Fotografiet: Södertälje, 1926

Medial fokusering på kungligheters göranden och låtanden är ingen modern företeelse. Och då liksom nu är det amorösa angelägenheter som står högst i kurs. Hos såväl journalister som läsare.

29 december 2003 av Jacob Wiberg

Hösten 1926 råder det bröllopsfeber i Sverige. Prinsessan Astrid, 20 snart 21, ska gifta sig med kronprins Leopold av Belgien, 24 snart 25. De unga tu, båda mycket blyga för offentlig uppmärksamhet, är nyförlovade och nu väntar borgerlig vigsel i Stockholm. Huvudstadens presskår går i nervös väntan; när kommer han, Leopold? Varje morgon trängs av scoopkrävande redaktörer utsända fotografer och reportrar vid ankomsthallen på Centralen. Alla vill vara först med storyn om prinsens storstilade entré.

En fotograf är lite smartare än kollegorna. Han heter Karl Sandels och jobbar sitt första år för Stockholms Dagblad. Istället för att trän-gas med pressfolket stiger han upp i gryningen, tar mjölktåget söderut på stambanan, kliver av i Södertälje och inväntar nattåget från kontinenten. En morgon belönas hans list då en bil från hovet bromsar in vid stationen. Ur kliver en chaufför i skärmmössa och uniformsrock. Sandels smyger efter upp på perrongen. Mycket riktigt. Där kommer den skygge kronprinsen!

Med kameran i förväg inställd på lagom avstånd joggar fotografen baklänges och knäpper några glasplåtar, en ses här intill. Att bildkuppen är lika överraskande som ovälkommen skvallrar två buttra anleten om. Medan hovbilen far iväg mot den trånande prinsessan hinner Sandels hoppa ombord på tåget till Stockholm. I triumf träng-er han sig förbi yrkesbröderna på Centralen och styr kosan mot

redaktionen. Några timmar senare lämnar extraupplagan med den exklusiva nyheten tryckpressarna; ett klassiskt paparazzobakhåll långt innan termen fanns. (En fotograf i Fellinis sextiotalsfilm La Dolce Vita hette Paparazzo. Namnet lär i sin tur härstamma från ett snarlikt sicilianskt ord för en stor, surrande, och allmänt störande insekt...)

Karl Sandels (1906–86) kännetecken som fotograf var djärva bildvinklar, geometriska former och en vid tiden knappast överträffad känsla för komposition; han tillhörde den första generationen modernistiskt arbetande fotografer i Sverige. Månne inspirerades han i sitt nyskapande av sin farbror, konstnären och göteborgskoloristen Gösta Sandels (1887–1919). Leopoldbilden är i detta avseende inte helt signifikant, även om den såklart rymmer ett visst mått av djärvhet.

Och prinsen och prinsessan då? Jo, de förmäls under stor yra den 4 november, och strax återigen, fast katolskt, i Antwerpen. Mer yra, belgarna älskar redan sin Astrid. Hon lär sig språken, är kärleksfull mot man och tre barn, idkar välgörenhet. 1934 blir hon drottning och Leopold kung med ordningstalet III. Och sen levde de lyckliga – i 555 dagar. Astrid omkommer den 29 augusti 1935 i Schweiz. Slingrig bergsväg. Avåkning. Krock mot träd. Maken vid ratten i Bugattin överlever. Astrid-myten i Belgien matchar Dianas i England. Jacob Wiberg

Publicerad i Populär Historia 1/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också