Jean-Paul Sartre – piprökande påve för existensialisterna

Bakom illdådet låg OAS, en terrororganisation som mot­satte sig Algeriets självständighet från Frankrike. Sartre stödde aktivt FLN, den algeriska frihetsrörelsen. Ytterligare två gånger skulle han bli utsatt för attentat från bombmännen.

Ingen ska nu inbilla sig att alla på FLN-sidan var oskyldiga söndagsskolebarn. Vid ett tillfälle när Sartre skridit till en FLN-kämpes undsättning var det enbart den djupt rotade respekten hos fransmännen för stora intellektuella som räddade honom. ”Man kan helt enkelt inte fängsla Voltaire”, menade president Charles de Gaulle.

I år är det 100 år sedan Sartre föddes, den 21 juni 1905. Enligt självbiografin Orden var han redan som sexåring i full gång med att fylla skrivhäften. Han utbildade sig till och verkade – utan större entusiasm och med avbrott för filosofistudier – som läroverkslärare, först i Le Havre och sedan i Paris. Han slog 1938 igenom med romanen Äcklet och satt i tyskt fångläger 1940. Efter frisläppandet återvände han till det ockuperade Paris.

Sartre var med på ett hörn i motståndsrörelsen. 1943 skrev han det filosofiska verket Varat och intet. Därmed kan existentialismen sägas vara född, även om själva ordet existentia­lism inte förekommer i texten. Under ockupationen satte han också upp viktiga dramer, bland annat Flugorna och Inför lyckta dörrar – där han varierade idéer om människans villkor och ansvar.

Eftersom Sartre hävdade att existensen föregår essensen fick han både kyrkan och kommunisterna mot sig. Enligt existentialismen är människan fri. Varje situation är en val­situation. Därmed har varje individ fullt ansvar för vem hon blir. Man kan lika lite komma undan genom att skylla på Gud som genom att hänvisa till miljömässig eller genetisk pre­destination. Sartres försvarstal, Existentialismen är en humanism, publicerades 1946 och blev en efterlängtad, tillgänglig ingång till tankeströmningen. För en tid var existentialismen inte bara modefilosofi, utan även en klädstil, pose, estetik.

Vid sin sida hade Sartre alltsedan universitetsåren Simone de Beauvoir – även hon författare och filosof, därtill feministisk ikon. Sartre stödde kvinnosaken helhjärtat men medgav också att han själv kunde uppträda machoaktigt. Parets ”fria förhållande” var utåt sett en utopi, men bakom fasaden inte alltid idylliskt. De kunde vara grymma mot varandra och lida av svartsjuka när den andre hade någon annan partner.

Till Sartres existentialistkrets hörde från början också författarkollegan Albert Camus, men denne skulle en bit in på 1950-talet gå sin egen väg. Det var om kommunismen vännerna blivit osams, men relationen skulle nog ha knakat längre fram i vilket fall som helst, eftersom de intog olika ståndpunkter i Algeriet-frågan.

Handlingen, engagemanget, blev efter hand allt viktigare. Sartre pläderade för aktivism i såväl sitt skönlitterära som sitt filosofiska författarskap. Han försökte få ihop individcentrerad existentialism med kollektivistisk marxism. Han stödde – ibland väl okritiskt – alla folk i tredje världen som försökte frigöra sig från kolonialt förtryck.

När det gällde Israel och palestinierna trasslade han till det för sig. Efter andra världskriget var det omöjligt att inte vara judarnas vän samtidigt som han stod på arabernas sida i Algerietkriget. Tillsammans med författaren Bertrand Russell ledde han Russelltribunalen som klassade USA:s engagemang i Vietnam som krigsförbrytelse. Under studentrevolten 1968 stödde Sartre och Beauvoir ockupanterna. Men Sartre tillstod att han inte längre förstod vad den unga vänstern ville. I början av 1970-talet drogs han till maoisterna. Ungefär samtidigt blev han blind och förmådde inte fullborda fjärde delen i sitt sista projekt, totalbiografin över Gustave Flaubert. Litte­raturhistoriens – efter Sherlock Holmes – mest kände piprökare dog i lungödem 1980.

Publicerad i Populär Historia 6/2005