Fotografiet: Berlin, 1961
Hans Conrad Schumann tjänstgjorde i den östtyska Nationale Volksarmee. Efter en kortare officersutbildning i Potsdam anmälde han sig frivilligt till tjänstgöring i Berlin. Tisdagen den 15 augusti 1961, två dagar efter det att Die Mauer – Berlinmuren – börjat byggas, var den då nittonårige Schumann stationerad vid den framväxande avspärrningen mellan Öst och Väst. Närmare bestämt var han satt att med några underlydande svara för bevakningen i hörnet av Ruppiner Strasse och Bernauer Strasse i den franska sektorn av den sedan kriget uppdelade staden.
”Klockan 14.00 delade jag ut order till mina mannar och vi spred ut oss längs vår sträcka. Mellan klockan två och fyra tänkte jag igenom situationen och undrade för mig själv vad som var det rätta beslutet. Jag skulle få lämna mina föräldrar och min syster. Till slut bestämde jag mig. Jag hoppade över taggtrådshindret klockan fyra. Och så var jag i Väst där jag blev vänligt mottagen.” Tre dagar senare började gränsen förstärkas med betongblock, senare följde vakttorn och minor.
Från officiellt östtyskt håll hette det att Berlinmuren byggdes som en ”antifascistisk skyddsmur” tänkt att hindra aggression från Väst. I själva verket handlade det om att den östtyska regeringen (i praktiken Moskva) ville få ett stopp på massutvandringen av östtyskar som hotade att dränera landet på värdefull arbetskraft. Över 2,5 miljoner flydde över gränsen åren 1949–61. Som flyktingspärr fungerade muren ganska väl – bara cirka 5 000 personer lyckades ta sig över till andra sidan (bland annat genom tunnlar), av dessa var 574 gränsvakter. Antalet flyktingar som sköts till döds är 239.
Fotot av Schumann, som på språng mot friheten kastar av sig sitt gevär, togs av den tyske pressfotografen Peter Leibing. Bilden kom att bli en av de mest berömda från kalla kriget.
Men hur gick det då för Schumann? Direkt efter sitt avhopp den där augustidagen 1961 kördes han snabbt i säkerhet med poliseskort. Senare tilläts han resa ut ur Berlin till det egentliga Västtyskland, där han bosatte sig i Bayern.
Strax efter murens fall – för i dagarna femton år sedan – sa han i en intervju: ”Bara sedan den 9 november 1989 har jag känt mig riktigt fri.” Genom alla år ansattes han av skuldkänslor för att ha lämnat familjen och kollegorna på andra sidan järnridån. Efter en tids depression tog han sitt liv 1998. Friheten har ibland ett högt pris.
