Fotografiet: Paris, 1871
”Att slåss på barrikaderna”, brukar det ju heta när människor kämpar för en mer eller mindre angelägen sak. Nuförtiden används uttrycket vanligen bildligt talat, men genom historien har det verkligen förts bittra strider vid befästa gatuavspärrningar lite varstans – inte minst i Paris, som kan sägas vara fenomenets urhem. Begreppet fick spridning med julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848, men ordet barricade har rötter i franska inbördesstrider i slutet av 1500-talet, då förskansningar av vintunnor, barrique, användes.
Slogs på barrikaderna gjordes det även under den andra Pariskommunen våren 1871. De så kallade kommunarderna hade gripit makten i staden och organiserat styret efter modell från revolutionsåren i slutet av 1700-talet. Det var en brokig sammanslutning arbetare, borgare och – inte minst – radikalt sinnade yngre vänsterintellektuella.
Detta var en desperat protestaktion riktad mot den konservativa provisoriska franska regeringen, ledd av Adolphe Thiers, som efter nederlagen i fransk-tyska kriget önskade fred, men vek sig för de preussiska kraven (landavträdelser och skadestånd). Droppen för parisarna var när regeringen ville avväpna nationalgardet. Nu stod ett blodigt inbördeskrig för dörren.
På bilden har försvarare barrikaderat sig bakom bastanta gatstenar uppbrutna ur Rue du Faubourg du Temple på Seines högra (norra) strand, nära Place de la République. Fotot togs av André Adolphe Eugène Disdéri (1819–90), som vid denna tid var berömd (och förmögen) efter att ha uppfunnit en metod att effektivt reproducera fotografiska visitkort.
Det syns att gatuförsvararna är redo (några siktar på fotografen!) att möta fienden. Scenen förevigas den 18 mars 1871, ett ödesdigert datum i Paris historia. Snart ska regeringstrogna landsmän anfalla staden för att försöka kväsa upproret. Men efter att ha mött hårt motstånd från kommunarderna ska de tvingas fly redan nästföljande dag.
Paris hade just utstått en fyra månader lång tysk belägring; nu inringas staden igen, i sex veckor. Den 21 maj stormar så de reguljära trupperna Paris på nytt. Hårda strider rasar från kvarter till kvarter, från gata till gata, med fruktansvärda våldshandlingar på bägge sidor. Kampen varar till den 28 maj under vad som kommit att kallas ”Den blodiga veckan”. Folk klubbas ihjäl eller arkebuseras efter summariska rättegångar. Mellan 20 000 och 30 000 människoliv beräknas ha krävts under
Pariskommunen och tusentals kommunarder deporterades till kolonierna. Stora delar av staden skövlades, men lyckligtvis – för eftervärlden – kunde de som fått i uppgift att sätta fyr på Notre-Dame och Sainte-Chapelle inte förmå sig till detta.
En av de sista barrikaderna att falla lär för övrigt ha varit just den vid Rue du Faubourg du Temple.
Publicerad i Populär Historia 6/2005
