OS i kultur – tavlan som gav olympiskt guld

Sommaren 1932 befinner sig den 56-årige konstnären David Wallin och hans familj i den jämtländska fjällvärlden för att söka naturmotiv. Främst är det

6 augusti 2002 av Åke Jönsson

Sommaren 1932 befinner sig den 56-årige konstnären David Wallin och hans familj i den jämtländska fjällvärlden för att söka naturmotiv. Främst är det vid Tännforsen som han dag efter dag ställer upp sitt staffli. I början av augusti kommer telegram till hotellet i Åre där familjen Wallin är inkvarterad. Konstnären tror inte sina ögon när han läser den korta texten:

GRATULERAR DAVID, DU HAR VUNNIT GULD VID DE OLYMPISKA SPELEN I LOS ANGELES.

David Wallin vägrar ta till sig telegrammets budskap, han tror att någon vill skämta med honom. Visserligen hade han och några andra svenska konstnärer skickat tavlor till den utställning som arrangerades under olympiska spelen i Los Angeles. Men de hade klart deklarerat att konstverken inte deltog i tävlingen.

Hustrun Elin lyckas dock övertyga David Wallin om att telegrammet talar sanning, den svenska konstnären har triumferat i den olympiska tävlingen i målning. Nyheten sprider sig snabbt på hotellet: en nybliven olympisk guldmedaljör finns bland gästerna. Vinflaskor korkas upp och det skålas för David Wallin.

– Inte bara vi inom familjen firade honom, alla hotellets gäster bjöds in, förklarar dottern Bianca Wallin, i dag 93 år. Men sedan var det ingenting mer med det. Pappa fortsatte att vara kvar och måla vid Tännforsen hela augusti.

Att man tävlat i kultur vid olympiska spelen är knappast allmänt känt i dag. Men faktum är att baron Pierre de Coubertin, de moderna olympiska spelens skapare, var mycket mån om att de sköna konsterna – inte bara idrotten – skulle representeras och belönas.

I de antika olympiska spelen hade kulturen inte haft något tävlingsforum, så när som vid spelen år 65 e Kr, då man tävlade i sång och dramatik. Det hade varit kejsar Neros eget påfund och Romarrikets envåldshärskare ställde själv upp i kulturgrenarna. Han lär också ha gjort klart för sina konkurrenter och domarna att de kunde förvänta sig att bli avrättade om inte kejsaren själv segrade. Med de förutsättningarna var det inte så konstigt att Nero korades som olympisk segrare i både sång och lyrspel.

När Pierre de Coubertin propagerade för att kulturens grenar skulle ha en plats på det olympiska programmet var det emellertid inte med hänvisning till Nero. Den franske baronen tyckte det var lämpligt att de olympiska spelen även fick en tydlig kulturell dimension. Coubertins förslag röstades igenom i Internationella olympiska kommittén och kultur-OS hade premiär i samband med sommarspelen i Stockholm 1912.

Arkitektur, skulptur, måleri och grafik samt litteratur och musik gavs olympisk status. Vid Stockholms-OS utdelades fem guldmedaljer. Den förste olympiske guldmedaljören i litteratur blev för övrigt Pierre de Coubertin själv. Han hade under pseudonym skickat in ett bidrag med titeln ”Ode till sporten”.

Det svenska kulturlivet intog dock länge en mycket negativ inställning till deltagande i de olympiska konstgrenarna. Konstnärerna menade att de inte ville vara med och tävla om poäng och priser.

Ståndpunkten kan tyckas logisk – måttband och tidtagarur kunde inte ge rättvisa utslag i konstnärliga sammanhang.

Bedömningen var subjektiv. Att statsanslag för täckande av transport- och försäkringskostnader inte gått att erhålla för konstgrenarna hade dessutom påverkat beslutet att inte delta i Amsterdam 1928. Endast arkitekten Torben Grut hade funnits på plats som inbjuden medlem i juryn för arkitekturtävlingen.

Inför de olympiska spelen i Los Angeles fyra år senare hade arrangörernas konstnärliga ombud för Europa, Guillaume Lerolle från Paris, 1930 besökt Sverige. Som representant för Kungliga akademien för de fria konsterna hade konstnären Anshelm Schultzberg sammanträffat med Lerolle och informerat denne om de svenska artisternas negativa syn på att tävla i OS. Däremot hade de inget emot att ställa ut sina verk i den olympiska staden.

Mötet hade resulterat i att det en tid senare kommit en formell inbjudan till Konstakademien. Arrangörerna respekterade den svenska inställningen att inte vilja medverka i tävlandet, men ville gärna se svenska bidrag i utställningen utom tävlan. Man utlovades 600 dollar för täckandet av utgifterna för inbjudan, som omfattade tio målningar, tre skulpturer och någon arkitekturmodell.

Från svensk sida bildades en utställningskommitté med Anshelm Schultzberg som ordförande.

Schultzberg lade ner en väldig energi på uppdraget. Han lyckades få generalkonsul Axel A:son Johnson att kostnadsfritt frakta de svenska bidragen till OS-staden och det gjorde att pengarna räckte till en betydligt större svensk representation än planerat vid utställningen. Den kom att omfatta hela 53 verk.

För målningarna stod Isaac Grünewald, Gösta von Hennings, Oscar Hullgren, Georg Lagerstedt, Bruno Liljefors, Helmer Osslund, Anshelm Schultzberg, Eigil Schwab, Axel Sjöberg, David Wallin och Acke Åslund.

Skulpturkonsten representerades av Stig Blomberg, Gösta Carell, Conrad Carlman, Carl Eldh, Carl Elmberg, Carl Fagerberg, Arvid Källström, Arvid Knöppel, John Lundqvist, Alice Nordin, Tore Strindberg och Maud von Rosen.

I truppen fanns också glasgravörerna Simon Gate, Edward Hald och Viktor Lindstrand, samt arkitekterna Gustaf Birch-Lindgren och K Martin Westerberg.

Vid förhandlingarna om deltagande hade Anshelm

Schultzberg ställt som krav att Sverige skulle ha

egen sal i utställningshallen. Kravet hade bifallits och när verken var utvalda hade den svenska kommittén också utarbetat en mycket detaljerad plan för hängningen. Man hade även kontaktat Carl Eldhs fru Elise (född Persson) som var bosatt i Los Angeles, att övervaka att hängningen och placeringen av de 53 svenska verken till punkt och pricka följde anvisningarna. Fru Eldh lade ner stor energi på detta uppdrag som svensk kommissarie.

Under tiden som de svenska bidragen till den olympiska utställningen fraktades över Atlanten, bad Anshelm Schultzberg Sveriges olympiska kommitté att meddela att de svenska verken var utplockade och på väg till den olympiska staden. Kommittéordföranden hade lyckats hålla en mycket stram budget – av de 600 dollar i bidrag som arrangörerna beviljat återstod hälften. Brevet var av det formella slaget, men det skulle få en stor betydelse. Utan denna bekräftelse hade inte David Wallin haft någon möjlighet att vinna olympiskt guld. Arrangörerna tolkade nämligen brevet som om man från svensk sida ändrat inställning och nu ville vara med i tävlingarna om de olympiska medaljerna.

Så var dock inte fallet. Fortfarande hade de svenska konstnärerna kvar sin ursprungliga ståndpunkt, det vill säga att delta utom tävlan.

Den 30 juli 1932 invigdes de olympiska sommarspelen i Los Angeles. Dagen därpå öppnades konstutställningen i The Los Angeles Museum of History, Science and Art. Eftersom museet låg i samma park som den olympiska stadion strömmade mängder av besökare in för att beskåda de mer än ettusen verk som visades. Sexton nationer var representerade i utställningen. Sverige var den enda av de mindre nationerna som tilldelats en egen sal. Denna var dessutom centralt belägen i museet.

Dagens Nyheters sportchef David Jonasson besökte utställningen och konstaterade att konstnärerna på ett ganska fånigt vis anpassat sina verk efter sammanhanget: ”Ofta sätta de bara andra namn på sina tavlor, så ha de genast en sportsak.

›Badande flicka› blir ›Simmerska›, ›Hästar på bete› bli ›Kapplöpningshästar före tävlingen› o.s.v. Men man kan urskilja en klar tendens till ökat intresse för rent idrottsliga motiv.”

Redan den 2 augusti hade juryn utsett de olympiska medaljörerna i konstgrenarna – målning, teckning, grafik, skulptur, relief och medaljer, arkitektur samt byggnadsarkitektur. Dessutom tävlade man i litteratur och musik. Juryn för målning bestod av fyra amerikaner och en mexikan. Den utsåg svensken David Wallins tavla ”Vid Arilds strand” till förstapristagare och därmed hade alltså Sverige fått sitt första OS-guld genom tiderna på kulturens område.

Dagen efter juryns beslut återfanns David Wallin och de övriga guldmedaljörernas namn i New York Times, som några dagar senare även hade ett fotografi av den vinnande målningen.

David Wallin var representerad med fem verk i Los Angeles: ”Vid Arilds strand”, ”Flicka med racket”, ”Kvinna som går ner i badet”, ”Två kvinnor på stranden” samt ”Vila efter badet”. I den första version av nyheten, som når tidningsredaktionerna i Sverige står det att Wallin triumferat med ”en landskapsbild från Arild”. Den upplysningen gör OS-vinnaren konfunderad: ”Jag har inte med någon landskapsbild, men däremot en målning, på vilken en ung flicka spelar tennis med det blålysande havet som bakgrund.”

David Wallin vet till en början alltså inte vilken av de fem målningarna som gett honom olympisk guldstatus. Men han hoppas att det är en av de tre nakenstudierna som fallit juryn i smaken: ”Det är en sak som jag länge har förfäktat. De svenska konstnärerna måste tillbaka till naketmåleriet. Det är det, som är grundvalen för all figurmålning. Själv har jag ju länge sysslat därmed, och det skulle verkligen glädja mig om det var detta, som amerikanerna visat sig förstå och sätta pris på.” Så visar sig också vara fallet. ”Vid Arilds strand” är en nakenstudie och på så vis blir segertavlan ett inlägg i den svenska konstdebatten.

Vid en auktion hos Ahlströms myntauktioner i

Stockholm i november förra året sålde familjen

Wallin den prisbelönta oljemålningen. Tavlan gick för 36 000 kronor. Samtidigt såldes den olympiska guldmedaljen för 42 000 kronor och det olympiska diplomet för 9 000 kronor.

David Wallin blev för övrigt inte den ende svenske medaljören i de olympiska kulturgrenarna. Vid OS i Berlin 1936 tog Stig Blomberg brons i skulptur med gruppen ”Brottande pojkar” och i arkitektur tilldelades Nils Olsson brons vid OS i London 1948 för ”Sim- och sporthall i Göteborg”. Det var ritningarna till Valhallabadet som premierades.

I London-OS tog Sverige också ett guld i skulptur med Gustaf Nordahls ”Hyllning till Ling”, som året därpå ställdes upp vid Idrottshögskolans huvudentré i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 5/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också