyngde. När lasten låg stilla sjönk den, men flöt upp och höll sig alldeles under ytan när båten var i rörelse. Spriten delades senare ofta upp i mindre portioner och smugg­lades in via skärgårdsbåtarna. Så gjorde till exempel damen vars byxor numera finns att beskåda på Tullmuseet.

Att läsa: Svenska skurkar av Stig Linnell (1995) samt Mina äventyr av Algoth Niska (1931).

Publicerad i Populär Historia 1/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också