Stockholm, 1909

Det kunde vara ganska tufft att vara spårvagnsförare förr i tiden – särskilt vintertid. I avsaknad av vindruta och hytt var det bara att smörja in ansikt

26 juni 2002 av Jacob Wiberg

Det kunde vara ganska tufft att vara spårvagnsförare förr i tiden – särskilt vintertid. I avsaknad av vindruta och hytt var det bara att smörja in ansiktet med vaselin, kränga på flerdubbla lager kläder och köra ner fötterna i halmskor. Och härda ut.

Innan tunnelbanan fanns var spårvagnarna stockholmarnas viktigaste kommunikationsmedel. Redan på 1860-talet diskuterades ett komplement till hästdroskorna. Men kritiker menade att den kuperade terrängen omöjliggjorde spårtrafik och planerna lades på is.

Frågan togs dock snart upp igen, inte minst sedan Oslo introducerat nymodigheten 1875. Två år senare, i juli 1877, fanns hästdragna spårvagnar på plats även i Stockholm. De två första linjerna utgick från Slussplan och gick till Roslagstorg respektive Grevbron (nuvarande Grevgatan/Strandvägen). Hålllplatser fanns inte, utan passagerarna steg på och klev av som de ville längs vägen. Till en början drogs ekipagen av en ensam häst, men när vagnarna blev större fick två hästar användas.

För att även kunna trafikera det backiga Södermalm infördes 1887 ångdrivna spårvagnar på linjen Slussen–Hornsgatan–Hornskroken. Snart nog var både ånga och hästkrafter ersatta av elektriciteten. Den första el-spårvagnen kom 1901 och det tog bara fyra år för den nya tekniken att konkurrera ut den gamla.

Den kylslagna gatuscenen förevigades av pressfotografen Axel Malmström (1872–1945) en vinterdag 1909. Ja, fotot kan faktiskt ha tagits redan 1908 – det finns olika dateringar. Han var den förste av hittills fyra generationer plåtande ”Malmströmare” (Victor, Åke och Katarina är de övriga). Efter att ha övergivit typografyrket hade han 1901 påbörjat en framgångsrik karriär som fotograf. Bland uppdragsgivarna fanns dagstidningen Social-Demokraten och den Göteborgsbaserade veckotidningen Hvar 8 Dag.

Variationen på uppdragen var stor; bevakades inte arbetarstrejker, kravaller eller Lenin på stockholmsvisit, porträtterades kungligheter och samtida kändisar som Selma Lagerlöf, Hjalmar Branting och Carl Larsson. Även vardagen och ”vanligt folk” skildrades med stor inlevelse.

När spårvagnsbilden togs var Axel Malmström kanske på väg till något politiskt möte eller till en poserande celebritet. Eller så tog han bara en promenad med kameran i hand – ingen vet, uppgifter saknas.

Spårvagnsförarnas situation var inte bara svår av klimatologiska orsaker. I samband med storstrejken 1909 miste över tre fjärdedelar av de spårvägsanställda jobbet. Av solidaritet med andra grupper hade man arbetsvägrat trots ett avtal som förbjöd strejk.

Publicerad i Populär Historia 1/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också