Fotografiet: Manzanar, 1942
Den 7 december anföll japanska styrkor den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Händelsen ledde till att USA gick med i andra världskriget och anslöt sig till de allierades kamp mot Tyskland, Italien och Japan. I USA förändrades tillvaron för den japanskättade befolkningen drastiskt. Trots att det handlade om människor som var amerikaner – de hade fötts i USA eller levt där sedan länge – var misstron och avskyn utbredd. ”En huggorm är alltid en huggorm, oavsett var ägget kläcks”, skrev till exempel Los Angeles Times. I den allmänna krigshysterin frodades diskriminering och rasism.
I februari 1942 utfärdade president Franklin D Roosevelt en order som innebar att 120 000 personer av japansk härkomst, två tredjedelar av dem amerikanska medborgare, sändes till interneringsläger. En del, bland dem presidenten själv, använde ordet koncentrationsläger. Förvisso var de amerikanska anläggningarna, med sina isolerade och karga lägen, taggtråd, beväpnade vakter och undermåliga sanitära faciliteter, långt ifrån några trevliga platser. Men de påminde inte på långa vägar om nazisternas dödsläger. Inga gaskamrar, inga medicinska experiment, inget slavarbete. Bestraffningen bestod främst i den förödmjukelse det innebar att frihetsberövas på etniska grunder.
Fotot togs av Dorothea Lange (1895–1965) i Manzanar, Kalifornien. Detta var ett av sammanlagt tio läger i västra USA som var i drift från 1942 till krigsslutet. Den amerikanska fotografen Lange, berömd inte minst för skildringen av nödlidande lantbrukare (se Populär Historia nr 2/2001), dokumenterade interneringen på uppdrag av WRA, War Relocation Authority. Själv var hon en uttalad motståndare till tvångsförflyttningarna, och genom sina bilder hoppades Lange kunna vända opinionen.
Fram till helt nyligen var större delen av Langes omkring 800 lägerfoton försvunna. De beslagtogs och gömdes undan i US National Archives. Det är inte svårt att förstå att myndigheterna ville dölja bilderna. De berättar om förhållanden som var svårare än vad många nog anade. Men framförallt avslöjar de att de japansk-amerikanska lägerfångarna inte var de säkerhetshot de utmålades som av myndigheterna, utan bara vanliga amerikanska medborgare, familjer med barn och gamla.
