Krigarpåve gjorde Rom till konstcentrum

Columbusåret 1492 var på många sätt ett minnesvärt år. En ny kontinent lades för Europas fötter och en värld av nya möjligheter tycktes öppna sig. In

14 mars 2001 av Anna Larsdotter

Columbusåret 1492 var på många sätt ett minnesvärt år. En ny kontinent lades för Europas fötter och en värld av nya möjligheter tycktes öppna sig. Inte minst gällde detta Europas andliga stormakt, påvestolen som i fyrtio år sysslat med att slicka sina sår efter förlusten av kristenhetens viktigaste utpost i öst, Konstantinopel.

Nu bjöds på flera plåster: Granada föll och därmed det sista muslimska riket i Spanien, kristenheten triumferade – och spanjorerna. Romarna fick vara med om sin första tjurfäktning. Den spanske kardinalen Rodrigues Borgia nedlade egenhändigt en tjur på Piazza Navona, stoppade de övriga kardinalernas fickor fulla med guld och blev vald till påve. Samma år dog den store mecenaten Lorenzo de’ Medici och den florentinska ungrenässansen var till ända.

Kristenhetens yttre segrar hade ingen motsvarighet på hemmaplan. I Italien rådde närmast anarki. De självständiga småstaterna i norr låg i ständig fejd med varandra, påvens vasallstater i Romagna var upproriska, kring Milano trängde fransmännen på och i Neapel och på Sicilien fanns spanjorerna. Den spanska påvefamiljen gynnade sina egna intressen – Italien blödde; våld, lönnmord och svek gjorde tillvaron osäker.

Det är vid denna tid Machiavellis fältrop börjar formuleras: fram för en enande och stark furstemakt, bort med barbarerna från Italiens jord!

Det var i denna anda Borgia-påvens efterträdare försökte verka. Med honom kliver renässansens störste kraftkarl upp på påvetronen, brinnande och beslutsam från starten. Redan det namn han väljer är en markering: Giuliano della Rovere blir som påve Julius; med påven som Caesar skall Rom på nytt bli världens centrum.

Till den ändan drömmer han under hela sin tioåriga regeringstid om ett nytt korståg mot turkarna, han misslyckas visserligen med spanjorerna men lyckas köra ut fransmännen ur Italien; tredskande orosstiftare tvingar han på knä, småskurkarna på Roms gator likaväl som sina olydiga vasallstater. I full galopp anför denne krigarpåve sina härar, rustad till tänderna äntrar han energiskt Bolognas murar, tågar i triumf in på det intagna Perugias gator och tar maktmissbrukande kardinaler i örat: här skall saneras!

Han var en stridbar påve som drog i krig och intog städer. Han var föga intresserad av teologiska spörsmål. Julius II har blivit känd som en av världshistoriens argsintaste påvar och kallades ”il terribile” av sin omgivning. Men runt honom samlades tidens största konstnärsgenier, bland andra Rafael och Michelangelo.

Ointresserad av teologi

Teologiska spörsmål var della Rovere mindre intresserad av, även om han inte gick fullt så långt som sin företrädare Borgia, som uttråkad hade gäspat sig igenom mässorna. Däremot spottade han varken i glaset eller på fruntimren; de officiella kurtisanerna blomstrade under hans tid i Rom och presiderade helt elegant som värdinnor vid kardinalshoven. Här gällde det att inte stå de världsliga furstarna efter!

När Julius 1503 valdes till påve var han redan 60 år. Hans hälsa var inte den bästa. Förutom besvärande giktattacker led han av sviterna efter en s k skamlig sjukdom som han ådragit sig i sin ungdom. Skulle något av vikt hinna uträttas gällde det att skynda på. Han hade därför svårt att tåla mothugg och hans redan från födseln häftiga temperament kom att skaffa honom många fiender.

Rom blev konstcentrum

Julius II har blivit känd som en av världshistoriens argsintaste påvar. Il terribile blev han kallad av sin omgivning, för när påven dundrade var det bäst att hålla sig undan.

Men det är kring denne koleriske påve som tidens största konstnärsgenier nu flockas; de påvliga köttgrytorna visade sig vara minst lika närande som en gång medicéernas, och från och med nu kom Rom att överglänsa Florens som konstcentrum. Som Petri arvtagare var Julius helt inriktad på att klä sin stad i en skrud värdig dess ställning som kristenhetens ledande ort och han grep sig verket an med obändig viljestyrka. Rom skulle moderniseras, dess akvedukter iståndsättas, dess gator rätas ut.

Donato Bramante, tidens störste arkitekt, fick det viktigaste uppdraget, att bygga om kejsar Konstantins 300-talsbasilika, aposteln Petrus gravplats och kristna pilgrimers mångsekelgamla mål.

I det företaget kunde Julius genast så att säga slå två flugor i en smäll, för han kunde hedra Petrus genom den välbehövliga restaureringen av dennes kyrka men samtidigt se till att han själv fick sin beskärda del. Han tänkte nämligen passa på att resa sig ett eget äreminne i samma veva, ett framtida gravmonument placerat i ett tillbyggt annex bakom den gamla basilikans kor. Den 30﷓årige florentinske skulptören Michelangelo städslades för detta projekt. Därefter anställde Julius på Bramantes initiativ en målare för att dekorera några rum i Vatikanpalatset och in i Roms historia drog så den unge Rafael och började måla sina stanzer (så kallade efter de påvliga rummen, stanze).

Får man tro renässansens konstnärsbiograf Vasari så var det Michelangelos påvemonument som sedan kom att ändra alla planer på Peterskyrkans ombyggnad. Påven blev nämligen alldeles utom sig av förtjusning när Michelangelo presenterade sina färdiga skisser för honom. Det var inte bara ett monument, utan ett helt marmortempel, 7 x 10 meter i omkrets, med påvens tilltänkta sarkofag i sitt inre och omgivet av fyrtio jättelika statyer i ett myller av lekfulla bronsreliefer.

En så mäktig skapelse krävde gott om utrymme om den skulle kunna betraktas från alla håll och Bramantes uppdrag blev nu att skapa detta nya utrymme, att helt och hållet riva ned den gamla Peterskyrkan och i dess ställe uppföra en ny, större och magnifikare än något som dittills skådats.

Tystade alla protester

Rivningsbeslutet var inte okontroversiellt, ty den gamla basilikan hade stått i elvahundra år och var Kyrkans ärevördigaste minne, men Julius tystade snabbt alla protester genom att hänvisa till dess dåliga skick, något han rentav såg sig föranlåten att fästa i skrift vid den grundsten som snart lades till det nya bygget.

Han tycks emellertid ha kommit på andra tankar beträffande sitt gravmonument, för i Bramantes kyrka bereddes sedan ingen plats för det, och den bleka skugga vi idag har kvar av Michelangelos ursprungligen så storvulna intentioner har hamnat på ett betydligt beskedligare ställe, i San Pietro in Vincoli, den kyrka som hade varit Julius under hans kardinalstid.

Om dessa kommande besvikelser visste dock Michelangelo intet när han glad i hågen lydde påvens befallning och bröt upp från Florens. Efter den store Lorenzos död hade han känt sig vilsen och det påvliga uppdraget var hans förnyade chans. Det var hans andra resa till Rom, där hans ungdomsverk ”Pietà” tio år tidigare hade väckt stor beundran, och han kände sig hemma i staden.

Samarbetet mellan Michelangelo och hans nye patron Julius blev både vänskapsfullt och eldfängt. Särlingen Michelangelo stod inte påven efter ifråga om humör. Till skillnad från de älskvärda hovmännen Bramante och Rafael var Michelangelo en man utrustad med mycket ömma mentala tår, och det var lätt hänt att man trampade på dem och stöttes tillbaka av vrål. Det fick också den mäktige påven snart erfara.

Valde marmorn

Till en början föreföll allt vara frid och fröjd. Med planerna på gravmonumentet godkända gav sig Michelangelo belåten iväg till marmorbrotten i Carrara. Han ville själv välja ut sin marmor och tillbringade åtta hela månader däruppe innan arbetet var färdigt. Därefter vidtog den mödosamma transporten, blocken skeppades ombord på fartyg, seglades till Tiberkajen i Rom och fraktades fram till Petersplatsen.

I den närliggande påvliga borgen, Castel S. Angelo, iordningställdes en verkstad åt skulptören och påven själv hälsade på under dagliga besök och förtroliga samtal. Tills något hände.

Exakt vad som inträffade är vi lite dåligt underrättade om och Michelangelo skyllde senare allt på sina avundsmän, framför allt på Bramante. Sant är i varje fall att påven vid just denna tid fick huvudet fullt av sina fälttåg mot Bologna och att finanserna sannolikt hade kommit att tryta.

I alla fall stängdes plötsligt den påvliga dörren för Michelangelo, som såg sin börs bli allt tommare. Detta ledde till ett formligt raserianfall från Michelangelos sida; han tappade totalt besinningen, vägrade allt vidare samarbete, sålde i hast alla sina tillhörigheter och lämnade i vredesmod Rom i avsikt att aldrig mer återvända. Hans florentinska landsmän tog endast tveksamt emot honom. Att tredskas mot påven kunde betyda krig och påven krävde hans utlämnande.

Möte i Bologna

Tre månader förflöt. Till slut fann Michelangelo för gott att falla till föga för sin hemstads påtryckningar, ställde sig under florentinskt beskydd och efterkom påvens befallning att inställa sig till ett försoningsmöte i Bologna. Vid det laget kände han sig förmodligen rätt spak, men den åldrige påven som nyss så framgångsrikt hade intagit staden Bologna var på gott humör – och dessutom angelägen om hans fortsatta tjänster.

Vasaris skildring av detta möte saknar inte sina komiska poänger. Michelangelo rider i sporrsträck till Bologna, åtföljd av sitt beskydd, en florentinsk biskop, byter om, förs inför påven och faller på knä. Påven låtsas se sur ut och förebrår honom: Jaså, du var mig en nödbedd en. Michelangelo – berättar Vasari – viftar då ödmjukt med armarna, förklarar varför han varit arg och ber om förlåtelse, ivrigt sekunderad av den något opsykologiske biskopen som vill urskulda sin skyddsling inför påven: Michelangelo är konstnär och sådana människor är ju ena okunniga stackare, helt värdelösa utanför det som rör deras konst!

Det skulle biskopen inte ha sagt. Nu är det påven som fattar humör, han flyger upp från sin stol, högröd i ansiktet, hackar ilsket på biskopen med sin spira och skriker till honom att han skall vara tyst med sina förolämpningar. Därefter jagas den stackars biskopen på porten av en betjänt med mycket starka nävar alltmedan påven milt välsignar Michelangelo och överöser honom med presenter.

Ett nytt uppdrag

Resultatet av den grandiosa försoningsscenen blev ett nytt påvligt uppdrag. Bolognas besegrare ville ha sitt porträtt förevigat i sin nya stad och halvtannat år senare var Michelangelos bronsstaty också färdig.

Statyn ställdes upp i en nisch på domkyrkans fasad, en högrest gestalt på tre meter av en befallande påve, som i sin vänstra hand bar ett svärd och med sin lyftade högerarm – enligt konstnärens tanke – skulle mana de besegrade bolognaborna att hålla sig lugna. (Det gjorde de nu inte. När upproret ett par år senare bröt ut var påvestatyn dess första offer, den vräktes ned, slogs i bitar och göts sedermera om till en präktig kanon som efter Julius fick det försmädliga namnet La Giulia.)

Men värmd av den förnyade förtroligheten med påven hoppades Michelangelo nu att slutgiltigt få ta itu med det avbrutna arbetet på hans gravmonument. Tanken på det hade han aldrig släppt, det skulle bli hans livsverk. I ett brev till påven påminner han denne om deras gamla kontrakt och förklarar sig villig att återuppta projektet.

Bramantes nybyggnad

Men under hans nära tvååriga frånvaro hade mycket hunnit hända. Den gamla Peterskyrkan var under rivning och Julius hela intresse var nu koncentrerat till Bramantes nybyggnad som – det måste ju erkännas – var av betydligt större dignitet än något personligt äreminne över honom själv.

Bramantes centralkyrkoplan uttryckte en mycket djärv tanke, en hyllning, inte till påven utan till påvedömet som sådant, med en tilltänkt kupol som skulle resa sig högt över byggnadens övriga partier och liksom släppa in självaste himlaljuset över dess viktigaste symbol, Petri grav. Härigenom kunde man markera alla påvars obrutna apostoliska succession från Kyrkans urfader och det romerska påvedömets berättigade krav på överhöghet. Än en gång sköts Michelangelos förhoppningar åt sidan.

Men nu kom Julius med ytterligare ett förslag: han ville ta Michelangelos tjänster i anspråk för att måla innertaket i det kapell som uppförts i det påvliga palatset under hans farbror Sixtus IV:s tid.

Det var ett arbete som Michelangelo var föga intresserad av; han räknade sig som skulptör, av måleri hade han inte mycket erfarenhet och han var rädd för att misslyckas.

Motsträvigt satte han igång, bittert övertygad om att det var Bramante och dennes vän Rafael som hade övertalat påven till denna beställning i det enda syftet att kompromettera honom. Men påven slog dövörat till inför alla hans klagomål över Bramantes intriger och den enda hämnd Michelangelo någonsin lyckades utkräva på Bramante tycks ha bestått i ett odugligförklarande av de byggnadsställningar denne konstruerade för honom i kapellet; dem rev han ned under högljutt muttrande över Bramantes inkompetens som konstruktör och ersatte dem med sina egna.

Det var så världens mest beundrade målning kom till: i trots, ilska, revanschbegär och sammanbiten koncentration.

Arbetet var fruktansvärt ansträngande. I de fyra år det varade hasade konstnären i princip ensam omkring uppe på byggnadsställningarna, högt uppe under Sixtinska kapellets tak, ständigt liggande på rygg och med färgen oupphörligt droppande ned över sitt ansikte.

Ingen fick komma in

Svartsjukt bevakade han sitt verk och tillät ingen att komma in i kapellet, ingen utom påven som nyfiket följde målningens fortskridande och som trots ålder och besvärande gikt insisterade på att bli upphjälpt på ställningarna för att på nära håll kunna granska arbetet.

Också här höll det på att komma till allvarliga kontroverser mellan de två hetsporrarna. Påvens otålighet tilltog ju längre arbetet drog ut på tiden, han stressade Michelangelo med ständiga uppmaningar om att skynda på, han hötte argt med sin käpp och hotade en gång rentav att låta kasta ned konstnären från ställningarna om han inte snarast såg till att få verket färdigt.

Inte förrän Michelangelo själv tappade besinningen lugnade han sig något. Då kunde å andra sidan deras roller plötsligt bytas om och påven som väl kom ihåg Michelangelos förra flykt från honom skyndade sig att blidka sin konstnär med förnyade och frikostiga dusörer. ”Folk kallar mig för terribile”, kunde han vid sådana tillfällen skämtsamt säga till Michelangelo, ”men det är du som borde ha det namnet.” De två herrarnas vänskap bestod, oberörd av alla stormar, ty i grunden förstod de varandra ganska väl.

Ögonen tog skada

Flera månader efter fullbordandet av Sixtinska kapellets tak led Michelangelo ännu av sviterna från sin obekväma arbetsställning. Hans ögon hade tagit skada av att så länge ha riktats uppåt och han kunde läsa bara genom att hålla huvudet starkt tillbakalutat.

Men hans färdiga verk väckte omedelbart jubel: i stället för att misslyckas hade skulptören åstadkommit något inom bildkonsten som aldrig tidigare skådats, ett skulpturalt måleri av stor illusionsverkan, en tredimensionalitet med Guds skapelseprocess framställd som en alldeles påtaglig verklighet av gudomlig rörelse och energi. Om Bramante blev avundsjuk på Michelangelos framgång vet vi inte, men vi vet att Michelangelos andra påstådda fiende, Rafael, full av beundran skyndade till och genast lade om sitt eget måleri. ”Skolan i Aten” som han just höll på att bli klar med i de påvliga rummen fick ett litet tillägg. Den grubblande filosof som sitter i Skolans trappa har avbildats på ett för Rafael helt nytt sätt: han har modellerats i samma muskulatur som Michelangelos gestalter och har som ett medgivande av detta lån försetts med dennes egna anletsdrag.

Allhelgonadagen 1512 firades invigningen av det nysmyckade Sixtinska kapellet med en officiell mässa. Kulmen på Julius patronat var nu nådd.

Påven var nästan sjuttio år, han var sjuklig och trött. Hans sista regeringsår hade varit fyllda av bekymmer. Ett utslag av hans forna krafttag skulle dock ännu visa sig. Julius ville göra en värdig sorti och han orkade ännu ställa till med en rungande karneval i Rom, en storslagen apoteos över hela hans påvetid, där formen tycktes lånad av de forna romerska triumftågen.

Visade sina segrar

Scenerierna på de olika vagnarna föreställde alla Julius olika segrar över fienden, främst bland dessa fransmännen ur vilkas våld han befriat Milano och därigenom Italien. Spektaklet hälsades av Roms invånare med överväldigande entusiasm och en våg av sympati sköljde över den gamle påven, det italienska folkets befriare, barbarernas ovän.

När vagnarna rullade in på Piazza Navona kunde man på en av dem se della Rovere﷓ättens emblem, en väldig ek, på en annan Julius själv i skepnad av Moses och på ytterligare en vagn den gamle påven sittande på sin tronstol – allt utfört i gips av hans trogna konstnärstrio. Såväl Michelangelo som Rafael och Bramante hade varit med om att forma de olika gestalterna.

Ett par veckor senare, i februari 1513, låg Julius redan döende. Han biktade sig med stor värdighet, kallade in de församlade kardinalerna i sitt sovrum, uppmanade dem att se till att det kommande påvevalet gick hederligt till och tog så avsked av dem under – som krönikören säger – deras ymniga tårar.

Julius tre konstnärer överlevde honom alla, Bramante med ett enda år, Michelangelo med hela femtio. Vid Bramantes död var Peterskyrkans nybygge inte längre hunnet än till de fyra mittpelare som skulle bära upp dess kupol. Både Rafael och Michelangelo fick efterhand överta chefskapet för bygget och den kupol vi ser idag är i allt väsentligt Michelangelos verk.

En man som var så förtjust i bildkonst som Julius har naturligtvis efterlämnat åtskilliga porträtt av sig själv. Bortsett från Michelangelos nedsmälta kolossalstaty i Bologna finns också det mesta kvar, inte minst ett flertal avbildningar i de rafaelska stanzerna. Här är påven en gammal man, men karakteristisk i de drag han ändå bevarade från sin krafts dagar: de djupt liggande, genomträngande ögonen, den viljestarkt utskjutande hakan, den ampra munnen formad som ett bistert upp och nedvänt U.

Petri befrielse

Rörande är den bild Rafael målade för den döende påven i det rum (Stanza di Eliodoro) vars målningar så helt kretsade kring Julius själv. Petri befrielse skildrar den fjättrade aposteln Petrus, sittande i sitt fängelse, intill döden trött, när en ängel oförmärkt tar sig in, ivrigt tar honom i handen och leder honom ut, förbi de sovande vakterna.

Framställningen är allegorisk, den syftar på Julius, Petri efterföljare. De kedjor som på bilden håller Petrus fängslad är en direkt anspelning på Julius kardinalskyrka, S Pietro in Vincoli, där de förvarades som dess främsta klenod. Vad Rafael bjuder med denna bild är en tröst för sin gamle uppdragsgivare: snart skall även du befrias ur ditt jordiska fängelse och Guds härlighet skall omstråla också dig!

Men mest berömt av alla Julius-porträtt är nog trots allt Michelangelos Moses, den enda del av Julius grandiosa gravprojekt som kom att fullbordas. Också detta porträtt finns i S Pietro in Vincoli och där, inte i Peterskyrkan, blev Julius slutligen begravd. Mosesstatyn fullbordades först efter Julius död, en sista hyllning från Michelangelo till sin gamle trätobroder. Här är det inte någon orkeslös åldring vi ser, utan Julius som den kraftkarl han en gång var, nedstigen från berget med de gudagivna lagtavlorna, en ny Moses för sitt folk, rasande, vaksam, förbannad i sin iver att få ordning på sin bångstyriga hjord.

Livet är kort, konsten lång. Det är i konsten denne krigarpåve lever kvar. Mycket av hans övriga verk utplånades. Spanjorerna blev Italien inte av med, invasionernas tid var inte förbi. Bara fjorton år efter Julius död inträffade den värsta av dem alla: i Sacco di Roma 1527 plundrades och våldtogs Rom.

Samma år dog Machiavelli, förespråkaren för Italiens samling under den starka furstemakt som skulle mota bort alla barbarer.

Birgitta Kurtén Lindberg är kulturjournalist och medarbetare i Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 3/1993

Kanske är du intresserad av...

Läs också