Henryk Bukowski – från upprorsman till auktionskung

En sensommardag 1864 stod Henryk Bukowski ensam på Stockholms södra järnvägsstation. Den främmande staden skrämde honom inte. Han vandrade ut genom portarna och hyste förtröstan om att allting skulle ordna sig. Sex år efter sin första promenad på Stockholms gator öppnade han en antikhandel som med tiden utvecklades till Nordens ledande auktionshus.

Henryk Bukowski föddes i januari 1839 i en polsk familj med adliga rötter som ägde ett medfaret gods utanför Kaunas i Litauen. Dessa trakter hamnade under rysk överhöghet efter samväldet Polen-Litauens delningar i slutet av 1700-talet. Hans uppväxt präglades av rysk dominans i skolan, men i hemmet bedrev modern Izabela undervisning i polska språket, polsk litteratur och historia. Fadern Adam, en pensionerad officer, ägnade sig åt jordbruk och tegelproduktion. Precis som andra pojkar från godsägarklassen fick Henryk en god skolutbildning, och det var under tiden på ett läroverk norr om Kaunas som hans läslust och intresse för möbler, tavlor och vapen väcktes. Han började också att samla på knappar och sorterade dem efter användningsområde, material och antalet hål i knapparna.

Bukowski deltog i strider

Hösten 1858 började Henryk Bukowski läsa juridik vid Moskvas universitet, men studierna avslutades aldrig. Han engagerade sig i en studentförening som samlade på förbjuden polsk litteratur, och vars medlemmar även planerade att stjäla originalet till den första polska konstitutionen som hade antagits i maj 1792. Dokumentet förvarades på ett museum i Kreml. Personalen blev misstänksam när samma grupp studenter smög omkring, och polisen underrättades. I det läget tog Henryk en paus från sitt tredje studieår. Han återvände i augusti 1862 men hoppade av bara några månader före examen. I januari 1863 hade en underjordisk polsk provisorisk regering förklarat krig mot Ryssland och upproret spred sig snabbt. Bukowski anslöt sig till polsk-litauiska frihetsstyrkor och medverkade i flera slag. Svårt sårad efter en sammandrabbning i juni gömde han sig på bondgårdar för att undkomma ryska sökpatruller.

När såren hade läkt återvände han till kampen, men förstod att upproret inte skulle lyckas. Ständigt eftersökt av ryssarna beslutade han sig för att fly till Danmark. Utklädd till lantbrukare nådde han Riga och gick tidigt i juli 1864 ombord på ett handelsfartyg som var på väg till Storbritannien.

Bukowski klev av i Helsingborg och reste till Köpenhamn. På ett hotell träffade han den polska underjordiska regeringens representant i Skandinavien, Józef Demontowicz, som vid tillfället befann sig i den danska huvudstaden. Demontowicz hade ett uppdrag åt honom. Försedd med en mindre summa pengar och en lista med namn på inflytelserika svenskar som stödde Polens sak, reste Henryk till Stockholm i slutet av juli 1864.
Väl i den svenska huvudstaden hyrde han en liten takvåning i Gamla stan, och bildade omgående en polsk emigrantklubb. För att klara uppehället arbetade han bland annat som korrespondent åt en polsk emigranttidning i Paris. Pengarna från Demontowicz skulle användas till att stödja polacker som hade flytt till Sverige.
Arbetet som ordförande i emigrantklubben och kontakterna med Svensk-polska kommittén, vilken hade bildats föregående år av prominenta svenskar, öppnade vissa dörrar för Henryk. Ett tidigt tecken på det var att kung Karl XV erbjöd honom en officerslön. Det var en av ledamöterna i kommittén, Emil von Qvanten som var vän med och bibliotekarie åt kungen, som hade initierat den här gesten. Henryk avböjde eftersom han inte ville vara sitt nya hemland till last och ansåg att han var för ung för sådan generositet. Detta skulle Karl XV lägga på minnet, i positiv bemärkelse.

Henryk Bukowskis kontaktnät i bildade svenska kretsar växte fort, och på det sociala planet hade han naturligtvis flera fördelar. Han var av adlig börd, hade kämpat mot ryssarna och var kultiverad. Allt detta gjorde att människor drogs till honom. I umgängeskretsen fanns bland andra författaren August Blanche (ledamot i Svensk-polska kommittén) och poeten Carl Snoilsky, som bland annat skrev dikter med pro-polska budskap.
Det var via de personliga förbindelserna som Henryk fick sitt första riktiga jobb i Sverige. Han hade nämligen stiftat god bekantskap med Harald Wieselgren, som var bibliotekarie och andra amanuens vid Kungliga biblioteket. Wieselgren ordnade så att Henryk anställdes med uppgiften att katalogisera KB:s samling av slaviska böcker och handskrifter. Under arbetet, som pågick fram till slutet av 1865, hann Henryk bli god vän med bibliotekets nye (och med tiden legendariske) chef, Gustaf Klemming (1823–93). Kanske var det Klemming som agerade i bakgrunden när Henryk, med hjälp av ett kungligt rekommendationsbrev, 1866 togs in som biträde hos fastighetsägaren och hovjuveleraren Christian Hammer (1818–1905). Hans samlingar av böcker, konst, vapen, smycken, mynt, dokument och instrument fyllde en enorm lägenhet intill Rosenbad och en villa på Djurgården.

Dock var ingenting i Hammers samling sorterat eller uppmärkt. Det blev alltså Henryk Bukowskis uppdrag att börja katalogisera föremålen i denna gigantiska röra. En klar fördel var att arbetet skulle fördjupa hans kunskaper i svensk historia, konst, grafik och numismatik.
Hammer var en säregen figur som inte var enkel att beveka, men han kunde inte låta bli att imponeras av Henryks idoghet och inlärningsförmåga. Relationen mellan de båda blev så god att Bukowski gifte sig med Anna Maria Saxenhauser, syster till Hammers fru, i december 1866. I mars följande år föddes deras första barn, dottern Izabela. Inte långt därefter flyttade de till en trerumslägenhet på Jakobs kyrkogata (Jakobsgatan) och barnskaran växte. Anna Maria tog hand om hemmet medan Henryk jobbade långa timmar med Hammers kollektioner. Det går inte att fastställa hur eller när tanken på att öppna en antikhandel kom till honom. Måhända fick han impulsen från Hammer. Det var i alla fall denne som kostnadsfritt överlät lokaler i en fastighet vid Jakobs torg på Norrmalm för ändamålet.

Efter att ha fått tillstånd att bedriva konst- och antikvitetshandel öppnade affären våren 1870 och Bukowskis såg dagens ljus. Sveriges första moderna antikhandel föddes i en brytpunkt för antikvitetsintresset i samhället. Det fanns gott om förstklassig konst och värdefulla föremål i Sverige, men intresset var svalt. Under 1800-talets första hälft bedrevs därför handeln ute på vischan eller i halvmörka källarvrår, i tämligen oorganiserad form, av säljare med begränsade kunskaper om föremålen eller hur de skulle värderas.
När Bukowski trädde in på scenen hade en positiv trend dock börjat skönjas och drivkrafterna utgjordes framförallt av det kungliga hovets konst- och samlarintresse, samt uppsvinget för skandinavismen. Den ideologiska basen i denna rörelse utgjordes av viljan att stärka samhörigheten mellan de skandinaviska »brödrafolken«. Föresatsen ledde till att även det förflutnas band blev relevanta att lyfta fram.
Hovfolkets hobby och skandinavismen lade således grunden för ett mode som fångades upp av, och förstärktes, i lärda och förmögna samhällskretsar. Samlande av äldre artefakter och sökande efter gemensamma kulturella spår i konst, porträtt, mynt och skulpturer gick hand i hand.

Fick uppdrag av änkedrottning Josefina

Av förklarliga skäl ökade intresset för svensk historia eftersom den, fullt rimligt, ansågs vara en del av skandinavisk historia. Hos den samhällsmedvetna, bildade och välbärgade borgerligheten kom denna tilltagande antikvitetsvurm också att fylla en annan funktion. Med ägandet av dyrgripar – möbler, skrin, tavlor med mera – såg man möjligheten att markera sin sociala och ekonomiska status. Hemmen kunde dekoreras med föremål som utstrålade elegans och välgång.
Med grundandet av sin, i början oansenliga, antikvitetsfirma på Norrmalm klev Bukowski in i en bransch där han skulle skapa sig ett högaktat och odödligt namn. Och de framgångar som affärerna genererade – såväl ekonomiska som anseendemässiga – omsatte han i betydande insatser inom ett annat för honom kärt område: främjandet av polska och svenska kulturinstitut och lärosäten.
Henryk investerade sitt och hustruns sparkapital i firman, men pengarna räckte inte till några större inköp. De anspråkslösa prylarna i skyltfönstret lockade inga köpare. Återigen kom hjälp från oväntat håll. Karl XV:s mor, änkedrottning Josefina, gav Bukowskis ett bidrag eftersom hon ville stödja företag som drevs av katolska entreprenörer. Josefinas hjälpreda återkom och anlitade Henryk som säljare av vissa smycken – men det skulle vara hemligt vem dessa tillhörde.

Om avyttringarna av Josefinas smycken gav Henryk förutsättningar att bygga en stabilare grund åt sin verksamhet, så var det officiella uppdrag åt hovet som på allvar etablerade firmans rykte i Stockholm. När Karl XV avled 1872 ombads Bukowski att sortera och värdera vissa av kungens konstverk. Snart kom också en anmodan om att han skulle ombesörja en auktion.
Inför försäljningen producerade Henryk en katalog som trycktes i 600 exemplar. Katalogen nådde även handlare och samlare ute i Europa. Auktionen, som hölls i maj 1873 på teatern Confidensen i Ulriksdals slottspark, blev ett i alla hänseenden lyckat arrangemang som lockade många ur Stockholmseliten.
Från och med nu tog Henryk Bukowskis karriär som antikhandlare och auktionsförrättare ordentlig fart. Affären vid Jakobs torg besöktes frekvent av diplomater, direktörer, storsamlare och kungligheter. Under ett besök hos kung Oscar II tipsades den preussiske tronföljaren Fredrik III av Tyskland om Bukowskis antikhandel. Henryk ogillade preussare, eftersom Preussen hade tagit stora delar av Polen under delningarna, men han höll god min och sålde två äldre porträtt till Fredrik.
Vissa dignitärer besökte affären efter rekommendationer, medan andra fick upp ögonen för Henryks talanger efter hans medverkan i den svenska paviljongen vid två världsutställningar, 1873 i Wien och 1878 i Paris. Där hade han ställt ut bland annat smycken från Josefina, och belönats med både diplom och en fransk medalj. Senare skulle han även förlänas den kungliga svenska Vasaorden. Hans status och popularitet var således cementerad.

Tragedier inom familjen

De yrkesmässiga framgångarna följdes dock av tragedier inom familjen. I februari 1874 förlorade han och hustrun två av sina barn i feber. Äktenskapet kraschade och paret skilde sig 1877. Henryk återhämtade sig aldrig, varken själsligt eller psykiskt efter barnens död. Han lät sig uppslukas av sina kataloger, förteckningar, auktioner och resor.
Kön av kunder var så lång att han aldrig stod utan uppdrag. Arvtagare och storsamlare vände sig i första hand till Bukowski när auktioner skulle arrangeras. Årligen förrättade han flera större försäljningar av kvarlåtenskaper efter prominenta personer. Bland dem kan nämnas August Sohlman (Aftonbladets chefredaktör 1857–1874) och konstnärerna Carl Stephan Bennet, Michael Gustaf Anckarsvärd, Edvard Bergh och Lars Jacob von Röök, samt professorn vid Karolinska institutet Magnus Huss.
Verksamhetens tillväxt gjorde att butiken vid Jakobs torg knakade i fogarna. Dessutom ville Henryk gärna genomföra auktionerna i egna lokaler. »Bukowskis antiqvitets och konsthandel« flyttade därför år 1882 till en tolvrumslägenhet vid Arsenalsgatan på Norrmalm. Tre av rummen i våningen avdelades åt honom och dottern. Sonen bodde med modern Anna Maria.

Parallellt med driften av firman ägnade Henryk pengar, tid och kraft åt att gynna olika slags kulturhistoriska initiativ, både polska och svenska. Av naturliga skäl låg den polska frågan honom varmt om hjärtat.
Därför tvekade han inte att engagera sig i skapandet av ett polskt nationalmuseum. Det förlades i Rapperswil i Sankt Gallen, Schweiz, som ansågs vara ett neutralt och tryggt land. Museets grundare var greve Władysław Plater, som hade bosatt sig i Schweiz efter ett misslyckat polskt uppror mot ryssarna 1831.
Bukowski valdes in i museets styrelse 1875 och fungerade som dess kurator i drygt tjugo år. Till samlingarna köpte han in polska kungaporträtt, målningar, mynt, böcker och sablar. Vissa föremål donerades från Sverige, exempelvis skänkte Oscar II ett porträtt av den polska kungen Vladislav IV av Polen (Vasa).
Med samma engagemang tog sig Henryk an svenska projekt. Vänskapen med såväl folklivsforskaren Artur Hazelius som fysikprofessorn Svante Arrhenius ledde till att Bukowski bidrog till institutioner som Nordiska museet, Skansen och Stockholms högskola.

Stora auktioner i Köln

I bland flätades auktionsverksamheten samman med det kulturhistoriska främjandet, och så var fallet med Hazelius och Nordiska museet. Förutom att bistå med råd och stöd bevakade Henryk svenska intressen under en serie auktioner i Köln. Bakgrunden var att Christian Hammer, vars hälsa vacklade, hade beslutat sig för att sälja av sina samlingar. Men när den svenska staten avböjde att köpa alltihop, räknade han med att intäkterna istället skulle bli ansenliga om han sålde utanför landets gränser.
Valet föll alltså på ett auktionshus i Köln och Henryk ombads att, mot betalning, förbereda försäljningen tillsammans med den anlitade firman. Med tanke på Bukowskis kännedom om den ofantliga kollektionen såg han ett ypperligt tillfälle till inköp av föremål åt, inte bara svenska privatsamlare, utan även åt till exempelvis Artur Hazelius och Nordiska museet.
Från den första auktionen 1892 till den sista fem år senare var Bukowski bemyndigad att representera Nordiska museet och Malmö museum, likaså museet i Rapperswil.

Bukowskis närvaro i Köln innebar att en del av den svenska kulturskatten inte hamnade i utländsk ägo. På begäran av Hazelius köpte Henryk möbler, porträtt, dräkter, musikinstrument, vapen och en omfattande uppsättning av fajans från porslinsfabrikerna i Marieberg och Rörstrand. Ett av de mer värdefulla föremålen var Karl XIV Johans säng, och till en svensk privatsamlare köpte han en byrå som hade tillhört drottning Lovisa Ulrika.
Under 1890-talet var Bukowski ständigt på resande fot mellan Stockholm, Köln och Rapperswil. Arbetsbördan slet ordentligt på honom. Han slutade att röka men fortsatte att dricka alkohol i stora mängder. Trots en sviktande hälsa trappade han inte ned arbetet, och under 1899 genomförde han tio auktioner.

Till slut orkade inte hjärtat och i januari 1900 drabbades han av en lättare infarkt. Det blev en väckarklocka. Han bestämde sig för att sälja firman och flytta till sin dotter och ett barnbarn i Wien. Men den ljusa framtidsplanen skulle aldrig komma att förverkligas.

Henryk Bukowski somnade in den 11 mars 1900. Han kom till världen på ett slitet gods utanför Kaunas och dog fridfullt i en stol i en praktfull lägenhet på Norrmalm. Efter jordfästningen i Stockholm fördes hans stoft till Rapperswil där det placerades bredvid Władysław Plater.
Arvet efter Henryk Bukowskis karriär och kulturgärning är synligt än idag, inte minst genom auktionshuset som bär hans efternamn.

Publicerad i Populär Historia 7/2024