Bosarpssjön, 1952
”Telefonen ringer, polisen springer och letar efter mej, men mej hittar dom ej, men min övergivna bil har ni hittat nu och det är ju ändå något och vill ni lösa en gåta så leta i det våta, ifall ni tror att jag är där.” Dessa kryptiska rader inleder det kombinerade avskeds- och bekännelsebrev som polisen påträffat tidigare samma morgon vid sjön. Brevet är undertecknat ”Tore Hedin, mördare”.
Mordsviten inleddes i november 1951 då kvarnägaren Allan Nilsson i Tjörnarp rånmördades med yxa. Bytet blev 4 360 kronor. Förövaren sopade igen spåren genom att tända eld på huset. En av poliserna som senare kom att utreda det brutala dådet var extra fjärdingsman Tore Hedin, född 1927. Tidigare hade han misslyckats med en tänkt karriär inom det militära, provat på busschaufförsyrket och jobbat som mentalvårdare. Utan framgång försökte han sedan bli antagen som polis. Till sist fick han hoppa in som vikarierande polisman i Svalöv och på andra orter runtom i Skåne.
Det är alltså som en lagens väktare Hedin begår sitt första mord. I avskedsbrevet bekänner han utan omsvep att motivet var ”behov av pengar”. Han redogör även för hur den kriminella banan tog fart redan 1943 med att han satte fyr på ett bryggeri (där han stulit havre till gårdens svältande häst). Allvarligt nog, men ingenting mot det som skulle följa.
”Ja, mina vänner, varför nu detta som synes som en dåres verk, och det kan hända att det är det också”, frågar sig Hedin i sitt avsked. Han svarar själv: ”Nu är anledningen den att jag blivit bedragen av den tös som betytt allt för mej här i livet. Hon har handlat svekfullt mot mej och det lönar jag så här.”
Vid midnatt den 21 augusti yxar han först ihjäl sin mor och far och sätter fyr på föräldrahemmet i Saxtorp. Därpå kör han till ålderdomshemmet i Hurva där fästmön arbetar. Även hon dödas med yxa, liksom föreståndarinnan. Han tänder sedan eld på hemmet med hjälp av bensin. Fem åldringar dör.
”Nå, nu är klockan 04:00 den 22 augusti 1952 och nu slutar jag detta och min sorgliga levnad i hopp att bli förstådd och förlåten av dom som kan och har lust därtill. Glad, lugn och sansad går jag i döden, ty nu är allt uppfyllt.” PH
Publicerad i Populär Historia 1/2006
