Hermans historia – eller Bonniers
”If you do not like the past, change it.” Orden är William L Burtons och de fångar i ett nötskal både historikerns makt och vånda. Det förflutna är inte ett dött och stelnat landskap. Det är tvärtom lika levande och ombytligt som nuet, om än på ett annat sätt. Nuet låter sig i någon mån – vanligen mindre än vi tror – påverkas av våra handlingar. Det gör inte det förgångna. Det lever sitt liv i minnets, inlevelsens och fantasins värld. Därför är det faktiskt möjligt att göra precis det som Burton påstår. Det har också gjorts och görs egentligen ständigt.
Historien kan emellertid göras om på många sätt. I Östeuropa och Sovjetunionen skrev man om historien systematiskt och fortlöpande för att behaga och stödja den för tillfället härskande klicken. Det fick stundtals skrattretande uttryck, men för det mesta var historieförfalskningen en livsfarlig hantering. Den drabbade människor med dödens bannstråle och inte sällan träffades förfalskarna själva när politiken vände eller makten rubbades.
Men man behöver inte gå till sådana ytterligheter för att inse att historia är farligt. Enligt den amerikanske historikern J H Plumb är historia ”den farligaste produkt som det mänskliga intellektet har kokat ihop ... Den producerar drömmar och berusning. Den fyller människor med falska minnen, hetsar deras reaktioner, återupplivar gamla oförrätter och uppmuntrar antingen storhetsvansinne eller undergångsföreställningar. Den gör hela nationer bittra, arroganta, hatiska eller självupptagna.”
En hastig blick på vårt eget århundrade bekräftar Plumbs påstående. Historien har tolkats och omtolkats för att legitimera krig, rasförföljelser, folkutrotningar och de mest omänskliga grymheter. Och den har ingalunda slutat att producera dessa intellektuella missfoster. I det forna Jugoslavien skriver alla folkgrupper en ny och vackrare historia åt sig själva och tar samtidigt heder och ära av sina grannar.
Historieskrivningens meritlista är med andra ord skrämmande, men dessbättre inte entydig. Vid sidan av den kyliga förfalskningen och den passionerade lögnaktigheten har det funnits ett intellektuellt anständigt historiestudium. Det har velat förgöra de myter som byggts i storhetsvansinnets anda och efter bästa förmåga kartlägga historiens eget och rätta sammanhang. Det är en lovvärd tradition, som borde ligga till grund för all historieskrivning, men den har en svaghet, som det vore dumt att förneka. Jämfört med de grandiosa och förljugna konstruktionerna saknar den förmågan att hänföra. Den kritiska traditionens historieskrivning är lika torr som en fest på nykterhetslogen.
I vårt land har denna kritiska historieforskning härskat sedan den weibullska skolans genombrott under 20- och 30-talet. Det har satt sin tydliga prägel på vår historieskrivning. Nationalromantiken som under 1800-talet och tidigt 1900-tal höljde vår historia i ovansklig ära har avslöjats som ett osakligt önsketänkande byggt på osäkra eller obefintliga källor. Genom en omutlig granskning av källorna – speciellt till den äldre historien – har källkritiken omformat vårt historiska medvetande. Vår kunskap har därigenom ställts på en säkrare grund, men samtidigt blivit en aning fattigare. Den traditionella historien var en stor berättelse, som genom sin tydliga sensmoral verkade både meningsskapande och fostrande. Den som läste Odhner eller Grimberg kunde inte undgå att uppleva delaktighet i ett storslaget öde. Lika effektiv som källkritiken varit då det gällt att dekonstruera romantisk mytbildning, lika oförmögen har den varit att forma en egen och populärt gångbar bild av historien. Varför?
All historieskrivning är när det kommer till kritan berättelse och alla berättelser kräver en röd tråd. Och en röd tråd kräver att historien rymmer en mening. Den kritiska skolans poäng är emellertid att det inte finns någon sådan mening. Därför har den svårt att skapa sammanhang och spänning när den väl försöker att berätta.
Det upptäcker man om inte förr så när man läser igenom de översiktsverk över svensk historia som i dag finns tillgängliga. Det rör sig främst om två arbeten. Först och främst Bonniers lexikala flaggskepp Den svenska historien, i 15 band, och därefter Historien om Sverige, ett ännu oavslutat arbete skrivet av journalisten Herman Lindqvist, utgivet på Norstedts förlag. Det förstnämnda verket är ett kollektivt arbete där olika fackhistoriker lämnat enskilda bidrag på sina specialområden. Arbetet börjar i dag bli märkt av ålder. Det skrevs på 60-talet och forskningen har inte stått stilla.
Åldrandet är mest påfallande i de delar som behandlar den moderna historien. Sista bandet som behandlar 1900-talet är delvis, men inte alltid lyckosamt, uppdaterat.
Det rör sig som var och en förstår om två mycket olika arbeten. Bonniers historieverk har en kluven målsättning. Det vill både vara populärt och byggt på forskning, vilket är omöjligt. Och resultatet har varken blivit hackat eller malet. Trots det är verket inte alltigenom misslyckat och det beror dels på en tämligen enkel, men klar kronologisk berättarform, dels på valet av medarbetare.
Huvuddelen av texterna har skrivits av dåtidens två mest produktiva historiker, Jerker Rosén och Sten Carlsson. Andra historiker har mest kompletterat deras framställning genom översikter inom sina specialgebit. Här och där bryts det berättande perspektivet av mer tematiskt anlagda analyser. Dessa handlar om varjehanda – alltifrån bemärkta personligheter till social- eller kulturhistoriska rundmålningar. Dessa avsnitt är ofta de mest givande. De har en bestämd vinkel och präglas av en större frihet. De är dessutom rika på både nyttig och roande information. Själva berättelsen är emellertid tämligen trögflytande och saknar nästan helt de stora vingslagens brus. Det är en sober och ofarlig historieskrivning som varken ger upphov till passioner, berusning eller baksmälla.
Det är inte så märkligt att berättelsen saknar flykt. De flesta avsnitten bygger på den lärobok för universitetsstudier som Jerker Rosén och Sten Carlsson skrev i början av 60-talet. I långa stycken är till och med ordalydelsen identisk.
Ur de flesta synpunkter är universitetshistorien, som för övrigt också den är utgiven av Bonniers, att föredra. Den är inte roligare att läsa, men den är mer entydigt forskningsbaserad även om den inte uppfyller de krav som bör ställas på ett sådant arbete. Den innehåller dock både person- och sakregister och den har rätt utförliga om än föråldrade litteraturhänvisningar efter varje kapitel. I praktutgåvan saknas allt detta, vilket är oförlåtligt för ett verk som kallar sig lexikon. (Här måste jag dock bifoga en brasklapp. Mina jämförelser bygger på mitt eget slitna exemplar från studietiden och det är ju möjligt att senare utgåvor reviderats och försetts med uppdaterade litteraturhänvisningar. Det viktiga är emellertid principen. Ett vetenskapligt standardverk skall ha litteraturhänvisningar, annars kan det inte hjälpa läsaren vidare till fördjupade studier.)
Båda dessa arbeten illustrerar det dilemma som en historieskrivning baserad på kritisk forskning hamnar i. Föresatsen att intet tillägga eller dra ifrån vad källorna utsäger, hämmar berättelsen. Den utesluter djärva perspektiv och slagkraftiga paralleller därför att de är omöjliga att belägga och när de ändå skall antydas för läsbarhetens skull fylls den språkliga framställningen med reservationer och förbehåll, som ofelbart tynger läsningen. Historikern rör sig i det förgångnas landskap med samma försiktighet som en indian i fiendeland. Det gäller att inte röja sin närvaro eller lämna några spår. Tonen blir därför viskande och intrigen spelas i ultrarapid.
Med Herman Lindqvist förhåller det sig omvänt. Han besväras föga av källkritikens stränga metodologi. Dock har han i varje bok personregister och litteraturhänvisningar av en omfattning som gör den kritiske läsaren förundrad. Det är svårt att inte gripas av misstanken att litteraturlistan mera bygger på databaser än på egna läsefrukter. Däremot lyser notapparaten med sin frånvaro, vilket naturligtvis minskar värdet av litteraturlistan.
Av den polemik som utspelats mellan historikerna av facket och Lindqvist kan man lätt få intrycket att den senares historieskrivning är ett vildvuxet företag byggt på revolutionerande omvärderingar och djärva teser. Så är emellertid ingalunda fallet. Om man skulle sammanfatta Lindqvists budskap och historiesyn kan det göras i en enda, rätt harmlös mening – ”vi bör vara stolta över vår historia”.
Det rör sig alltså inte om någon genomgripande revision och knappast ens om en uppgörelse med den förhärskande traditionen inom svensk historieskrivning. Herman Lindqvist driver heller ingen tes utifrån vilken han tolkar fakta. Tvärtom vilar hans framställning tungt på redan existerande historieskrivning. Han kompilerar fritt och tämligen obekymrat, men utan att avvika från huvudfåran. De punkter där han skiljer sig från den moderna historieforskningen gäller framförallt intresset för personligheternas roll i historien och en viss likgiltighet för de sociala och ekonomiska strukturernas betydelse. Men han skriver förvisso inte i någon nationalromantisk tradition, snarare tvärtom. Han betonar den svenska historiens oupplösliga samband med omvärldens, i synnerhet Europas.
Reaktionen mot Herman Lindqvist är på det hela taget obegriplig. Visserligen slarvar han ibland med fakta och hans omdömen kan ibland bli väl svepande. Men sådana grepp måste accepteras om man menar allvar med den klassiska devisen att historieskrivning är ”dikt över fakta”. Det blir ingen dikt om den inte har någon frihet.
Kritiken mot Lindqvist handlar om något annat, något som har att göra med hans värderingar. Den moderna källkritiska historieskrivningen har i hög grad anammat ett strukturalistiskt perspektiv, som betonat just de sociala och ekonomiska faktorer som Lindqvist behandlar styvmoderligt. I linje härmed har den traditionella politiska historien trängts åt sidan. Den anses endast handla om makt, krig och maktgalna personer – företeelser som förorsakat folken lidande och betryck.
Lindqvist hamnar på kollisionskurs med denna trend. Han breder ut sig om de mäktigas liv, går i detalj när det gäller saftiga hovintriger och målar krigen i starka färger. Han lyfter ånyo fram ett aktörsperspektiv, en politisk historia som intresserar sig för makten och dess attribut. Och även om det sker på ett måttfullt sätt, utan hetsande slagord och megalomana visioner, gör det både honom och hans verk politiskt inkorrekta.
Jag har inget emot Lindqvists sätt att skriva historia. Det är ett sätt att skapa det breda historieintresse som skolor och universitet försummat och fortfarande försummar. Men det är inte tillräckligt. Vid sidan av populära kompilat borde vårt land äga ett grundligt och vetenskapligt solitt historiskt verk. Här räcker inte Lindqvist till, men det gör inte heller Bonniers föråldrade praktverk. Inte ens Rosén-Carlssons universitetslärobok håller måttet.
Vi borde med den historiska kompetens vi besitter kunna åstadkomma någonting i likhet med det danska förlaget Gyldendals Danmarkshistorie. Det är ett omfattande verk skrivet av landets främsta specialister. Det bygger på den nyaste forskningen och behandlar samhällsutvecklingen i ett brett perspektiv men går trots det i detalj när det gäller centrala frågeställningar. Det saknar visserligen notapparat, men det uppvägs av att de flesta kapitel försetts med en kommenterad litteraturöversikt och att varje band avslutas med en gedigen bibliografi.
Den typen av historiska verk riktar sig naturligtvis inte mot den breda allmänheten och de löser inte populariseringens problematik. Men de underlättar den genom att de tillhandahåller en historieskrivning mot vilken populärförfattandet kan luta sig. Varje land med historisk självaktning bör äga ett sådant verk och de som inte har det borde se till att få det skrivet. Om man inte gör det riskerar man nämligen att historieskrivning blir vad Plumb fruktade – en hallucinatorisk drog som framkallar falska, hatiska och självrättfärdiga minnen.
Håkan Arvidsson är kulturskribent och historiker vid Roskilde universitet.
