Karen Blixen – med hjärtat i Afrika

Alla barn är märkvärdiga, främst i kraft av sin aningslösa naturlighet, energi och livslust. Den lilla flickan Tanne, född den 17 april 1885, som växte upp på herrgården Rungstedlund på den natursköna danska kustremsan längs Öresund, visade däremot tidiga tecken på raka motsatsen: hon var ett självbetraktande barn, sårbart, krävande och tankfullt. Hon verkade roas mest av att överraska sin omgivning. Se de vuxna reagera med grimaser och bestörta utrop när hon fångade snokar med händerna och lekte med dem.

Tanne, som skulle bli den världsberömda författarinnan Karen Blixen, hade fötts in i en så kallad fin familj. Fadern, Wilhelm Dinesen, var officer och författare, rastlös och intelligent. Han hade intellektuella vänner och hyste vissa politiska ambitioner av det liberala slaget, blev sedermera riksdagsman. Hemmet på kusten hade han köpt när han ville slå sig till ro och bilda familj efter att ha deltagit i fransk-tyska kriget och – ”äcklad av civilisationen” – tillbragt några år bland Nordamerikas indianer. Hans hustrus släkt var köpmän med gamla anor, gamla pengar och stockkonservativ livsstil.

Fadern tog sitt liv

De två familjerna hade inte mycket mer gemensamt än att de tillhörde socialgrupp ett. Tanne, nummer två i en barnaskara av fem, tog snabbt parti. Fadern blev en av de få personer hon tydde sig till och litade på. Men han var ofta frånvarande. Utomlands, som gäst hos rika vänner, eller ute på egna äventyr. Var riksdagen i arbete bodde han i Köpenhamn, och det var i sin bostad där som han, en månad före sin favoritdotters tionde födelsedag, hittades hängd från en takbjälke. Orsaken antogs ha varit syfilis.

Hustrun chockades och drabbades av ett slaganfall som gjorde henne invalidiserad i fyra år. Mycket av barnens uppfostran föll på hennes familj. Det hade funnits ett avskedsbrev. De andra barnen klarar sig nog, skriver självmördaren, ”… men lilla Tanne gör mig ont om hjärtat”. Fem år senare ska Tanne skriva ett ”svar” till den döde fadern – som hon kallar ”brother”, för brevet är på engelska – där hon inbjuder honom att bo inne hos henne, i sin person.

Motsättningarna mellan de båda släkterna bara tilltog i Tannes sinne genom åren, och ingen gör heller något för att förbättra situationen. ”Moster Bess”, den mest skydda och avskydda, vet ju heller inte att lilla Tanne ska växa upp och bli berömda Karen Blixen, en dam som tycker att hämnden är en rätt som bäst avnjutes kall: om femtio år ska hon utmåla Bess i ett nidporträtt, där hon nämns som ”ett av mina främsta skäl att resa till Afrika”. Bess var både intellektuell och kvinnosakskvinna, och fruktad av Tanne, som alltid räddes medtävlare och rivaler på något av sina specialområden.

Tanne kom in på Konstakademien

Artonårig kom Tanne in på Konstakademien i Köpenhamn. ”Jag har alltid haft svårt att se hur ett landskap egentligen ser ut, om jag inte fått nyckeln till det av en stor målare”, menade hon. Skolan innebar också att hon bosatte sig inne i staden, långt från familjen. Nu var hon äntligen fri att utveckla sin alldeles egna stil, vilket först och främst innebar det anorektiska beteende som skulle prägla hela hennes liv (dödsorsaken vid 77 års ålder var svält).

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Det var också nu hon började skriva, ett slags onda sagor, som hon uppförde för familjekretsen. Skräckromantik där djävulen ofta har en roll, assisterad av häxor. Men så tröttnade hon. Att studera tillfredsställde inte hennes krav på kryddstark diet, även om hon beskyllde familjen för att inte ha sett till att hon fått en ordentlig utbildning.

Träffade Bror von Blixen-Finecke

Fortsatte att teckna lite, skriva lite, resa lite. Övergick till ett mera ”normalt” liv, förenade sig med andra aristokratiska ungdomar i Köpenhamn och deras livsstil: att spela golf, dansa, dricka whisky, flörta. I kretsen ingick de svenska baronerna och tvillingarna Hans och Bror von Blixen-Finecke. De var ledande playboys, bortskämda, slösaktiga, totalt oansvariga. Tanne förälskade sig blint i Hans, en kärlek som var helt obesvarad. Så hon gifte sig med Bror.

Den som vanligen försöker avstå det kvinnliga oskicket att amatöranalysera sina medmänniskor ska definitivt inte försöka knäcka en så hård nöt som Karen Blixen. Hennes tillvaro tycks ha varit en enda lång räcka av inre konflikter, som ett veckolångt åskväder där solglimtarna är så sällsynta och korta att de förefaller att aldrig ha inträffat. Men det är ett inre elände – utifrån sett ser hennes liv inte alls så dumt ut.

Redan i tidiga år betade hon av stora delar av den klassiska litteraturen (hon var hela livet en stor citatmissbrukare). Och inte alltid hängde hon över en roman. I tjugoårsåldern hade hon gått i skola i Schweiz, trampat runt på blöta skotska hedar och skjutit skogsfågel, studerat engelska i Oxford och beundrat fjordlandskapet från norska fjälltoppar.

Judith Thurman skriver i sin bok om Karen Blixen att ”hon tillhörde de bortskämda barnen”. ”Det var ur deras led som Freud rekryterade sina första patienter och gjorde sina iakttagelser om hysteri och förträngning.”

Pionjärer i Brittiska Östafrika

Denna ständigt uppvaktade societetsprinsessa – när hon i Paris drack champagne och avnjöt infödingarnas apachedans så var det förstås i sällskap med en elegant ung greve – plågades hela sitt liv av återkommande fantasier om sin egen och andras död. Bröllopsplanerna kom att sammanfalla med emigrationsförberedelser.

Både brudens och brudgummens stenrika familjer hade bidragit med pengar för att de nygifta skulle kunna köpa mark i Östafrika och där sköta sin egen kaffeplantage. Samma år som Tannes far hade tagit sitt liv hade den nya kolonin Brittiska Östafrika utropats, den som skulle bli Kenya, och i mer än sjutton år hennes hem. Ännu 1902 bodde där bara femhundra européer och fyra miljoner afrikaner. Kommissionären över området skrev då att ”det kan inte råda någon tvekan om att masaierna och många andra stammar kommer att gå under. Det är en framtid som jag betraktar med jämnmod och gott samvete”.

Bror von Blixen-Finecke och hans brud skulle nu bli pionjärer i okänt land. De var ungefär lika okunniga om det som Karl Oskar och Kristina hade varit, med den skillnaden att på paret Blixen-Finecke väntade 4 500 uppodlade tunnland och 1 200 arbetare, till deras tjänst.

”Medan Europa långsamt demokratiserades”, skriver Moa Matthis i sin biografiska essä om Blixen, ”förvandlades Kenya till ett reservat för blåblodiga familjer”.

Karen Blixen gifte sig i Mombasa

I sin packning för den stora flytten inkluderade danskan en fransk väggklocka, vinglas av kristall, sitt ansenliga bibliotek och en skotsk hjorthund. Den tidens passagerarfartyg hade generöst bagageutrymme. Fartyget anlöpte den 13 januari 1914 i Mombasa, och vigselakten ägde rum dagen därpå på ett administrativt kontor.

Prins Wilhelm av Sverige, som var bröllopsvittne, tyckte att Brors vita tropikkostym var väl skrynklig, men försökte hitta positiva kvaliteter hos den påvra lokalen: väggarna var vitkalkade och på en av dem hängde ett lejonhuvud. Bruden bar enkel förmiddagsdräkt från ett förstklassigt modehus. Bröllopsnatten tillbragte paret på en soffa i en tågkupé, på väg mot en oviss framtid.

Karen Blixen satte igång att renovera huset som låg i det grönskande Ngong Hills. Dekorerade med sina tavlor och persiska mattor. Umgicks mest med tjänstefolket, pysslade i trädgården, lärde sig swahili. Bror såg till att också få tid att leka.

Så bröt första världskriget ut, och Karen – här i Afrika kallar hon sig för Tania – blev sjuk. Bror hade gett henne syfilis. Hon reste till Paris för att bli botad, och låg i tre månader på Rigshospitalet i Köpenhamn, men det tycktes vara för sent. Hon längtar tillbaka till ”sitt” Afrika, och reser.

Denys Finch Hatton in i Karens liv

Kriget hade lett till kaffebrist, med höga priser, men så blev det missväxt. Farmen fick från början stora problem. Våren 1918, som gäst på en liten middag med andra européer, mötte Karen Blixen sitt livs stora kärlek, den engelske aristokraten Denys Finch Hatton. Han brukar vanligen skildras ur Karen Blixens perspektiv, med hennes överord: vacker, fysiskt stark och snabb, i besittning av stor intelligens, säker smak och en matchande självsäkerhet. Det var väl också därför Hollywood skickade det bästa de hade när det gällde att besätta rollen i Sidney Pollacks film Mitt Afrika från 1985: Robert Redford.

Av Finch Hattons senare beteende att döma var andra egenskaper en stor portion av egoism, nonchalans, bristande empati och en evig rastlöshet. Ständigt är han i rörelse, mellan människor och kontinenter. Så när han flyttar in i Karens hus är det mer av praktiska skäl än romantiska: en plats att vila ut på mellan safariturer och Englandsresor. Samtidigt har Bror stora skulder och är notoriskt otrogen. Karen nämner skilsmässa som en möjlighet, och det var ju också vad familjen hade väntat sig i det udda parets framtid: han är lättsinnig, godmodig och föga komplicerad. Hon ambivalent, oförutsägbar, melankolisk.

Indier ville ha rösträtt i kolonin

Det är ingen tvekan om att överklasskvinnan Karen Blixen, i många fall så egocentrisk och känslolös, lämnade sitt hjärta i Afrika, och att hon fick genuina vänner bland befolkningen där. Politiskt och framförallt demografiskt genomgick Kenya stora förändringar under de här åren. Som brittisk koloni tillsattes dess guvernörer i London, och då av folk som man väl kände till.

Det var en del av kolonialismens hela grundsyn att de vita skulle avgöra kolonins samhällsekonomiska och allmänt politiska frågor. De svarta var vana vid att behandlas som trälar och fann sig som regel i sitt öde. Men under arbetskraftskrisen hade folk invandrat från andra delar av det brittiska väldet, och 1921 bodde, på landet eller i städernas slum, 23.000 indier. De ville ha rösträtt, ville äga mark.

Karen Blixens närmaste vänkrets var långt ifrån ”pro­-infödd” eller ”pro-indisk”, men hon själv hade varit det vid början av sin vistelse. När Kenya nu för första gången fick en liberal guvernör, tillspetsades motsättningarna mellan henne och övriga européer. Hon blev mer isolerad, och även om hon trivdes med att vara unik, var detta prövande. Så hon blev återigen ett offer för känslosvängningar. Hon fick snart nog också personliga problem som överskuggade det mesta.

Gifte om sig med Finch Hatton

År 1925 formaliserades den blixenska skilsmässan, och tre år senare gifte Bror om sig. Året därpå blev Karen gravid. Denys var då i England och fick telegram om nyheten, som han besvarade kärvt och kränkande. Förhållandet surnade, och även om paret återförenades efter missfallet – om det nu var ett sådant – så var relationen starkt försvagad.

Wall Street kraschar och hela världens ekonomi sätts i gungning, Men aristokratins livsstil är orubbad. Karens nerver blir sämre, och hon börjar vid den här tiden skrämma små barn med sitt avmagrade utseende. Hon talar ofta om självmord.

Farmen leddes nu av en styrelse som bestod av moderns familj i Danmark, och ekonomin var körd i botten. År 1931 såldes allt på auktion, och köparen hette Rémy Martin, han med konjaken. Egendomen styckades upp och bebyggdes och blev till samhället Karen, komplett med exklusiv country club. Karen Blixen själv sålde sina djur och ägodelar, och återvände till Europa. Hon hade valt sin man och sitt land, och de hade tagits ifrån henne.

”Mitt hjärta är begravt i Ngong Hills”

Allt hon hade kvar av det afrikanska äventyret var titeln baronessa – och stoff till några böcker. Investerarna hade förstås förlorat sina pengar, vilket också i större skala gällde åtskilliga blåblodiga britter. Kenya hade visat sig vara ett fiasko, och när Karen Blixen lämnade sitt framtidsland låg redan 65 procent av dess jordbruksmark i träda. Men från Öresund skrev hon till en vän kvar i Afrika: ”Mitt hjärta är begravt i Ngong Hills… Det är nog bara en gång i livet man verkligen lever.” Och hon menar att nu har hon det bakom sig.

Under den sista tiden i Afrika hade hon börjat skriva eller ”börjat tänka på” en serie berättelser inspirerade av de romantiska poeterna – lord Byron, Shelley, Keats. Nu har hon ett hål i sin själ, och det behöver fyllas.

Isak Dinesen blir erkänd författare

År 1933 är ett manus klart, Seven Gothic Tales, men eftersom det är på engelska är ingen dansk förläggare intresserad. Hennes bror och bäste vän Thomas känner en amerikansk författarinna och han råder systern att skicka manus till henne. Efter en tid nappar ett förlag och på nyåret 1934 ges boken ut i 50 000 exemplar.

En amerikansk förläggare hade satsat på en totalt okänd, medelålders europeisk dams noveller, skrivna i en stil som var populär på 1820-talet! Det var en framgång mot alla odds. Författarinnan själv skrev en dansk version som kom ut 1935, efter en brittisk upplaga i London och en svensk på Bonniers i Stockholm. Isak Dinesen, Karen Blixens pseudonym, var med ens en internationellt känd och erkänd författare.

Trots den formella anonymiteten visste snart världen att Isak Dinesen var en excentrisk, storviltjagande baronessa. Marknadsfolket slickade sig om munnen. Nästa bok, Out of Africa, kom på samma amerikanska förlag 1937, och blev en framgång också i Danmark under titeln Den afrikanske farm. I Sverige gjorde Artur Lundkvist en lysande översättning och satte den bästa titeln, Afrikansk pastoral (boken är senare utgiven även under titeln Den afrikanska farmen).

Författarinnan hade sagt till en reporter att hon velat ”skriva en bok där allting som berättas verkligen har hänt /…/ sanningen om de svarta”. I själva verket är den mer romantiserande och fantastisk än till och med bok nummer ett. Den inleds med en latinsk fras, avsedd som ett motto, ”att rida, att skjuta med båge, och att tala sanning”. Brodern Thomas skrev, efter systerns död, att hon hade varit en usel ryttare, usel skytt och att sanning – det talade hon aldrig.

Älskade att stå i centrum

Om hon under andra akten av sitt livs drama, den med afrikansk scenbild, ofta spelat en roll, så blev hon i akt tre en primadonna assoluta. Hon syftade till att ge ett intryck av en tidlös, mytisk sierska, sagoberättare, trollkona. Som den teaterapa hon var älskade hon att som centralpunkt i kretsen av beundrare eller vid framträdanden i tv sminka ansiktet vitt och ögonen svarta, svepa in sig i schalar och turban eller stor toalett med björnskinnspäls.

Karen Blixen skrev aldrig en roman utan renodlade sin image som ”sagoberätterska”. Också novellsamlingarna Vintersagor (1942) och Vedergällningens vägar (1945) blev succéer i USA och Europa, men då var hon 60 år och ofta mycket sjuk.

Kirurgerna hade börjat skära av nerver för att lindra smärtorna och hon hade gjort en ryggradsoperation.

Ett par verk med korta historier publiceras, men hennes viktigaste bok förblir den om farmen. Den är så lite sanningsenlig som en bok som utger sig för att vara biografisk gärna kan vara, men den satte Afrika på kartan för många läsare och skrev in Karen Blixen i litteraturhistorien. Hennes liv må ha varit som litteratur, men hennes litteratur var inte som hennes liv.

Förgäves ska man leta på boksidorna efter det olyckliga äktenskapet, älskarens svek, problemen i familjen i Danmark. Borta är den sjuka och desperata emigranten, ersatt av en vit kvinna i harmoni med en jungfrulig kontinent.

Clara Svendsen och Thorkild Bjørnvig

Karen Blixens ålderdom lystes upp i första hand av två personer. Clara Svendsen, en passionerad beundrarinna som sökte och fick jobbet som köksa, visade sig vara oduglig och blev istället en underbetald och grovt utnyttjad allt-i-allo, ”sekreterare” och sällskap. Och den unge poeten Thorkild Bjørnvig, med vilken hon också hade en svårdefinierad relation – värdinna, mentor, mamma, Gud. Bägge förhållandena präglas främst av Karen Blixens specialblandning av självförgudning och glimtvis generositet.

Inför Bjørnvig, som skrev om henne i sin sista bok Pakten (svensk översättning 1976), installerade hon sig helt enkelt som hans ägare. Pakten hade, på Blixens initiativ, ingåtts dem emellan, men där fanns också en pakt mellan henne och djävulen. ”Då inga hjälpmedel var att hämta hos Gud (mot sjukdomen), då lovade jag djävulen min själ, och han förband sig i gengäld, att allt jag hädanefter upplevde skulle bli berättelser.”

Under sina sista månader kunde Karen Blixen inte längre gå, utan måste bäras från rum till rum och ut i trädgården. Hennes kropp var täckt av blåmärken som slog ut vid lättaste beröring. Besökare kom i större antal än någonsin förr, och de liksom hon visste att de kommit för att slutet var nära. Hon tog emot dem på husets veranda, där hon med svärtade ögon kikade fram under berg av tjocka tröjor och filtar. Hon vägde mindre än 35 kilo när hon dog den 7 september 1962.

Publicerad i Populär Historia 10/2012