Kriget får färg
Den färgprocess som fotograferna använde hette autochrome och en exponering tog i genomsnitt tio sekunder. Detta gjorde det omöjligt att ta bilder av strider – fotograferna koncentrerade sig därför på till exempel porträtt, bilder av förläggningar, sjukhuspersonal och grupper av soldater på vandring genom ingenmansland.
Den höga bildkvaliteten är typisk för autochromeprocessen. Den patenterades av de franska bröderna Lumière 1904 och blev kommersiellt tillgänglig tre år senare. Processen gick ut på att mikroskopiskt fina korn av potatisstärkelse färgades röda, gröna och blåvioletta och sedan blandades och beströks på en glasplåt. Därefter täcktes plåten med en svartvit emulsion. Under exponering fungerade de olikfärgade potatisstärkelsekornen som små filter. Den ljuskänsliga emulsionen blev sedan reversprocessad till en positiv transparant. Denna måste belysas för att bilden skulle kunna ses och bilden fick ett mycket karaktäristiskt utseende, som en mosaik av färgade prickar, vilket har lett till att autochrome ibland jämförts med pointillistiskt måleri.
Autochromeprocessens måleriska kvaliteter gjorde att de stora konstfotograferna – Alfred Stieglitz, Eduard Steichen, Karl Struss med flera – praktiskt taget kastade sig över den när den kom och med iver började ta färgbilder. Även om dessa fotografer var nog så nöjda med resultaten, kom de en efter en att överge sina experiment i färg, eftersom det blev oerhört bökigt att ställa ut bilder som måste belysas från baksidan för att överhuvudtaget kunna ses. Av samma orsaker hamnade krigsfotografernas färgbilder snart i arkiven där de samlade damm i decennier.
Fotnot. Hew Strachans bilder finns i hans bok The First World War
(Simon & Schuster 2003).
