Varje nationalarkiv har en rad praktfulla statsdokument i sina samlingar. Ju äldre stat, desto fler och äldre sådana dokument. Många av våra egna är en del av vårt historiska bildningsarv, kända från varje skolbok: regeringsformer, beslut, lagar, fredsavtal och internationella fördrag som ibland haft stor betydelse i århundraden.

I Riksarkivet är inga dokument vackrare och konstnärligt mer påkostade än samlingen ”originaltraktater”, de officiella handlingarna från seklers utrikespolitik – berömda och mindre kända fredsfördrag, allianser och andra internationella avtal.

Vanligen har vi bara de utländska exemplaren hos oss. Från olika överenskommelser med till exempel Danmark finns det danska hos oss och det svenska i Köpenhamn. Men ibland möter man faktiskt båda, det beror då på särskilda omständigheter. Det kan röra sig om dubbletter eller dokument som inte kunnat lämnas fram på grund av något formellt fel eller som har använts vid underhandlingar.

Njutning för ögat

De ryska traktaterna tillhör de mest tacksamma utställnings- och visningsobjekten. De är praktfulla med guldtext och sigillkupor, man kan låta ögat njuta av den bysantinskt påverkade guld- och silversmedskonsten. Även här var det en prestigekamp mellan staterna att låta sig representeras på ett värdigt sätt. Tyvärr gick många kupor förlorade när stora delar av Riksarkivet brann upp vid Stockholms slotts stora brand 1697. Andra stals därefter.

De ryska dokumenten före år 1700 är nästan aldrig undertecknade av tsaren. Som en kuriositet kan också nämnas att de har en ålderdomlig datering som inte utgår från Kristi födelse utan ”världens skapelse”(!).

Fördrag skulle förnyas

Låt oss se på en av traktaterna med Ryssland, den från 1699. Den tillhör inte de kända, i dag knappast ens för historiskt fackfolk.

Det var vid den här tiden dags att förnya flera tidigare, om än inte särskilt genomgripande fördrag – framförallt ett 1661 i Kardis och ett 1666 i Pliusa. Det ryska exemplaret har som vanligt guldtext (på ryska) och är inbundet i rödblommigt siden. Sigillet ligger i en vacker förgylld silverkupa; snören och tofsar har gjorts av guld- och silvertrådar. Det är daterat Moskva den 20 november år 7208 efter skapelsen.

Märkligt nog har vi också det svenska originalexemplaret i svenskt förvar. Karl XII:s konfirmation den 1 februari 1699 (på svenska) har bundits i blommig silverduk och har förgylld guld- och silverkupa samt guld och silver i tråd och tofsar. Varför finns det i Stockholm?

Tydligen hade något formellt fel smugit sig in i den svenska texten, den diplomatiska utväxlingen försenades. Det ryska exemplaret anlände till Stockholm innan det svenska hunnit bli färdigt i sitt originalskick.

Men innan det kom i väg, för att från svensk sida på ett värdigt sätt bekräfta fred och fortsatt vänskap för framtiden, bröt istället kriget ut. Det blev det största, längsta och mest förödande krig som vi någonsin haft med den östliga grannen. Det skulle pågå oavbrutet i två hela decennier, från 1700 till nästa fredsfördrag i Nystad 1721, samtidigt med krig i Östersjöområdet och nästan hela Europa. Svenska armén nådde ända till katastrofen i Poltava medan hemlandet föröddes, alla resurser tömdes och Sverige politiskt sjönk till den andrarangsmakt landet alltsedan dess varit.

Någon anledning att därefter komplettera ryske tsarens arkiv med detta politiskt omgående värdelösa dokument fanns alltså inte.

Bristande respekt

Inte heller är de båda exemplarens öden unika i det politiska spelet. Vårt eget sekels diktatorer, till exempel Hitler, brukade som bekant respektera underskrifter så länge det passade dem – och det var ibland inte länge. I 1990-talets krishärdar ser vi ständigt hur underskrifterna på olika fredsdokument knappt hinner lämna förhandlingsborden innan de bryts.

Visst finns det undantag från denna mekanism bland Riksarkivets stora samling av originaltraktater. Men diskrepansen mellan de stora orden och det pampiga utseendet å ena sidan, de påtagliga resultaten å den andra, kan bli drastiska. Vid visningar av dessa praktdokument har jag under åren mer än en gång sett diplomater vända sig från dem med en fnysning. Man kan förstå dem!

**Publicerad i Populär Historia 5/1995