Fotografiet: Adolf Hitler i Rastenburg, 1943

Hitler omgav sig med många personer – både mili­tärer och civila – under sin tid som Nazitysklands ledare. Men trots ett stort umgänge framstår han som mycket ensam. I takt med att de militära bakslagen för Tyskland kom tätare och blev allt mer fatala ökade inbundenheten och misstron gentemot omgivningen. Den i Hitlers inre krets som mot krigsslutet åtnjöt störst uppskattning och förtroende – möjligen med undantag för Eva Braun – var måhända hans hund, schäfertiken Blondi.

1 februari 2008 av Jacob Wiberg

Texten publicerades i samband med ett foto i nr 9, 2007, sida 18-19.

På bilden hälsar hon och några andra schäfrar på sin husse i Wolfsschanze (”Varglyan”), Hitlers väl dolda fälthögkvarter på östfronten nära Rastenburg i dåvarande Ostpreussen. På fotot ses även chefsadjutanten Julius Schaub (barhuvad bakom Hitler) och ordonnansofficeren Hans Pfeiffer (till höger om Führern). Mannen som ler i bakgrunden är Albert Bormann, chef för Hitlers privatkansli, samt bror till den mer namnkunnige Martin Bormann. Längst till höger står en hundförare, troligen en sergeant Tornow (skämtsamt kallad ”rikshundföraren”, med anspelning på de i nazihierarkin frekvent förekommande ”riks”-titlarna).

Traudl Junge, en av Hitlers personliga sekreterare, har berättat hur hennes chef helst satt och tryckte inne i sin bunker och bara kom ut för att rasta Blondi. Då ska han ha funnit stort nöje i att träna schäfern i olika konster som höga hopp och balansgång på smal stång. Hitler påstod att dessa stunder var hans bästa avkoppling. Han månade även om Blondis kärleksliv och tussade vid ett tillfälle ihop henne med en hanschäfer för att, som han hoppades, få en valp att fostra. Dock blev det ingen avkomma. Kanske lika så gott...

Fotot togs av Hitlers favoritfotograf Walter Frentz (1907–2004). Han jobbade som kameraman åt regissören Leni Riefen­sthal under 1930-talet, bland annat med den nazistiska propagandafilmen Viljans triumf, som hade premiär 1935. När kriget bröt ut anslöt han sig till Luftwaffe som fotograf och kom att bevaka Hitlers segerparader både i Warszawa och Paris. Från 1941 filmade och fotograferade han i Hitlers närhet fram till den 24 april 1945, då han flydde från Berlin med ett av de sista flygplanen ut ur den dömda huvudstaden.

Hitler tog ofta med sin hund när han reste, så även på den sista färden, den till Berlin. Blondi kom att spela en liten roll i den kusliga slutakten. I slutet av april 1945 hade Führern sedan länge insett att kriget var hopplöst förlorat och att ingen återvändo fanns. När rapporterna kom om att Röda armén ryckte allt närmare Riksbunkern delade Hitler ut kapslar med cyankalium (som han fått av Himmler) till de medarbetare som ännu fanns vid hans sida: ”Det gör mig verkligen ont att jag inte kan ge er en finare present till avsked.” För att vara riktigt säker på en dödlig effekt gav han även en kapsel åt sin hund. Det var inte något fel på Himmlers gift.

Att läsa

I Hitlers tjänst – Traudl Junge berättar om sitt liv (2003) av Traudl Junge i samarbete med Melissa Müller.

Publicerad i Populär Historia 9/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också