Fotografiet: Promontory, 1869
”Done.” Så löd ett kort telegram som klockan 12.47 östkuststid den 10 maj 1869 skickades iväg från en liten håla kallad Promontory Point i staten Utah. Signalen sändes tvärs över USA sedan den sista rälsspiken slagits i den sista slipern i Union Pacific, den transamerikanska järnvägen. Händelsen har gått till historien som ”The Golden Spike”. Öst hade länkats samman med väst, Atlanten med Stilla havet. Vilt firande utbröt från San Francisco till New York.
Det hade länge funnits detaljerade planer på järnvägsbygget, men inte minst inbördeskriget hade sinkat projektet. Mitt under kriget, 1862, skrev i alla fall president Abraham Lincoln under The Pacific Railroad Act och arbetet kunde komma igång.
Det gigantiska byggföretaget genomfördes av två bolag som verkade från varsitt håll. Central Pacific Railroad, under ledning av bland andra sedermera guvernören Leland Stanford, startade från Sacramento i Kalifornien för att möta Union Pacific Railroad, som under den förre armégeneralen Grenville Dodge arbetade sig västerut från Omaha, Nebraska (dit en järnvägslinje från östkusten byggts tidigare).
Mellan de bägge rallarlagen fanns nästan 300 mil vildmark: höga och, visade det sig, mycket hårda berg att spränga tunnlar igenom, strida floder att bygga broar över, torra öknar att genomkorsa, och en hel del indianer måttligt förtjusta över de rykande ”järnhästar” som nu skulle invadera jaktmarkerna.
Det hårda och många gånger farliga järnvägsbygget utfördes av tiotusentals arbetare där irländare och kineser utgjorde dominerande inslag. Tempot var högt i både öst och väst; förutom prestige handlade det om pengar; de som byggde snabbast tjänade mest. Medan Central Pacific slog hastighetsrekord med hela 16 kilometer lagd järnväg på en dag, var det Union Pacific som åstadkom den längsta sammanlagda sträckan: 1 660 kilometer, att jämföras med 1 187 kilometer.
Fotot, taget av en Andrew J Russell, visar hur arbetslagen firar sammanlänkningen den 10 maj. Dignitärer har hållit invigningstal och just slagit i inte en utan fyra symboliska sista rälsspikar (två av guld, en av silver/guld och en av silver) i en sliper av lagerträ. Under stort jubel kunde lokomotiven ”Jupiter” (från väster/vänster) och ”No 119” sakta tuffa fram tills kofångarna möttes.
Notera förresten spritflaskorna som byter ägare i bildens mitt! Järnvägsdirektionen lär ha blivit svårt upprörd över denna pinsamma detalj och därför låtit rekonstruera scenen i en stor och helt ohistorisk målning. Konstnären lade nämligen till både en from kyrkoherde och fina damer med parasoller… Och även fotot är missvisande; inga kineser är representerade.
Men hursomhelst, jobbet var klart.
