Med Taube på Pampas

När de spanska sjöfararna 1516 steg i land i mynningen av Rio de la Plata döpte de landet till Argentina (”Silverlandet”) och floden till Rio de la Pla

16 mars 2001 av Edvard Matz

När de spanska sjöfararna 1516 steg i land i mynningen av Rio de la Plata döpte de landet till Argentina (”Silverlandet”) och floden till Rio de la Plata (”Silverfloden”). Båda namnen skvallrar om hur conquistadorerna här var lika törstiga på silver som de skulle vara på guld vid ankomsten till Peru ett decennium senare.

Men de indianfolk som strövade på Pampas vida slätter var inga samhällsbyggare som inkas; de var fåtaliga, levde som jägare och samlare. Några glänsande silverskatter fanns inte att ta med hem till Europa. Hela den enorma slätten, La Pampa, var bevuxen med strävt gräs och röda tistlar och dög till intet. Den lämnades alltså orörd och förblev jaktmarker för de nomadiserande stammarna.

Spanjorerna anlade städer och hamnar vid kusten och i bergen. Över stäppen – tre gånger Sveriges yta – drogs trader: till Cordoba, Mendoza, Santa Fé, Bahía Blanca och andra avlägsna nybyggen. Karavaner drog genom landet med rik last till kloster och kyrkor. Hästen var inte inhemsk, men indianerna utvecklades mycket snart efter spanjorernas ankomst till vindsnabba ryttare och pricksäkra skyttar. I hopar om flera hundra kunde de blixtsnabbt gå till anfall mot inkräktarnas karavaner.

Så fortsatte det genom seklen långt in på 1800-talet. Spanjorer och indianer arrangerade bakhåll och sköt mot varandra. Dock hade de förra ingenting emot de senares mörkögda gracila kvinnor – och så föddes en ny människoart: los gauchos. De var beridna som sina fäder, av vilka de ärvt stoltheten och hetsigheten; vigheten och okuvligheten kom från deras mödrar. Kanske inte dagens ärftlighetsforskare ställer upp på ett sådant resonemang, men detta är i alla fall än i dag oomtvistad sanning ute på Pampas. Gauchos frihet var absolut; stundom slogs de med rödskinnen mot blekansiktena, stundom tvärt om.

Kring år 1880 var förhållandena helt annorlunda. Indianerna hade nästan helt utrotats eller förjagats från sina jaktmarker. Uppodlingen och koloniseringen av Pampas genomfördes de följande decennierna i en kampanj som betecknats som ”en mirakulös ekonomisk utveckling, vilken trots en explosionsartad folkökning, följdes av en dramatisk höjning av levnadsstandarden liksom en utveckling i demokratisk riktning” (Arthur P Whitaker). År 1912 infördes allmän rösträtt för män.

Pampas delades upp mellan olika jordägare, estancieros, med enorma arealer att härska över. Det sträva gräset byttes ut mot ”mjukt”; svarta bördiga jordar plöjdes upp och besåddes. Tunnland för tunnland skedde förvandlingen från steril slätt till böljande betesmarker och ofantliga odlingar av vete, majs och baljväxter, alfalfa.

Ledande var det radikala partiet (ett liberalt mittenparti) under flera dynamiska presidenter: Julio Argentino Roca (1880–86, 1898–1904), Carlos Pellegrini (1890–92), Luis Sáenz Peña (1892–95; 1910–14).

Ingen utvandrar till ett land där han kan förväntas få det sämre ställt än hemmavid. Högkonjunkturen i ett land driver fram utvandring långt mer än lågkonjunkturen i det egna landet. Italienare, spanjorer – inte minst basker – och portugiser korsade Atlanten som andra- och tredjeklasspassagerare på ofta nätt och jämnt sjövärdiga ångfartyg. Det handlade om 10 000 eller fler i månaden som kom till Argentina. Ofta uppgav de att de var ”bönder”, ett alltid välkommet yrke, trots att de kanske hade helt annan bakgrund. ”Svalorna” pendlade säsongsvis mellan skördarna i Italien och Argentina.

Också nordeuropéer utvandrade tillfälligt eller permanent. Oftast blev de stadsbor. Britterna byggde järnvägar, både med kapital och arbetskraft, fransmän var ofta kockar och lärare, andra nationaliteter var hantverkare och vårdpersonal. Tyskar och skandinaver var ofta tekniker och ingenjörer, som byggde hus, hamnar, kanaler och broar. Det stora dräneringsarbetet på Pampas leddes till exempel av en svensk, Carl Nyströmer.

De tusentals och åter tusentals invandrare som for över den stormiga Sydatlanten hamnade oftast som lantarbetare eller peónes (daglönare) vid de stora järnvägs- och kanalbyggena, vilka pågick över snart sagt hela landet.

En svensk som kom just hit skulle bli minst sagt rikskänd hemma i Sverige. I Argentina kallade han sig Eduardo. Evert Taube – det var förstås han – var hela livet en flitig brevskrivare.

Mest sysslar breven med hans egna upplevelser och erfarenheter. Politik är inte hans ämne, men stundom får vi glimtar av den gigantiska transformationen av ett land som han upplevde med alla sinnen. Den 15 mars 1913 skriver han hem till systern Märta i Göteborg. Han konstaterar att gamla seder och bruk försvinner, när nya mönster breder ut sig över slätten, ”brytande mark och byggande järnvägar”:

Och likväl! Argentina är stort, oändligt stort och ännu finnes rum för såväl det gamla som det nya inom dess vida gränser. Ännu har den europeiska civilisationen ett oerhört stort fält framför sig; och lika stolt som den europeiserade Buenos Aires-bon bär sin stärkkrage och sina blankskinnsskor, lika stolt, nej, stoltare, bär ännu på sina ställen ”el paisano” sin ”chiripá” och sina läderstövlar av fölskinn med sporrar av gediget silver.

Taube avslutar med en panegyrik över den ensliga präriens melankoliska skönhet: ”Den som en tid levt ute i den argentinska campen lär sig att förstå kreolvisorna – lär sig att älska dem och att sjunga dem:

En mi pobre rancho, vidalitá

no existe la calma ...

Under de fem år han tillbringade i Argentina (1910–15) arbetade Evert Taube periodvis vid kanalbyggena, en kortare period var han också vid ett järnvägsbygge i provinsen Cordoba. Men kanalerna över ”Pampas smaragdgröna slätter” var naturligtvis den mest inspirerande miljön – inte minst för blivande visdiktare. Gaucho var han aldrig, även om han ju gärna vill få oss att tro det.

Slätterna höjer sig med oändlig långsamhet från Atlanten och upp mot Andernas bergskedja. När vårfloden kom strid från Anderna eller havet steg i Bahía de Samborombón översvämmades slätterna miltals inåt land. Ibland ledde det till naturkatastrofer med tusentals offer bland både människor och djur.

De blå banden, som drogs snörrät över markerna, var inte till för transport utan ingick i dräneringssystemet. Taube, läs- och skrivkunnig på flera språk och därtill duktig på att prata för sig, blev snart förman. Han kontrollerade pråmlaster och gjorde vattenmätningar, skötte upphandlingar, upprättade inventarieförteckningar och gjorde skisser. I flera av sina tidigaste prosaböcker berättar han om äventyr och djärva ritter; här håller vi oss till de mera prosaiska skildringarna i de många breven hem till föräldrar och syskon. Brevpapperen är märkta DIRECCION DE DESAGUES. ”Det betyder avvattning och läses ’Deságoe’”, skriver han till mamma Julia.

Han talar om sin ”40 km långa arbetsplats” och sänder hem en planskiss av det campement där han bodde och verkade tillsammans med hundratals peóner, ”117 bostäder, alla så gott som lika med undantag för administrationen”.

Arbetet skedde med mudderverk; inga bergsklackar fanns att spränga bort. Lönen för en arbetsledare kunde vara 600 pesos i månaden under en period, 60 under en annan. Arbetarnas, ”peónernas”, förtjänster nämner inte Taube, men säkert var de inte feta. Han skriver: ”Till slut när massavskedandet började i juli i fjol tog jag avsked och började försöka slå mig fram i Buenos Aires med ritande.” Ofta sov han på parkbänkar.

I Buenos Aires rådde åren före 1914, ”la belle epoque”, ett sjudande kultur- och nöjesliv. Mönstret var franskt. Man umgicks på kaféer och i ateljéer som på Montparnasse. Argentina var sekulariserat, avkristnat, precis som Frankrike, europeiskt sinnat och alls inte inriktat på katolsk kyrklighet eller iberisk-amerikanskt brödraskap.

”Vår mor är Spanien, vår vän Italien och vår äldre syster Frankrike”, sa president Pellegrini, själv från en fattig invandrarfamilj. Hela kontinentens främsta teater, Teatro Colón, ligger här, och man spelar alla klassikerna och de stora operorna. Talrika museer med hela skalan av impressionister, expressionister, kubister, surrealister, fauvister, symbolister ...

Argentina, ”Silverlandet”, blev under ett antal år en av världens rikaste nationer med överväldigande inkomster av fryst och saltat kött, ull, talg, hudar, vete och foderväxter. Landet var nästan helt självförsörjande på livsmedel. En rikt utvecklad infrastruktur av vägar, järnvägar, kanaler och telegrafledningar gjorde transporter och export väl fungerande. Men samtidigt var hela ekonomin extremt känslig, den kunde tippa från välstånd till armod på mycket kort tid.

Vad som borde vara av speciellt intresse i ett land som på de senaste decennierna gått från ett enkulturellt till ett mångkulturellt samhälle är assimileringen av alla dessa skiftande nationaliteter. Professor emeritus Magnus Mörner, en av våra främsta experter på Latinamerikas historia, konstaterar att – till skillnad från i Nordamerika – ingen uttömmande forskning har gjorts om assimilering och invandringens inflytande på landets ekonomi i stort. Klart är dock att skilda folk assimilerades i olika grad. De olika nationaliteterna höll ofta i början samman både i yrke och i boende. Spanska språket blev snart allenarådande. Mest svårassimilerade har britterna varit. ”I dag är assimileringen av dessa stora massor av nykomlingar till Latinamerika ett fullbordat faktum (...) Den latinamerikanska nationalstoltheten i dag får nästan uteslutande näring ur en tradition som går tillbaka till den nationella frigörelsens epok och vill inte kännas vid det grundläggande inflytandet av massinvandringen till en del latinamerikanska länder det senaste århundradet”, menar Magnus Mörner.

Många vindar har blåst fram över Pampas smaragdgröna slätter efter det att den stora omvandlingen, ”europeiseringen”, drevs fram, inte alltid med så milda metoder. Demokrati har växlat med diktatur av skilda slag. Just nu är landet inne i en period av relativ stabilitet; man har till exempel fått bukt med den tidigare galopperande inflationen. Men den gamla generositeten, överflödet, gästfriheten odlas alltjämt i obruten tradition.

Argentina är ett karismatiskt land, som det är lätt att ta till sitt hjärta. Eller som Evert Taube sade när han tillsammans med undertecknad anlöpte Göteborgs hamn med Johnson Liniens fartyg Silver Gate i snöglopp, nyåret 1965: ”Mina kamrater fick erfara, att på Pampas behöver man inte vara en Evert Taube för att bli poet!”

Edvard Matz är författare och f d TV-producent.

Att läsa. Inga-Britt Fredholm (red): När jag var en ung caballero och Tänk, inspirera herr Andersson – Glimtar från mina arbetsår med Evert Taube. Edvard Matz: Äventyret Evert – En bok om färder med Evert Taube till hans diktnings landskap. Magnus Mörner: Adventurers and Proletairians. Michael Timm: Evert Taube – Livet som konst, konsten som liv. Taubesällskapets årsskrifter.

Verklighetens Carmencita

Evert Taube (1890–1976) vistades i Argentina i fem år, 1910–15. Han sökte slå sig fram som konstnär utan större framgång. Den mesta tiden arbetade han som förman och skrivare vid de stora kanalbyggena.

Två gånger på senare år återvände han. Ena gången var några få dagar 1945, då han skrev för Vecko-Journalen. Den andra var 1964, då tillsammans med ett filmteam från TV2 med Hans Lagerkvist som regissör och Edvard Matz som producent.

Under åren 1964–66 inspelades en serie program med Taube ”i hans diktnings landskap”. Programmen gjordes i färg, fast någon färg-TV då ännu inte fanns i Sverige. Några av programmen – dock inte det från Argentina – har senare visats i repris.

Hur var det då egentligen med den för oss svenskar så berömda Carmencita? Fanns hon i verkligheten?

Jodå, men Carmencita hette i verkligheten Cecilia de Cortejaréna och växte upp på estancia San Martín. Hon dansade inte tango, ty det var en dans för mindre ärbara kvinnor i Buenos Aires glädjekvarter. En enda gång skymtar hon i Taubes brev, ställt till pappan, daterat Canal 15 maj 25 1911:

”Jag har målat tvenne tavlor i akvarell på lediga stunder och skänkt dem, fint inramade, till en estanciéro i närheten, Senor Martín Jaca Cortejaréna, i vars hus jag alltid mottagits med största älskvärdhet och haft mycket trevligt samman med familjen, som består av pappa, mamma, en son och fyra döttrar.”

En av de fyra döttrarna var Cecilia. Vid mitt senaste besök på estancia San Martín, i november 1998, kunde tavlorna från 1911 inte återfinnas. Vid en intervju med den nu bortgångna Cecilia erinrade hon sig svensken som en trevlig yngling som var musikalisk men knappast flitig i sitt arbete.

Visan ”Fritiof och Carmencita” kan ses också som Evert Taubes kärleksförklaring till Argentina – ett ”frieri” som avvisades, då han inte lyckades slå sig fram som konstnär utan såg sig tvungen att återvända hem till det kylslagna fosterlandet.

Familjen Cortejaréna är numera mycket road av den svenska kontakten. Ett av barnbarnen, Christina Bonfilio, universitetslärare i Mar del Plata, har bott i Bollmora sju år som flykting under diktaturen. Avkomlingarna av ”Carmencita” och hennes syskon är talrika. Titta in, om ni kommer kustvägen längs Bahía de Samborombon och stannar för en färdknäpp på krogen Cerro de la Gloria.

Edvard Matz

Publicerad i Populär Historia 1/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också