Sultanens svenske fotograf
Pehr Vilhelm Berggren, son till en målargesäll och hans hustru som födde tretton barn, kom till världen i ett kolerahärjat och fattigt Stockholm i mars 1835 – ungefär samtidigt med att de första fotografierna såg mörkrummets ljus – och dog i Konstantinopel 1920, när modern fototeknik på allvar började ta fart efter första världskriget. Det är som fotopionjär hans namn har gått till historien, även om hans liv kunde berätta minst lika mycket för oss som hans kameralins. Man kan bara beklaga att någon dagbok av hans hand aldrig har hittats.
Han blev en äventyrare. Som tjugo-årig snickargesäll satte han av på något slags gesällvandring genom Europa, men redan i Berlin fick han ärva en kvinnlig fotograf som fattat tycke för honom men hastigt avled. Han sålde hennes ateljé men behöll hennes kamera och drog med den vidare. Dresden, Ljubljana, Bukarest, Odessa. På väg mot Marseille gick han våren 1866 i land i Konstantinopel, elva år efter avresan från Sverige. Här skulle han stanna resten av sitt liv.
Han etablerade sin fotoateljé vid den eleganta huvudgatan Grand Rue de Pera, blev listad i Baedeckers och var snart en fotograf på modet. Han förfranskade sitt förnamn till Guillaume men behöll efternamnet.
De närbelägna ambassaderna började ta hans tjänster i anspråk. Islam tillät ju inte avbildning av människor, men reglerna började just vid den här tiden liberaliseras. Sultan Abdulaziz (1861–1876) skaffade sig rentav hovfotografer, armenierna Abdullah Frères.
Guillaume Berggren var tekniskt up-to-date, smidig, charmerande, och hade utpräglat affärssinne. Idén med vykort hade dykt upp i någons huvud omkring 1850, och innebar en postal revolution – åren 1903–04 var sju miljarder vykort i omlopp, tyskarna svarade för mer än en miljard under 1903, japanerna för femhundra miljoner kort.
Så Berggren satsade på vykort. Och än i dag finns hans vyer att köpa över hela Istanbul, man hittar dem i lutande små stånd såväl som i fina konstbutiker.
Hur såg då den stad och det land ut där svensken skulle komma att framleva sina 54 sista år? Ja, det var ett rike i stark nedgång, ett moraliskt bankrutt imperium som förlorat besittningar, självförtroende och internationell respekt. Under merparten av Berggrens liv här heter sultanen Abdulhamid II (1876–1909), som sålde ut Turkiet till europeiska intressenter och med sitt vanstyre, där ett vitt förgrenat spionsystem och censur var de viktigaste verktygen, gav upphov till den ungturkiska revoltrörelsen.
Pressfotografin var i sin linda, annars fanns det även i detta rikes bleknande prakt en del att fotografera för Berggren, hade hans utrustning varit lättare och mer rörlig. Så, till exempel, när Abdulhamid tillsattes, red han på en vit häst prydd med guld och ädla stenar i spetsen för en procession till Seraljen, och hans livvakter var inga gorillor i grå kostym utan klädda i scharlakansröda uniformer med två meter långa gröna plymer på huvudena. I fortsättningen skulle han bli mer diskret, för han fruktade varje minut att bli mördad – sov aldrig två nätter i följd i samma rum, ändrade jämt sina måltider, färdvägar och sammanträden, och i sitt palats i Yildiz-parken gjorde han ideligen nya rumsindelningar, murade igen fönster och dörrar och lät öppna nya, allt för att förvirra fienden. Överallt fanns det speglar så att han skulle kunna se om någon smög sig på honom bak-ifrån – speglarna reflekterade bara omålade fönsterkarmar och den allmänna röra som de ständiga omändringarna orsakade. Bara Rörstrands kakelugnar stod ordentligt murade på sina platser.
Denne egendomlige furstes största passion var moderna uppfinningar. Han dyrkade kameror, och en av hans idéer var att fotografiskt dokumentera varje hörn av sitt rike – och dess lokala administratörer, för säkerhets skull. Guillaume Berggren var en tid engagerad i det projektet, och fotograferade bland annat interiörer i två av sultanens palats och byggandet av Konstantinopels kajer och hamnar.
En aprildag 1909 belägrades Yildiz-palatset, och dess befolkning övergav det springande, strömmande "som blod ur ett öppet sår". Det var 350 manliga tjänare, 370 damer och slavar, 160 döttrar, söner och deras uppvaktning, 127 eunucker, 390 köksanställda, 350 stalltjänare, och så vidare. Med el, gas och vatten avstängt av de belägrande, som vore han efter med betalning av räkningen, satt Abdulhamid darrande i sitt mischmasch till palats och väntade på att bli avsatt.
När de belägrande slutligen tog sig in, fann de mer än tusen laddade vapen, bland annat i badrum och skafferier...
Guillaume Berggren upplevde i Konstantinopel den stora branden 1870 när hela trästaden Pera förstördes och sedan återuppbyggdes i sten.
Han såg tillkomsten av den första europeiska tunnelbanan, och fotograferade Orientexpressens öppnande år 1883, liksom invigningen av det legendariska hotellet Pera Palas 1892. Han dog i fattigdom. Turisterna hade börjat köpa sina egna kameror och behövde inte längre köpa gamla fotografier. Det gick så långt att han sålde glasnegativ till trädgårdsmästare, som använde dem till växthustak. Men tyska ambassaden räddade större delen av negativen genom att köpa in dem år 1916.
Britta Ramklint är författare, kulturjournalist och återkommande medarbetare i Populär Historia.
