Sara Lidman och Jernbaneeposet

Sara Lidman föddes under en häftig snöstorm den 30 december 1923, på en gård i byn Missenträsk i Västerbotten. Hon var nummer tre i en syskonskara på fyra. Föräldrarna hette Andreas och Jenny. Gården var liten, knappt tre hektar odlad jord och lite skog. Boningshuset med kök och tre ”kammare” skulle under Saras uppväxt rymma nio, ibland tio, personer: föräldrarna, de fyra barnen, Saras farmor, faderns två ogifta bröder och periodvis någon inneboende. I denna miljö lyckades Sara läsa in en realexamen på korrespondens, innan hon flyttade hemifrån.

Efter ytterligare två års studier tog hon studenten som privatist och läste vidare till fil kand i Uppsala. Sina studier finansierade hon genom tillfällighetsarbeten, bland annat som servitris.
I tonåren smittades Sara Lidman med tuberkulos. Det medförde flera och långa vistelser på sanatorier. Med en rik tillgång på böcker, och tid till samtal med likasinnade, fungerade den tidens sanatorier som en författarskola för åtskilliga blivande skribenter. Så också för Sara Lidman.

Hennes debut, romanen Tjärdalen, kom ut 1953. Den blev en omedelbar succé, både hos kritikerna och läsarna. Romanen utspelar sig i en by i Västerbotten på 1930-talet. En man anlägger en tjärdal (som används vid tillverkning av tjära), och bränningens resultat ska trygga familjens överlevnad under den kommande vintern. Men tjärdalen förstörs av en niding, som själv skadas allvarligt vid dådet. Händelsen utlöser ett drama mellan byborna, om skuld och medansvar, barmhärtighet, gemenskap och utstötthet.

Tjärdalen följdes under loppet av 1950-talet av ytterligare tre romaner – Hjortronlandet, Regnspiran och Bära mistel – som också till stora delar utspelar sig i norrländska byar. Berättelserna rymmer allmänmänskliga teman som kärlek och svek, solidaritet och självhävdelse.

Efter femtiotalsromanerna följde en period på femton år när Sara Lidman ägnade sig åt långa utlandsvistelser och engagemang för fattiga och förtryckta i tredje världen. Det började i Sydafrika, dit Sara Lidman kom 1960, några månader efter massakern i Sharpeville, där 69 människor sköts till döds vid en fredlig demonstration mot apartheidpolitiken. Lidman började samla stoff till en bok, samtidigt som hon knöt kontakter med människor i den förbjudna frihetsrörelsen ANC, African National Congress.

Den 5 februari 1961 arresterades hon tillsammans med ANC-aktivisten Peter Nthite. De båda anklagades för att ha en intim relation. Sexuella förhållanden mellan vita och svarta var förbjudna enligt sydafrikansk lag, och kunde rendera fängelsestraff. Men att arresteringen inte främst hade ”moraliska” utan politiska orsaker, framgår av att det inte var sedlighetspolisen utan säkerhetspolisen som arresterade dem.

Den 24 februari lades åtalet mot Sara Lidman ned, och hon uppmanades att omedelbart lämna landet. Senare har det framkommit att nedläggningen av åtalet var en följd av att den dåvarande FN-chefen Dag Hammarskjöld i hemlighet hade kontaktat Sydafrikas premiärminister Hendrik Verwoerd i ärendet.

Utvisningen från Sydafrika följdes av två och ett halvt års vistelse i Kenya. Hennes erfarenheter från de båda afrikanska länderna resulterade i två romaner: Jag och min son och Med fem diamanter. Böckerna speglar inte bara rasproblematiken, utan i lika hög grad den ekonomiska exploatering som de svarta utsattes för.

Från 1964 och tio år framåt präglades Sara Lidmans liv och skrivande av hennes engagemang mot USA:s krig i Vietnam. Hon gjorde fyra resor till landet, varav tre mitt under brinnande krig. Den fjärde genomfördes 1975, strax efter att Saigon i Sydvietnam hade fallit för befrielserörelsen FNL, och de amerikanska trupperna hade lämnat landet.

Det blev två böcker också om Vietnam,Samtal i Hanoi (1966) och Fåglarna i Nam Dinh (1972). Men ”den stora boken” om Vietnam, som hon drömde om att skriva, lyckades hon aldrig förverkliga. Det såg hon som sitt livs största nederlag.

År 1968 utkom Sara Lidman med reportageboken Gruva, som skildrar arbetsförhållandena vid LKAB:s gruvor i Norrbotten. Lidmans text och fotografen Odd Uhrboms svartvita bilder vittnar om stress och dålig arbetsmiljö. Att det fanns fog för kritiken bekräftades året därpå, när den stora gruvstrejken bröt ut.

På sommaren 1975 återvände Sara Lidman till den lilla gården i Missenträsk där hon hade vuxit upp. Hennes åldrade föräldrar Andreas och Jenny befann sig då på sjukhemmet i Jörn. I sin dagbok skriver Sara så här den 4 augusti 1975: ”Jag har inget mer att hoppas på av världen – dvs. på en kärlek. Men jag hoppas kunna skriva Boken. Det är det enda.”

Boken med stort B som hon vill skriva är berättelsen om den egna släkten, och utvecklingen i Norrland under 1800-talet. Och detta med tyngdpunkten på farfadern Erik Lidmans öde, som nämndes inledningsvis. Vid besök hos föräldrarna på sjukhemmet ber hon pappan att berätta vad han vet, både om släkten och om levnadsförhållandena förr.

Den väl över åttio år gamle Andreas är en bra berättare och har gott minne, så Saras bandupptagningar fylls med bra stoff. Pappans berättelser följer hon upp med intervjuer med andra personer i Jörn. Parallellt med intervjuerna söker hon material i arkiven. Så växer bakgrunden till Jernbaneeposet fram.

Historien kretsar kring den fattiga nybyggarfamiljen Nilsson på gården Åliden. Runt gården breder myrmarken ut sig. Det enda sättet att utvidga den odlingsbara jorden, och föda växande familjer, är att dika ut myrmark. Så gör Sara Lidmans farfars far, Nils Nilsson, och så gör hans grannar. Det är ett hårt arbete, och resultatet av det är många gånger klent. Det är magra tegar där de norrländska frostnätterna ofta tar den spirande grödan.

Nils Nilsson förväntar sig att sönerna ska göra som han, och fortsätta dika. Men Erik, som byter namn till Lidman, vägrar. Han har gripits av en vision om ett bättre liv. Jörn ska moderniseras. Nya näringar ska växa fram, inte minst genom traktens rikedom: skogen. Det gamla självhushållet ska ersättas med en penningekonomi. Erik tar själv första steget, genom att starta en handelsrörelse i Åliden.

Både symbolen för, och bäraren av, den nya tid som den unge Erik Lidman drömmer om blir järnvägen, eller ”jernbanan” som den kallas här. Den ska förbinda Jörn och det övriga inlandet med ”Schwärje” och föra välstånd med sig. Och jernbanan är på gång.

Det visar sig att Erik Lidman är en karismatisk ledargestalt. Han väljs till kommunalnämndens ordförande och blir bygdens talesman.Statens representanter, som förhandlar med markägarna där järnvägen ska gå fram, tar Erik Lidman till hjälp. I sin iver att främja järnvägsbygget lockas han till att acceptera att markägarna, inklusive han själv, erhåller ersättningar långt under de som hade betalats ut i samband med järnvägsbyggen längre söderut.

Lidman blir också en av huvudleverantörerna till järnvägen. Bland annat får han leverera tiotusentals sliprar, de kraftiga tvärlagda bjälkar som järnvägsrälsen vilar på. Hans egen skog räcker inte långt till detta, utan han får köpa stora mängder timmer.

Det visar sig emellertid att de avtal som Erik Lidman har tecknat med järnvägen är allt annat än fördelaktiga för honom. Priserna för timmerköpen och kostnaderna för den arbetskraft han behöver, överstiger det pris han får ut för sina leveranser.

Först kan han dölja sitt ekonomiska underskott genom ”kreativ bokföring”. Han kör vidare allt medan skulderna växer. Men i juni 1894, några månader innan järnvägen ska invigas, går det inte längre. Han försätts i konkurs.

Till följd av missväxt under åren 1892–93 har de mest utsatta invånarna i Jörn beviljats statlig nödhjälp. Medlen ska fördelas av länsmannen, i samråd med kommunalnämndens ordförande. Men länsmannen överlåter hela ansvaret på Lidman.

Det avslöjas att denne vid fördelningen bara har gett pengar till bönder som står i skuld till honom för inköp i hans handelsbod. Lidman försvarar sig med att de flesta småbrukarna i Jörn är skyldiga honom pengar. Det hjälper nu inte. Erik Lidman döms, som nämndes inledningsvis, till sex månaders straffarbete. Ett år senare döms han till ytterligare tre månaders fängelse för ”vårdslöshet och oredlighet mot borgenär”.

Var länsmannens handlande, när han överlät hela ansvaret för nödhjälpsmedlen på den utblottade Lidman en fälla för att få honom på fall? Ja, antyder Sara Lidman.

Myndigheterna samverkade med de stora bolagen, som ville ta över böndernas skogar där järnvägen drogs fram. Den unge och entusiastiske Lidman blev, i sin naiva tro på överheten och entusiasm för järnvägen, ett redskap för dessa strävanden.

När han hade fullföljt sina uppgifter offrades han. I konkursen förlorade familjen Lidman gården och handelsboden i Åliden, och de tvingades att flytta till den lilla gården i den närbelägna byn Missenträsk, där Sara Lidman alltså kommer att växa upp.

Efter att ha kartlagt såväl sin egen släkthistoria som händelserna kring järnvägsbygget kan Sara Lidman börja skriva på Boken med stort B. Och det blir inte en utan sju böcker. Den första med titeln Din tjänare hör kommer ut 1977 och blir en succé både hos kritikerna och läsarna. Den renderar henne dessutom Nordiska rådets stora litteraturpris. Sedan följer de övriga sex delarna, med avbrott för några andra verk, fram till 1990-talets slut.

Från 1990 levde hon med en ny livskamrat i Stockholm, och därefter i Umeå. Gården i Missenträsk skänkte hon till Umeå universitet, för att forskare och författare där ska beredas möjlighet till ”kreativ avskildhet”. Sara Lidman avled 2004, åttio år gammal.

Publicerad i Populär Historia 1/2023