August Strindberg: Ensam i Blå tornet

August Strindberg bodde sina sista år, 1908–12, i en trerummare utan kök på Drottninggatan 85 i centrala Stockholm. Det gula tornförsedda jugendhuset var nybyggt när den 59-årige författaren flyttade in. Varför han kallade sitt hem ”Blå tornet” är oklart. Möjligen åsyftades ett fängelse­torn i Köpenhamn, ”Blåtårn”. En annan förklaring är att husets trapphus och lägenhetsdörrar var blåmålade. Strindberg hyrde på fjärde våningen av Falkners pensionat, som skötte hushållet åt honom. Han hade lärt känna dottern i familjen, Fanny Falkner (1891–1963), som var skådespelerska på Intima teatern. Hon lär ha varit hans sista förälskelse.

Goethe och Schiller på väggen

Bilden är tagen 1910 eller möjligen 1911. Fotografen är okänd. Strindberg fotograferade själv, men vid denna tid hade han lagt kameran åt sidan för gott, så det är inget självporträtt. Klockan bakom palmen i hörnet visar kvart över sju. På kvällen får man anta – de tända elektriska lamporna tyder också på det. Under vägguret hänger ett porträttfoto han tog 1904 av yngsta dottern Anne-Marie, som han fick med Harriet Bosse. På väggen hänger även små byster av diktarna Goethe och Schiller. I höger bildkant anas det hyrda pianot ovanför vilket en annan tysk idol hänger.

Beethovens dödsmask (syns ej på fotot) lär vara ett av få föremål som Strindberg tog med sig vid den sista flytten.

Med ryggen mot arbetsrummet sitter han ensam i matsalen, iförd rökrock och med en cigarett i vänstra handen. Blicken har inte riktigt samma sting som på porträtt av tidigare datum. Krafterna är tydligt på upphällningen, de sista åren plågades Strindberg av cancer. ”Det var liksom något dämpat och undergivet i hela hans väsen”, mindes systern Anna sin bror kring dessa år. ”Dyster, tungsint och med den svåra sjukdomen alltjämt frätande på livsnerven, isolerade han sig så småningom allt mer och mer i denna sin nya bostad, den sista anhalten i hans liv.”

Strindbergsfejden

Strindberg arbetade dock in i det sista. I Blå tornet avslutade han sin litterära produktion med bland annat dramat Stora landsvägen (1909), och här skrev han det femtio­tal artiklar i bland annat Aftontidningen och Social-Demokraten som skulle utmynna i den så kallade Strindbergsfejden – en av Sveriges hetaste kultur- och samhällsdebatter någonsin.

Med vässad penna gick han våren 1910 till frän attack mot etablissemanget, samtidigt som han försökte återupprätta sin position som landets främste diktare. Bland måltavlorna för utfallen märks ”1890-talsförfattarna” med Verner von Heidenstam i spetsen, upptäcktsresanden Sven Hedin, monarkin, Svenska Akademien, militären och kyrkan. Förutom de direkt angripna kontrade flera konservativa kritiker, medan Strindberg fick stöd från arbetarrörelsen. Ordkriget rasade i sexton månader och engagerade omkring 300 debattörer.

På sin dödsbädd yttrade Strindberg till sin dotter Greta: ”Jag har gjort upp mitt bokslut med detta livet. Nu finns intet personligt mer kvar.” Han avled den 14 maj 1912.

Publicerad i Populär Historia 3/2010