Resande i hår
När drottning Viktoria av England skulle göra sig vacker satte hon på sig hårsmycken gjorda av Våmhuskullan Martis Karin Ersdotter. I Skottland hade kullan lyckats få drottningen som kund.
Martis Karin Ersdotter var en framgångsrik hårkulla, som smyckestillverkarna kallades, och hade till och med eget visitkort. Hon var bara en av hundratals kvinnor från byn Våmhus i norra Dalarna som under 1800-talet vandrade runt i Europa, Ryssland och Amerika och sålde smycken av människohår.
I kyrkböcker är det dokumenterat att det från 1860 till 1880 gick 2 733 resor från Våmhus församling. Vid den tidpunkten hade bygden 475 hushåll. På varannan gård fanns det en eller flera hårkullor.
Köpmannen Olof Andersson berättar i ett brev hem till Sverige att vart han än åker i Europa så träffar han Våmhuskullor. I S:t Petersburg bodde ständigt 30–40 personer från Våmhus. Ännu fler fanns i Finland, Norge, England och Skottland. På några platser fanns också mer stadigvarande Våmhuskvarter, exempelvis vid Bolsjoj Prospekt i S:t Petersburg, Marlsarlstradde och Schulenstrasse i Riga och på Hornsgatan i Stockholm. Ibland fick kullorna hjälp att etablera sig. I London fick exempelvis en kulla som kallades ”Vackra Marie” hjälp av den världsberömda ”näktergalen” Jenny Lind att starta en butik. Och till affären lockade Jenny Lind personer ur sin bekantskapskrets.
Kvinnorna gav sig ofta ut på hösten, efter att skörden i byn hade bärgats. De gick hundratals mil till fots, ibland hade de tur och fick skjuts. I enstaka fall, och när de hade råd, kunde de åka ångbåt. Vandringarna kunde fortgå fram till nästa skördesäsong, men många kom inte hem förrän efter flera år.
Alla lyckades inte lika bra som Martis Karin Ersdotter, som i Skottland fick kontakt med drottningen vid hennes sommarslott i Edinburgh. Många kullor misslyckades totalt eller for illa. Enligt Joanna Svensson, modern hårkulla i Våmhus som forskat om vandringarna, var det många kvinnor som gick under i kolera och andra epidemier. I brev som finns bevarade berättar kullorna om hemlängtan och andra vedermödor. Några kullor skriver att de tvingas stanna kvar utomlands för att de inte har pengar att resa hem för, men att de hoppas att affärerna snart går bättre. En annan kvinna, nygift när hon for iväg, skickade hem pengar till sin behövande familj. Men det visade sig att hon hade lånat hälften av pengarna och kunde inte åka hem förrän efter ett par år när skulden var betald.
Hur affärerna än gick för kullorna från Våmhus så var de vida kända för sin skicklighet. Smycken, lösa flätor och hårvalkar blev på modet i Europa i början av 1800-talet. I alla tider och i olika kulturer har människohåret haft en speciell betydelse, ofta ceremoniell. I Sverige har också hår sparats från avlidna som minne.
Var hantverket att göra hårsmycken från början uppstod är oklart. En teori är att uppfinnarna var arbetslösa perukmakare och frisörer i Frankrike. I början användes tagel. Traditionen tros ha spridits från Frankrike till övriga Europa. Smyckena gjordes, och görs fortfarande, med en speciell knyppelteknik. Hårstrån knyts samman med blylod över en träställning. När mönstret är klart kokas håret och formas till broscher, ringar eller halsband och ibland blomstertavlor och uppsättningar.
Varför hantverket fick ett stark fäste i den lilla byn Våmhus finns ingen fullständig förklaring till. En orsak var fattigdomen. Förutom att odla grödor tillverkade invånarna olika nyttosaker som kunde säljas på marknader, exempelvis korgar. Byns invånare tvingades också leta arbete utanför hemorten. Dalfolket hade i hundratals år begett sig från hemmet för att arbeta med bland annat slottsbyggen, skördearbeten och för kvinnornas del exempelvis trädgårds- och hushållsarbeten. På dessa vandringar kom kvinnorna förmodligen i kontakt med hårarbete. På 1830-talet vet man att smycken tillverkades i byn och anteckningar i kyrkböcker berättar att vissa redan då var ute på vandringar i Europa.
Våmhuskvinnorna köpte ibland håret av kvinnor i grannsocknen Älvdalen, som var en ännu fattigare bygd. Oftast klipptes kvinnornas nackhår med sådan precision att förlusten inte skulle märkas när håret kammades. Fram till 1920 var det en omöjlig tanke för en kvinna att klippa håret kort. Det gjordes bara på kriminella och andra på samhällets botten, som straff för ett brott eller skamligt leverne. Emellertid var det inte så vanligt i Våmhus att de döda fick ta med sig håret i graven, det var håret alltför dyrbart för. Ofta var det också kunden som stod för håret, det kunde vara hennes eget eller komma från någon anhörig.
Martis Karin Ersdotter var en skicklig affärskvinna. Hon förstod att utnyttja sin kungliga kund på bästa sätt. Som reklam delade hon ut handskrivna intyg från hovet i Windsor, som berättade att hon var kunglig hovleverantör. Några exemplar av intygen och visitkorten från 1850-talet finns i dag bevarade på Gammelgården i Våmhus och hos släktingar.
Även de andra hårkullorna förstod marknadsföringens betydelse. På vandringarna bar de hembygdens sockendräkt, vilket förmodligen också i början var de enda presentabla kläder de hade. Dräkten lockade blickar till sig, berättade vilka de var och vad de sålde. Men att bära dräkt kunde också väcka fördomar och skrämma bort kunder. Så ibland klädde de sig moderiktigt i sidenklänningar med krinolin. Kunderna var ofta rika och förnäma, inget fattigt bondfolk hade råd att köpa smycken som betraktades som lyx.
För att hjälpa och stödja varandra höll kvinnorna ihop i grupp om tre eller fyra, vilket de också kom att utnyttja. De vackraste och tuffaste skötte beställningar och försäljning, de övriga mer av hantverket och hushållsarbetet.
Pengarna måste ha lockat både kvinnorna att ge sig ut i världen, och männen att uppmuntra affärsresorna. En hårkulla kunde på 1860-talet sända hem 2 000 riksdaler. Det var enorm summa jämfört med 15–20 riksdaler som masarna och kullorna vanligtvis lyckades spara efter ett halvår av herrarbeten. Inkomsterna från hårarbetena översteg under flera år den totala inkomsten från byarnas jord- och skogsbruk samt korghantverk. Det vet man från anteckningar i bygdens kyrkoböcker.
År 1914 bröt första världskriget ut i Europa. Hårkullorna hade i och för sig tidigare tvingats ändra sina resplaner på grund av krig och oroshärdar, men nu behövdes de hemma av andra skäl – och drottning Viktoria var död. Efter drottningens bortgång minskade hårarbetenas popularitet och så småningom började kvinnorna klippa sig kort.
Vandringarna var inte längre lönsamma och kullorna återvände hem till Våmhus. Några kom dock aldrig tillbaka, de hade gift sig på vägen.
Hantverket dog snabbt ut i Europa, men i Våmhus var hårkullornas arbete så känt och befäst att traditionen höll sig kvar, om än i liten skala.
Petra Martinsson är frilansjournalist bosatt i Malmö, men bördig från Dalarna.
Traditionen lever vidare
Hårarbetestekniken har alltid förts vidare i familjer från generation till generation. I ett försök att bevara traditionen har hårarbete sedan ett par år tillbaka införts i årskurs 6 i Våmhus skolor, och projektet har fått stöd från EU.
– Vi vill att eleverna åtminstone ska ha fått prova på det och försöker nu permanenta inslaget, säger Alice Lindblad-Martis som ledde projektet.
I dag finns ett drygt tjugotal unga kvinnor från Våmhus som kallar sig hårkullor och kan hantverket. Under sommaren finns några av dem på Gammelgården och Hemslöjden i Våmhus i norra Dalarna för att visa hur de arbetar.
