Den svenska möbelhistorien

Det svenska möbelskapandets främsta epok anses vara 1700-talet. Finsnicke­riet hade då förvandlats till skön konst och tidens möbelmästare kom att bli viktiga förebilder för det tidiga 1900-talets möbelformgivare, inte minst för tjugotalsklassicister som Carl Bergsten och Carl Malmsten.

Den svenska guldåldern inleddes omkring 1750 och varade ett sjuttiotal år framåt. Det dröjde alltså till århundradets andra hälft innan det inhemska möbelsnickeriet nådde sin höjdpunkt, ty det tog tid för Sverige att återhämta sig efter Karl XII:s alla krig. Kungens död 1718 blev början på en gynnsam fredsperiod i landet, då näringslivet blomstrade och välståndet ökade.

Inredning blev viktigt

De som hade råd lade ner stora summor på att inreda och försköna sina bostäder. Under första hälften av 1700-talet var adelns och borgerskapets bostäder starkt präglade av nordtyskt, holländskt och engelskt möbelskick.

Stora mängder möbler importerades, framförallt från England. 1731 införde riksdagen ett importförbud för just möbler i syfte att stötta de inhemska snickarmästarna.

Detta blev upptakten till en gyllene epok i den svenska möbelkonstens historia. Vid den här tiden begav sig blivande svenska mästare ut på gesällvandringar, ofta via Holland till Frankrike, och därifrån for flera vidare till England. De tog snabbt efter utländska möbelmästare och snart var svenskarna lika skick­liga som de.

Länge krävdes att en gesäll skulle utföra ett högt fanerat skåp med två dörrar som mästerstycke. I Sverige kallades denna typ för kabinettsskåp, och först sedan skåpet blivit godkänt av snickarämbetet fick gesällen ut sitt mästarbrev.

Schatullmakare

De flesta möbelmästarna i den svenska huvudstaden lydde under Stockholms snickarämbete (de enda hantverkare som inte tvingades vara medlemmar i något skrå var de utländska mästare som arbetade för hovet).

Medlemmarna kallades schatullmakare och var specialister på finare, ofta fanerade möbler med dekorativa inläggningar av trä eller metall. (Stolmakarna, som även tillverkade soffor och sängar, var organiserade i ett eget skrå.)

Stockholms snickarämbete var organiserat enligt allmänna skråordningen från 1669, och detta år påbjöds att alla mästare skulle signera sina arbeten. Regeln efterlevdes dock långt ifrån alltid. Hovsnickare Simon Bauman (verksam 1688–1710) var en av de första mästarna vars signatur är känd.

På Sko­kloster står ett av hans arbeten i holländsk-engelsk senbarock: ett elegant valnötfanerat skrivskåp med snedklaff signerat med hans namn­teckning samt årtalet 1708.

Denne mästare återfinns i konstsnickarens och möbelexperten Torsten Sylvéns storslagna uppslagsverk Mästarnas möbler – stockholmsarbeten 1700–1850 från 1996, där Stockholms möbel­mästare presenteras i bokstavsordning.

Nya typer av möbler

På 1730- och 40-talen utvecklades en rad nya möbeltyper på kontinenten, där­ibland skrivbord och byråar, och snart tillverkades sådana möbler även i Sverige. De tidigaste är utförda i svensk senbarock.

Under 1740-talet gled dock senbarockens formspråk över i rokoko – decenniet betraktas som en övergångsperiod – men det tog tid innan den nya franska konststilen fick fäste i Sverige. Först på 1750-, 60- och 70-talen skapades fullödiga rokokomöbler i landet.

Rikets skickligaste möbelsnickare var verk­samma i huvudstaden och 1768 fanns ett sjuttiotal mästare med egen möbelverkstad i Stockholm.

De som var medlemmar i snickarämbetet titulerades schatullmakare, medan de som löd under hallrätten (en institution som hade uppsikt över den hantverks- och fabriksdrift som inte reglerades av skråordningen) ofta kallade sig ebenister.

Christian Linning

Christian Linning d ä (1713–79) hör till rokokons främsta schatullmakare. Han blev ämbetsmästare 1744 och med tiden vida berömd för sina påkostade byråar. Denne skick­lige möbelsnickare har utfört merparten av rokokotidens förnämsta sådana, men i hans verkstad tillver­kades även smäckra sekretärer, damarbetsbord, andra små bord med mera.

Linning drev en stor verkstad med tretton hyvelbänkar på Köpmangatan 3 i Gamla stan. Den välutrustade möbelverkstaden kom han över 1747, då han som nybliven änkeman gifte om sig med änkan efter ämbetsmästare Johan Hugo Fürloh (verksam 1724–45).

De första åren fortsatte Linning att tillverka byråar och skåp i sin föregångare Fürlohs anda, med tysk-holländska och engelska influenser i senbarock anda. Men på 1750-talet fick han nya intryck från Frankrike, där rokokon blomstrade.

Linnings magnifika rokokobyråar från 1700-talets mitt hade ändå en del senbarocka drag, däribland den avlånga formen och de tre lådornas tydliga markering. Först på 1760- och 70-talen fick hans byråar en mer samlad form. Den svängda och bukiga modellen blev nu närmast knubbigt kvadratisk.

Möblerna är fint fanerade med valnöt, som ofta är lagt i ett snedrutat mönster med inslag av andra träslag. Mönstret breder ut sig över hela fronten och utplånar alla lådskarvar. Ofta har byråarna en krans av förgyllda beslag som ramar in fasaden och många är täckta med en skiva kolmårdsmarmor. Den här möbeltypen blev snart stilbildande.

Lorentz Nordin

En annan snickarmästare som också blivit känd för sina väl­gjorda och harmoniskt utformade rokokobyråar är hovschatullmakare Lorentz (Lars) Nordin (1708–73). Han hade gesäll­vandrat till Paris, där han fick sin fortsatta utbildning och arbetade i tio år innan han återvände till Stockholm 1743. Även han drev en stor verkstad med många gesäller i Gamla stan.

Byrån blev utan tvekan 1700-talets mest populära förvaringsmöbel. Redan 1754 fick snickargesällen Conrad Wilhelm Hein särskilt tillstånd att tillverka en rokokobyrå som mästerstycke istället för som brukligt ett kabinettsskåp.

Att utföra ett elegant skåp fortsatte dock att vara den gängse utmaningen för att bli mästare. 1760 utförde snickargesällen Erik Holm d y (1727–89) sitt mästerstycke: ett rokokoskåp fanerat med valnöt och valnötsrot. Både ritningen och skåpet finns bevarade.

Rokokon fick en tämligen kort livslängd i Sverige, men under denna epok skapades en rad fina möbler med graciöst svängda ben: sekretärer, skrivbord, spelbord, damarbetsbord och brickbord. Så skedde en försiktig åtstramning av möblernas formspråk. Många mästare inledde sin verksamhet i rokoko, varefter de fortsatte att tillverka strama klassicistiska möbler i Gustav III:s anda.

De klassiska strömningar som genomsyrade den frans­ka möbelkonsten började märkas i Sverige redan på 1770-talet, då den successiva övergången från rokoko till nyklassicism inleddes.

Formerna blev rakare och mer symmetriska, men först på 1780-talet kan man tala om ett tydligt höggustavianskt möbeluttryck. Ornament och inlagda dekorer hämtades från antiken, samtidigt som mörk mahogny fick en ny framträdande roll.

George Haupt

Det var den internationellt kände möbelsnickaren Georg Haupt (1741–84) som först introducerade nyklassicismen i svensk möbelkonst. Redan 1767 hade han i Paris utfört ett nyklassiskt skrivbord i slät mahogny på uppdrag av den franske utrikesministern, hertig de Choiseul.

Skrivbordet är daterat och signerat med rödkrita: George Haupt Suedois. Den stolte möbelsnickaren har här stavat sitt förnamn på franskt vis samt uppgivit att han är av svensk börd.

Snart lämnade Haupt Paris och seglade över till London, där de nära vännerna Christopher Fürloh och dennes halvbror Johan Christian Linning d y (styvson respektive son till Christian Linning d ä) hade etablerat sig som självständiga möbelsnickare. 1768 var Georg Haupt själv etablerad som cabinet-maker i London, och snart spred sig ryktet om hans skicklighet även till Sverige.

Utnämnd till hovsnickare

Sommaren 1769 utnämndes Haupt till hovsnickare i Stockholm, och efter denna ärofyllda upphöjning skyndade han sig tillbaka till födelsestaden. Kung Adolf Fredrik gav honom genast i uppdrag att utföra ett fanerat skrivbord med dekorativa inläggningar och gyllene beslag, vilket skulle bli konungens julgåva till drottning Lovisa Ulrika.

Haupt kontaktade Stockholms snickarämbete och bad att det beställda skrivbordet skulle betraktas som hans mästerstycke, vilket beviljades efter viss tvekan. Det bestämdes att arbetet skulle utföras i Christian Linnings verkstad under övervakning av den unge mästaren Anders Hult.

Sent på hösten 1770 godkände snickarämbetet det magnifika mästerstycket, och den 29-årige Haupt blev erkänd som mästare. På nyåret 1771 erhöll han även burskap som borgare i Stockholm, och därmed var han berättigad att öppna egen verkstad.

Georg Haupt kallade sig antingen kunglig hovschatullmakare eller, på franskt vis, ebéniste du Roi. Hans arbetsförmåga måtte ha varit enorm. Trots alla högklassiga möbler som lämnade hans verkstad, höll han sig endast med tre – som mest fyra – gesäller.

Det har antytts att Haupt arbetade sig till döds; vid 43 års ålder drabbades han av stroke, och avled den 18 september 1784.

Mest kände

Denne mästare är Sveriges kanske mest kända och upp­skattade möbelkonstnär genom tiderna, framförallt berömd för de praktmöbler som han utförde på beställning av Gustav III, den kungliga familjen och adeln.

Även internationellt betraktas Haupt som en av nyklassicismens främsta skapare. Hans möbler har ett personligt formspråk, de är elegant fanerade och utsökt smyckade med intarsia i ljusa träslag och förgyllda beslag. Konstnärligt och tekniskt håller hauptmöblerna en enastående hög kvalitet.

Samtiden betraktade Georg Haupt som ett geni, men hans tid på jorden blev alltså kort. Som mästare var han verksam i knappt fjorton år.

Gottlieb Iwersson

Efter Haupts död utvecklades Gottlieb Iwersson (1750–1813) till den gustavianska tidens skickligaste möbelsnickare. Han blev mästare i Stockholm 1778 efter att direkt hos Gustav III ha anhållit om att få utföra sitt mästarprov.

Kungen själv godkände Iwerssons ritning – en ståtlig sekretär med vertikal fasad, överdådigt dekorerad med riksvapnet och andra symboler i intarsia samt rika utsmyckningar i brännförgylld brons. Mästerstycket står i dag på Stockholms slott.

Ämbetsmästaren och hovschatullmakaren Iwersson var född i Malmö, där han gick i lära hos sin far, Olof Iwersson. 1769 blev unge Iwersson gesäll, och när han fem år senare ville avlägga mästarprov visade det sig att väntetiden för att bli mästare i Malmö var lång.

Med åren tröttnade han på att vänta och begav sig till Stockholm, där han således gick till kungs för att få avlägga mästarprov.

På Stockholms snickarämbete blev man minst sagt bestört över den unge skåningens framfusighet, men hans handlingskraft gjorde honom känd i vida kretsar. Iwersson drev snart en stor verkstad på Norrlandsgatan, i kvarteret Oxen.

De första åren utförde han byråar och sekretärer i nära anslutning till Haupts stil, med raffinerade inläggningar av olika träslag – ofta i form av medaljonger med profilhuvuden och bladgirlanger. Men Iwersson lyckades aldrig skapa möbler med samma lätthet och självklara elegans som den store förebilden.

Nyklassictisk riktning

Det var först efter Haupts bortgång 1784 som Iwersson lyckades frigöra sig från den äldre mästarens stil. Han blev så den förste i svensk möbelkonst som gjorde sig till tolk för den strängare nyklassicistiska riktning som blev modern efter Gustav III:s italienska resa 1783–84 och som sedan länge hade slagit igenom i Frankrike.

Franska revolutionen 1789 ledde dock till att de täta kontakterna mellan Sverige och Frankrike avbröts och engelsk möbelkonst kom nu åter i fokus.

Iwersson tog tydligt intryck av detta. Han slopade alla dekorativa trä­inläggningar för att istället låta träets vackra ådringar och skiftningar verka i stora släta ytor. Mörka träslag som mahogny framhävde hans sparsamma utsmyckningar i förgyllt brons eller mässing. Därmed fann Iwersson ett nytt personligt uttryck.

På 1790-talet betraktades han som landets främste möbelmästare och han fick snart många efterföljare.

Arbeten av Haupt och Iwersson återfinns främst i kunglig och adlig miljö, men en rad andra snickarmästare försåg det välbeställda borgerskapet med skickligt utförda byråar, sekretärer, fällbord med mera. De svenska möblerna hade högt anseende och mycket gick också på export.

Alrotsfanerade möbler

I de små städerna runt Mälaren började finsnickarna speciali­sera sig på alrotsfanerade möbler. De arbetade efter engelska förebilder, men istället för mörkt faner av valnötsträ använde de alrot från trakten.

Redan före 1700-talets mitt var det modernt med stora alrotsfanerade skåp. Senare kom också alrotsfanerade byråar på modet. Träslaget förknippas främst med fällbord, men tillverkningen av alrotsfanerade skrin, schatull och olika typer av småbord var också omfattande.

Mästaren framför andra hette Jacob Sjölin (1737–85). Han var först verksam i Köping och därefter i Kungsör. Bland hans många lärlingar fanns exempelvis Anders Lundelius (1747–1823), som med åren blev en av den gustavianska tidens främsta möbelmästare i Stockholm.

På 1790-talet blev det modernt med mörka möbler i mahogny smyckade med sparsam dekor i form av tunna lister och diskreta metallbeslag. Detta stränga sengustavianska uttryck levde kvar långt in på 1800-talet men ersattes successivt av en ny praktfull stil kallad empire.

Till Sverige med Bernadotte

Det pompösa framställningssättet var utarbetat i Frankrike av Napoleons inredningsarkitekter Charles Percier och Pierre Fontaine. De var inspirerade av den romerska kejsartiden och det forna Egypten. Den nya stilen kulminerade under Napoleon Bonapartes tid som kejsare. Under åren 1804–14 spreds den snabbt över Europa med hjälp av mönsterblad.

När Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Karl XIV Johan, steg iland i Skåne 1810 introducerades också empiren i Sverige. Kungen beställde gärna möbler och inredningar av svenska mästare för att stödja det inhemska hantverket.

Så spreds modet med maskulina mahognymöbler och utsmyckningar i form av hjälmar, sköldar, spjut och andra vapen eller fantasi­fulla figurer som gripar och sfinxer. Flammig pyramidmahogny blev epokens vanligaste träslag och de mörkpolerade ytorna försågs gärna med förgyllda beslag. I Sverige fick stilen dock ett mera måttfullt uttryck.

Karljohan-schiffonjé

Under det tidiga 1800-talet ökade borgarklassens välstånd och fler hade råd att inreda sina hem med moderna byråar, bokskåp och kolonnskåp. Och med åren blev möblerna allt nättare.

Slät mahogny var fortfarande det vanligaste träslaget, men i 1830- och 40-talens borgerliga hem blev det också vanligt med ljusa möbler av björk och alm med svär­tade detaljer. Denna tids hemtrevliga småborgerliga möbelstil kallas antingen senempire, karljohan eller biedermeier.

Epokens mest omhuldade möbel var utan tvekan chiffonjén, en ny kombination av skrivskåp och byrå. Inte bara formspråket utan hela det monumentala uttrycket var nytt.

Bakom den nedfällda skrivklaffen döljer sig rader av små lådor och fack, ofta omgivna av små vita kolonner av marmor. Den nedre delen brukar ha tre draglådor, och därmed fungerar möbeln även som byrå. På Karl XIV Johans tid var det vanligt att snickargesällerna utförde en chiffonjé som mästerstycke.

Skråväsendet upphör

År 1846 upplöstes skråväsendet i Sverige och snickaräm­betets stränga kvalitetskontroller upphörde. Möbelsnickarna fick nu möjlighet att fritt utöva sitt hantverk. Under 1800-talets andra hälft blev det allt vanligare med maskintillverkade partier och möblernas kvalitet sjönk högst påtagligt.

Bokverket Mästarnas möbler sätter punkt redan 1850, och publikationen Svenska möbler omfattar endast hundra år, 1890–1990. Detta avslöjar mycket om vår syn på det sena 1800-talets möbeltillverkning i Sverige. Trots allt till­verkades även under denna period förnämliga möbler, om än inte med samma självklarhet som under föregående sekel.

I början av 1900-talet blossade ett nytt intresse upp för den gustavianska eran. Det blev nu modernt med nytillverkade möblemang i nygustaviansk stil och nyempire, så kallade stilmöbler.

1901 publicerades en bok om Georg Haupt, och i den fanns också en uppmätningsritning till en av mästarens byråar. Med ledning av denna ritning har sedan skickliga möbelsnickare tillverkat den ena välgjorda kopian efter den andra. Som exempel kan nämnas att en fint kopierad Hauptbyrå kan beskådas i Selma Lagerlöfs salong på Mårbacka.

Det förmögna borgerskapet var vid denna tid inte intresse­rat av jugendmöbler eller andra moderna strömningar, utan man inredde sina hem med antikviteter och stilmöbler.

Carl Bergsten

De nyheter som presenterades på Liljevalchs omtalade Hemutställning 1917 var ingenting för dem. Arkitekt Carl Bergsten (1879–1935) – som hade ritat Liljevalchs konsthall i Stockholm – var då redan chef för NK:s möbelavdelning och han försåg varuhuset med egna modernt formgivna möbler.

Dessa var ofta smyckade med faneringar och inläggningar i dyrbara material, precis som på den gustavianska tiden. De tillverkades på NK:s möbelverkstad i Nyköping, där allt utfördes med stor hantverksskicklighet.

Under åren på NK 1916–21 var Bergsten också an­svarig för en rad stora inredningsuppdrag. Han reformerade möbeltillverkningen och fortsatte sedan att rita exklusiva pjäser som visades på utställningarna i Göteborg 1923 och Stockholm 1930.

Carl Malmsten

På 1920-talet uppfördes flera monumentala byggnader i Stockholm, däribland stadshuset, stadsbiblioteket och konserthuset. Behovet av moderna inredningar i dessa offentliga miljöer fick till följd att en rad nya möbler skapades, merparten i en påkostad eklektisk stil.

Det nyväckta intresset för äldre möbelkonst framgår särskilt av den traditionsbundne inredningsarkitekten Carl Malmstens (1888–1972) verk. Även han blåste liv i den urgamla tekniken att smycka släta möbelytor med inläggningar av dyrbara och exotiska material, precis som man gjorde på 1700-talet.

De möbler som han ritade till kronprinsparets stora salong på Ulriksdals slott 1923 är starkt påverkade av äldre tradition samtidigt som de är mycket typiska för sin tid.

Carl Malmsten vårdade sig om traditionen och hantverket. Han har kallats ”den nygamla möbelkonstens grundare i Sverige”.

En av hans största insatser var att starta en skola för blivande möbelsnickare. Capellagården i Vickleby på Öland har flera linjer, däribland en utbildning i möbel- och inredningskunskap. Här skolas eleverna i trähantverkets ädla konst, och utbildningen kröns med tillverkningen av ett gesällstycke.