Krönika november 2006
Tänk om de manuskriptjägare som under renässansen genomletade Europa efter försvunna klassiska skrifter hade missat den enda kvarvarande kopian av Tacitus Germania. Det hade påverkat 1900-talet.
Den nämnda lilla boken skrevs i Rom år 98 e Kr, ungefär samtidigt som Markus- och Lukasevangelierna. Och associationen till bibeltexterna är faktiskt på sin plats, för även Tacitus Germania skulle få enorm ideologisk betydelse ett par tusen år framåt i tiden.
Den enda bevarade kopian av texten upptäcktes år 1455, och blev genast omhändertagen av en blomstrande bokindustri. Snart var även de första exemplaren av Germania framställda. Många lärda i Europa ville läsa om germanernas värld och häpna över Tacitus upplysningar om folken i norr.
Han berättade att germanerna i forntiden hade varit naturbundna och haft en oförstörd livsstil. Ja, han påstod till och med att de levde isolerat utan att beblanda sig med andra. Alltså en effektfull kontrast mot de belevade sydeuropéer vars händelserika hemtrakter snarare präglades av kulturmöten och turbulens. Dessa märkliga påståenden om ett ursprungligen isolerat Nordeuropa togs på djupaste allvar i 1500-talets Tyskland. Historikerna började se de kraftfulla, ensliga vildar som Tacitus berättade om, som sina direkta förfäder. Tyskarna hade fått en egen historia, tänkte de sig, och utropade ”tyskarna är urinvånare!”.
Det fanns krassa inrikespolitiska skäl för Tacitus att skriva Germania. Just när skriften utkom hade det romerska imperiet gett upp planerna på att expandera väldet mot norr och i stället börjat bygga en permanent befästningslinje längs gränsen. I Germania kunde även de tongivande politiska kretsarna hemma i Rom få läsa om vilka faror som hotade imperiet i nordväst. Tacitus hamrade in bilden av ett folkslag som var annorlunda, starkt, krigiskt och farligt. Trots att han själv aldrig besökt det vidsträckta och skogiga ”Germania”.
När skriften spreds från tryckpressarna var det en snöboll som sattes i rullning. Människor i Nordeuropa läste, förundrades och började definiera sig själva som några som i högre grad än andra förenades av sin biologi.
Under 1800-talet hade tanken hunnit utvecklas till en ren utopi där väderstrecket norr var indränkt i rasistiska föreställningar och ett slags svärmeri för rasrenhet, hälsa och ursprung. En febrig fantasi om en folkstam som aldrig blandats med främlingar.
Det var i grund och botten Tacitus germaner som Herman Lundborg och hans Rasbiologiska institut i 1920-talets Uppsala sökte ättlingarna till.
Svenskarna skulle genom institutets folkupplysningar i raslära förstå betydelsen av att deras barn förblev rasrena germaner. Att de inte beblandade sig med finnar, judar eller andra som man framställde som främmande.
En ny utgåva av Germania kom på svenska förra året. Och där klingar Tacitus ord om germanernas renhet ännu med samma vördnad. Passagen om deras oblandade ursprung återges som om det vore en verklig biologisk iakttagelse – en sanning från forntiden som inte behöver kommenteras.
Ja, utgåvan av år 2005 är i själva verket en avdammad översättning från 1960-talet. Inget sägs här om att själva begreppet ”ras”, som används i den svenska översättningen, inte fanns under antiken och följaktligen inte heller återfinns i den latinska förlagan. (Tacitus använder istället ordet gens, som närmast betyder släkt, familj, folk, folkstam).
Läsaren erbjuds ingen djupare förståelse för vad texten betytt som urkund för modern rasism. Att den varit, och fortfarande är, en ”grundsten” för rasismens förkunnare.
Ett enda manuskript av Tacitus Germania blev kvar till eftervärlden och självklart måste den ges ut på nytt. Men en utgåva för vår tid måste också berätta om de irrläror som skapats kring den.
