Fotografiet: Manzanar, 1942

Den 7 december anföll japanska styrkor den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii. Händelsen ledde till att USA gick med i andra världskriget och anslöt sig till de allierades kamp mot Tyskland, Italien och Japan. I USA förändrades tillvaron för den japanskättade befolkningen drastiskt. Trots att det handlade om människor som var amerikaner – de hade fötts i USA eller levt där sedan länge – var misstron och avskyn utbredd. ”En huggorm är alltid en huggorm, oavsett var ägget kläcks”, skrev till exempel Los Angeles Times. I den allmänna krigshysterin frodades diskriminering och rasism.

I februari 1942 utfärdade president Franklin D Roosevelt en order som innebar att 120 000 personer av japansk härkomst, två tredjedelar av dem amerikanska med­borgare, sändes till interneringsläger. En del, bland dem presidenten själv, använde ordet koncentrations­läger. Förvisso var de ameri­kans­­ka anläggningarna, med sina isolerade och karga lägen, taggtråd, beväpnade vakter och undermåliga sanitära faciliteter, långt ifrån några trevliga platser. Men de påminde inte på långa vägar om nazisternas dödsläger. Inga gaskamrar, inga medicinska experiment, inget slavarbete. Bestraffningen bestod främst i den föröd­mjukelse det innebar att frihetsbe­rövas på etniska grunder.

Fotot togs av Dorothea Lange (1895–1965) i Manzanar, Kalifornien. Detta var ett av sammanlagt tio läger i västra USA som var i drift från 1942 till krigsslutet. Den amerikanska foto­grafen Lange, berömd inte minst för skildringen av nödlidande lantbrukare (se Populär Historia nr 2/2001), dokumenterade interneringen på uppdrag av WRA, War Relocation Authority. Själv var hon en uttalad motståndare till tvångsförflyttningarna, och genom sina bilder hoppades Lange kunna vända opinionen.

Fram till helt nyligen var större delen av Langes omkring 800 lägerfoton försvunna. De beslagtogs och gömdes undan i US National Archives. Det är inte svårt att förstå att myndigheterna ville dölja bilderna. De berättar om förhållanden som var svårare än vad många nog anade. Men framförallt avslöjar de att de japansk-amerikans­ka lägerfångarna inte var de säker­hetshot de utmålades som av myndigheterna, utan bara vanliga amerikans­ka medborgare, familjer med barn och gamla.

**Publicerad i Populär Historia 2/2007