Malmsten och möblerna

År 1916 kliver Carl Malmsten in i den svenska möbelhistorien. Kännetecknande nog för hans personlighet sker entrén under uppmärksammade former och med en

23 april 2003 av Carolina Söderholm

År 1916 kliver Carl Malmsten in i den svenska

möbelhistorien. Kännetecknande nog för hans personlighet sker entrén under uppmärksammade former och med en förvånad arkitektkår som främsta vittne – som okänd formgivare har han lyckats kamma hem både första och andra pris i den prestigefyllda tävlingen om möbler till det nyss uppförda Stockholms stadshus.

Det är början på en lång och framgångsrik karriär som en av landets genom tiderna största möbelskapare. Men också inledningen till ett livsverk på kollisionskurs med flertalet av de utvecklingsspår som präglat det moderna samhällets framväxt under 1900-talet.

Carl Malmsten har kallats bakåtsträvare, traditionalist och blåögd romantiker, men även tilldelats professorstitel och hyllats för sin stilsäkerhet, sina reformidéer inom pedagogikens fält och sina insatser för slöjdens och hembygdskulturens bevarande. Hans person omges av ett närmast mytologiskt skimmer – han var överklasspojken som blev hantverkare, en känslig konstnärssjäl som styrde familj, medarbetare och elever med järnvilja och benhård auktoritet.

Malmsten var kontroversiell både i det privata och i offentligheten, känd för sin frispråkighet och arbetsenergi, men också för sitt eldfängda humör, sin självupptagenhet och sin förmåga att kasta sig huvudstupa in i de mest utopiska projekt.

Tävlingen 1916 blev för den då 28-årige Malmsten en vändpunkt både personligt och yrkesmässigt. Äntligen fick han bekräftelse på att den väg han valt efter många års tvekan ledde i rätt riktning. Nu satte han upp en egen verkstad vars anda genomsyrades av de idéer som han länge odlat och som skulle komma att bli det genomgående temat i hans liv: att återskapa äldre tiders gemenskap kring handens arbete, där såväl hantverket som formgivningen bar tydliga spår av svensk slöjdtradition och folkkonst, dock anpassade för den moderna människans behov.

På det privata planet innebar framgången att Malmsten med försörjningen tryggad kunde fria till den vackra Siv Munthe, en ung lärarinna med norsk bakgrund som han under flera års tid uppvaktat. Hon tackade ja, och 1917 gifte sig paret och flyttade efter ett par år ut till en lantvilla i Bergshamra utanför Stockholm. Där besannades snart Malmstens dröm om en stor familj, då fem barn föddes under de kommande nio åren.

Carl Malmsten var i många avseenden en motsägelsefullman. Han vurmade för det svenska kulturarvet menhade själv utländskt påbrå och en för sin tid internationell uppfostran, samt blev så småningom en flitig utlandsresenär. Som ung avskydde han att gå i skolan, men ägnade sedan stora delar av sitt liv åt att försöka skapa den ideala läroanstalten. Han förespråkade det genuina hantverket, men hans möbelserier spreds genom industriell tillverkning i tusental över landet.

När funktionalismen kom till Sverige på 1930-talet tog han hätskt avstånd från dess läror, trots att han i sitt formgivningsarbete framför allt ägnade sig åt att skapa ting som anpassats efter sin funktion och den mänskliga kroppen. Han talade sig ständigt varm för gemenskap och samarbete, men i praktiken bestämde han allt själv och lyssnade sällan på sin omgivning. Tidigt fick han erkännande som möbelarkitekt, men möttes gång på gång av mothugg när han försökte förverkliga sina pedagogiska idéer.

Själv härledde han de många motstridiga dragen i sin personlighet och sitt liv till den klyfta som uppstod i hans barndom när föräldrarna skilde sig. I boken Mittens rike som gavs ut 1949 skriver han: ”Intill tio år var min barndom ljus. Då kom ett stort mörker och bröt sönder uppväxtåren i en ljus och en mörk halva. Genom att ställa dessa två kontrasthalvor mot varandra har jag steg för steg funnit min väg.”

Fadern, Karl Malmsten, kom från en släkt med tyskt ursprung, och var liksom sin far läkare i Stockholm. Båda var framgångsrika i sina yrken, farfadern var en av initiativtagarna till Karolinska sjukhuset samt livmedikus åt tre svenska kungar.

Även på moderns sida hade Carl Malmsten fint påbrå. Morfadern, Régis Cadier, var fransman och kom till Sverige som kock åt en rysk greve och minister. Han gifte sig med grevinnans ryskspråkiga estniska kammarjungfru Caroline Roberg, och paret fick dottern Inez, Carl Malmstens mor. Morfadern köpte så småningom Hotel Rydberg och grundade därefter Grand Hotel i Stockholm, varpå han förvärvade en lantbruksgård i Bergshamra för att försäkra sig om bra råvaror till sin hotellrestaurang. Där tillbringade Carl Malmsten många idylliska barndomssomrar, och där formades också den starka kärlek till naturen som kom att följa honom genom livet.

Carl (egentligen Charley) Malmsten föddes 1888. Han hade en äldre bror, Roy, och en yngre syster, Margit. Barnen växte efter skilsmässan upp hos fadern och träffade sällan sin mor som gifte om sig och under en period bodde utomlands.

Den unge Carl vantrivdes både i det dystra hemmet och med tidens auktoritära skola, liksom med lovens utlandsvistelser vilka påbjöds av fadern för att sonen skulle lära sig främmande språk. Våren 1908, månaden innan det var dags att avlägga studentexamen fick han slutligen nog, gick upp till rektor och utbrast: ”Jag tänker inte komma hit mer och bli förstörd!”

Reaktionen hemma blev skarp – att inte avlägga examen var otänkbart i denna akademiska familj. Fadern tillkallade en psykiater och sonen skrevs in på sinnessjukhus där överläkaren emellertid konstaterade att ynglingen endast var överspänd och drabbad av häftig förälskelse. En överenskommelse träffades: om Carl Malmsten avlade sin examen för en till sjukhuset inkallad lärare så skulle läkaren friskförklara sin patient.

En tid av frihet, vankelmod och tvivel följde. Carl gjorde militärtjänst, reste till Egypten, provade att studera nationalekonomi vid Stockholms högskola och i Lund, samt praktiserade på arkitektkontor. Men ingenting föll honom riktigt i smaken. Han blev åter olyckligt kär, skrev dikter som refuserades, kände sig eländig och misslyckad.

Ett intresse hade han med sig sedan barndomen, då han och fadern ofta besökt Skansen och beundrat dess många landskapsgårdar, möbler och hantverksföremål. Kanske var det detta som 1910 kom honom att ta steget att bli lärling hos snickarmästaren Pelle Jönsson i Stockholm. ”Hellre en snickare på jorden än en skugga i Hades”, tänkte han och följde ingivelsen. Lärlingstiden kompletterades med självstudier på Nordiska museet och cykelturer runtom i landet då han ritade av och mätte upp möbler ur bondekulturens tradition.

Sina erfarenheter och tankar sammanfattade han 1914 i Om svensk karaktär inom konstkulturen. Texten publicerades i Svensk slöjdförenings tidskrift samt gavs ut som bok av Bonniers förlag. Där framförde han också för första gången sin kritik mot det moderna samhällets industrialisering och urbanisering, vilka han menade förde till traditionslöshet och mänsklig rotlöshet, ett tema han ofta skulle återkomma till. I blygsam skala, till en början med verkstad i sin mors våning på Östermalm, började han tillverka möbler åt vänner och bekanta. Två år senare vann han stadshustävlingen och succén var ett faktum.

”En från överklassen urspårad snickarlärling” karaktäriserade Carl Malmsten sig själv lite skämtsamt. Men för den urspårade lärlingen gick karriären snart som på räls. Bland annat formgav han inredningen till Ulriksdals slott – stockholmarnas bröllopsgåva till kronprinsparet 1923 – samt ritade möbler till det nyligen uppförda Stockholms konserthus.

Tjugotalet blev ett hektiskt decennium för Malmsten. Förutom att rita inredningar och möbler höll han dessutom i slöjdkurser vid Nääs slöjdseminarium och Sigtunaskolan, deltog i ett flertal utställningar i Sverige samt i världsutställningen i Paris 1925 där han tilldelades Grand Prix.

I sin biografi om Carl Malmsten frågar Eric Wennerholm om paret Malmsten hade tid för socialt umgänge. ”Inte så mycket, vi utställde och vi födde barn”, blev det kärnfulla svaret. Sonen Olof började skolan och Carl Malmsten insåg att mycket lite hänt sedan han själv kämpat mot betygshets, korvstoppning och katederdisciplin. Tillsammans med hustrun Siv, samt inledningsvis läraren Per Sundberg, startades 1927 Olofskolan som förespråkade elevaktivitet, individualisering, gemenskap och samarbete. Naturstudier, slöjd och konstnärligt skapande var en viktig del av schemat.

Efter fjorton år tvingades skolan lägga ned på grund av bristande ekonomiska resurser. Men Malmsten gav inte upp utan började under 1940-talet arbeta med visionen om Nyckelviksskolan, en folkhögskoleby med hantverk som inriktning, belägen i skärgården vid Stockholms inlopp. Han lyckades snart engagera starka krafter inom landets kulturelit att verka för genomförandet, men tvingades efter tio år av planering och pengatiggande besviket inse att skolan aldrig skulle realiseras. Istället grundade han 1957–60 Capellagården på Öland, en skola för gestaltande arbete, med praktisk och konstnärlig utbildning inom trä, textil, keramik och trädgård. Skolan är, liksom den verkstadsskola han 1930 startade i Stockholm, fortfarande i drift och styrs i hög grad ännu av sin grundares principer.

När det gällde att förverkliga sina idéer inom skolans fält var Carl Malmsten en stor idealist och satsade betydande summor av sina privata pengar och de inkomster han fick från sin möbelfirma. Att lägga pengar på hög för släktens fortlevnad eller leva ett liv i lyx var inget för honom. Cykelsemestrar var melodin liksom hemsnickrade leksaker till barnen, som vittnat om en far som höll hårt i sin portmonnä.

Familjen hade det stundtals lite knapert, särskilt under 1930-talets början då funktionalismen med sina stålrörsstolar för en tid sopade intresset för de malmstenska möblerna under mattan. ”Nå broder Östberg, har du spottat på någon i dag?” ska Malmsten muntert ha ropat till sin frände i antifunktionalismens läger, stadshusarkitekten och nyklassicisten Ragnar Östberg, när de två möttes på en fest under tidigt 1930-tal.

Funktionalismen, denna radikala socialestetiska rörelse, svepte på allvar in i Sverige i samband med Stockholmsutställningen 1930. Carl Malmsten var kritisk från första början. Funkisförespråkarnas teknikoptimism och förakt för allt som doftade tradition och hantverk, deras syn på människan som en alltigenom rationell varelse vars bostad bäst liknades vid en maskin – allt gick stick i stäv med Malmstens egen ideologi.

Det frostiga förhållandet var ömsesidigt: funktionalisterna drog sig inte för att beskylla Malmsten och hans gelikar för en hycklande och otidsenlig nationell traditionalism. Faktum var också att Malmsten dittills mest framställt exklusiva möbler för samhällets övre skikt, vilket knappast var populärt hos funktionalisterna vars ambitioner var att skapa god arkitektur och ändamålsenliga möbler för den stora allmänheten.

Debattens vågor gick höga, och Malmsten hotade att dra tillbaka sin medverkan i utställningen, vilket var ett allvarligt bakslag för utställningsledningen som inte ville förlora ett så betydande och publikdragande namn. Det slutade dock med att han ställde ut i inte bara ett rum, såsom från början var överenskommet, utan hela tre, i vilka han gjorde sitt bästa för att lyfta fram de värden hans möbler stod för.

Funkisens popularitet innebar alltså ett tillfälligt avbräck för Carl Malmsten och möblerna staplades på hög i den första egna utställningslokalen vid Norrmalmstorg. Men krisen var snart överstånden och en rad bejublade utställningar följde, både i Sverige och internationellt. Samtidigt var hans firma inne i en expansiv period. Detta sedan Malmsten valt att låta ett antal utvalda snickerifabriker, så kallade nyckelverkstäder, tillverka hans möbler så att dessa skulle bli tillgängliga för fler.

1936 tilldelades han, 48 år gammal, professorstitel och var nu en hyllad och väletablerad möbelskapare. Fram till sin död 1972 skulle han behålla denna respekterade ställning, uppmärksammad med ett antal utmärkelser och priser, samt inte minst med två omfattande separatutställningar på Nationalmuseum under 1940-talet.

Framgången hade dock sitt pris. Samvaron

med familjen blev lidande när ständigt nya projekt och uppdrag krävde engagemang. På kontoret styrde han sin stab i en anda av familjär patriarkalism. Malmstens ord var lag, hans åsikter om form och funktion allenarådande, och hans brist på hänsyn till andra människors synpunkter och känslor omvittnad.

Av både sig själv och sina medhjälpare fordrade han en enorm arbetsprestation, från tidig morgon till sen kväll. Inte sällan övernattade han på golvet på sitt kontor i stan, inrullad i en av samarbetspartnern Märta Måås-Fjetterströms vackra mattor.

När problem uppstod eller mästaren själv körde fast kom urladdningen som oftast drabbade den närmsta omgivningen med dunder och brak. Intermezzot följdes (enligt Wennerholms biografi) av rannsakan och en rask promenad längs med Strandvägen (dit såväl kontor som utställningslokal flyttat), samt inhandlande av vindruvor, som de som blivit värst åtgångna bjöds på.

Malmsten hade en stark utstrålning och en sällsynt förmåga att inspirera, engagera och väcka lojalitet hos sina elever och medarbetare. Han kunde också, när han var på gott humör, vara mycket charmerande, inte minst mot kvinnorna i sin närhet, som gärna skulle vara unga, vackra och konstnärligt begåvade.

”En egocentrisk aristokrat”, så har han beskrivits av den forna eleven och skribenten Eva von Zweigbergk, som också har mycket gott att säga om sin lärare. I en artikel i Svenska Dagbladet vid Malmstens 60-årsdag förundrade sig Gotthard Johansson över hans förbryllande personlighet som förenar både utopism och verklighetssinne, kulturkritik och barnatro. Tiden har emellertid i mycket gett Carl Malmsten rätt. Hans möbler står med sin enkla elegans och omsorg i materialval och tillverkning för god svensk formgivning och efterfrågas flitigt än i dag. Samtidigt har det svenska skolsystemet närmat sig de idéer som Malmsten strävade efter att förverkliga som pedagog, medan allt fler instämmer i hans kritik av det moderna samhällets rationaliseringsiver.

Ett mjukt formspråk

Carl Malmsten var en mångsidig möbelarkitekt.

I hans formspråk finns prov på såväl barock och rokoko som stram klassicism och blommande folklore. Hans verksamhet som formgivare sträckte sig över nära sextio år, men redan från första början kunde särdragen i hans skapande urskiljas: en uttrycksfull enkelhet, som tydligt bottnar i den svenska allmogemöbelns tradition, men som moderniserats och förfinats.

Under 1910-talet lät han sig inspireras av den nationalromantik som var på modet, med förebilder bland annat i Carl och Karin Larssons Sundborn, samt i den engelska konsthantverkrörelsen Arts and Crafts, där William Morris var frontgestalt. Svensk folkkonst och slöjdtradition var andra viktiga influenser, vilka kom till uttryck i hans möblers svängda linjer och deras utsmyckningar i form av intarsia, dekormåleri och snidade ornament. Under 1920-talet influerade nyklassicismen honom till en striktare riktning, men han behöll det vänliga, mjukt rundade tilltal som blivit hans kännemärke. Trots att Malmsten tog avstånd från 1930-talets funktionalism hade den utan tvekan visst inflytande på hans formspråk, som – särskilt sedan hans möbler kommit i industriell produktion – ytterligare förenklades.

Klassiker genom åren har bland annat pinnstolen »Lilla Åland», möbelserien »Vardags» och fåtöljen »Advokaten» blivit, alla utförda med stor hantverksskicklighet och detaljomsorg.

Publicerad i Populär Historia 3/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också