Lyckades George Leigh Mallory bestiga Mount Everest 1924?

Stärkta av en frukost bestående av stekta sardiner kont­rollerade de brittiska bergsbestigarna George Leigh Mallory (till vänster) och Andrew Irvine sin utrustning. Syrgas, rep, snö­glas­ögon, höjd­mätare, isyxor, proviant, kamera. Allt klart för slutspurt mot toppen av världens högsta berg. Fotot togs den 6 juni 1924 av expeditionens geolog, Noel Odell. Det är den sista bevarade bilden av dem i livet.

25 april 2008 av Jacob Wiberg

Texten publicerades tillsammans med ett fotografi i Populär Historia nr 4 2008.

På tibetanska säger man Qomaolangma (”Världens moder”), på nepalesiska kallas det Sagarmatha (”Himlens gudinna”). Lokalbefolk­ningen hade länge vetat att berget som döptes till Mount Everest var i särklass. Vid mitten av 1800-talet upp­mätte brittiska lantmätare den väldiga stenpyramiden i Himalaya till 8 840 meter över havet. Nu lyder den officiella siffran 8 848 (en amerikansk GPS-mätning 1999 angav 8 850 meter jämnt).

Britterna nådde inte först till Nord­polen, och förlorade även kapplöpningen till Sydpolen. Då vände de blickarna mot ”Den tredje polen”. Tre expeditioner sattes upp i början av 1920-­talet med Everest som mål. George Mallory (1886–1924) deltog i allihop. Bland samtida alpinist­kollegor var han mycket högt ansedd, och berömd för sin mjuka och effektiva klätterteknik; han tycktes närmast flyta uppför bergssidorna. Och hans svar på frågan om varför han ville bestiga Everest är klassiskt: ”För att det finns där.” Klättringskamraten Andrew Irvine (1902–24) var en oerfaren yngling, men togs med tack vare sin excep­tionellt goda fysik, vilket var en viktig faktor i den tunna höghöjdsluften där andhämtningen ökar trefalt.

Den 8 juni klockan 12.50 skingrades molnslöjorna runt toppen. Den skarpögde Odell fick då syn på en liten mörk prick som avtecknade sig mot den vita snön högt uppe på toppkammen. Pricken rörde sig och fick strax sällskap av ytterligare en prick! Snart skymdes toppen igen av moln, men han hade sett klättrarna, och det verkade gå bra för dem.

Men det gjorde det inte. Mallory och Irvine återvände aldrig. Odell klättrade ända upp till 8 500 meters höjd för att leta, men utan resultat.

Ett amerikanskt sökteam fann 1999 en djupfryst kropp på 8 155 meters höjd. Vem hade man hittat? I en ficka låg svaret. En bunt brev var inlindade i en näsduk. När den vecklades ut syntes ett broderat monogram: g l m. George Leigh Mallory! Även namnlappar från ett tvätteri bekräftade identiteten. Mallorys armbandsur, höjdmätare, pennkniv och snöglasögon återfanns. På fötterna satt de järnbeslagna klätter­kängorna kvar, och runt midjan stramade ett trasigt klätterrep.

Något som inte hittades var det foto av hustrun Ruth, som – sägs det – Mallory alltid bar med sig för att gräva ned på toppen. Inte heller påträffades någon av klättrarnas kameror, vilka möjligen innehåller framkallningsbar film med bilder som kan kasta ljus över den fråga många än i dag ställer sig: Kom de upp? Hann de före Tenzing Norgay och (den nyligen avlidne) Edmund Hillary, som besteg Mount Everest 1953?

Spekulationerna är intressanta, men samtidigt överflödiga. ”Att bestiga ett berg innebär, som jag ser det, att komma tillbaka vid liv. Återvänder man inte är jobbet bara halvfärdigt.” Så säger John Mallory, som var tre år när hans pappa dog. Det är en synpunkt värd all respekt. ph

Jacob Wiberg

Publicerad i Populär Historia 4/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också