Barcelona, 1970
Suerte de matar. Så kallas tjurfäktningens sista och avgörande akt. Det är då matadoren, ”dräparen”, ställer sig öga mot öga med tjuren för att få den att dansa efter sin röda muleta och slutligen fälla den med ett välriktat stick. I detta läge är det oftast en ganska mör och plågad stridstjur som med suddig blick försöker få korn på sin tänkta baneman.
Skådespelet inleds med en pampig inmarsch, paseon, då matadorerna – oftast tre till antalet – och deras respektive cuadrillas möter publikens jubel. En ryttare rider fram till arenapresidenten och mottar symboliskt nyckeln till båset där den första tjuren väntar. Det hela kan börja.
Under den första fasen, suerte de capa, bildar sig matadoren en uppfattning om tjurens sätt att anfalla under det att den hetsas med lilafärgade mantlar (capotes) av medhjälpare, peones. Det hela trappas upp med suerte de picar då en eller ett par pikadorer ridande på ”madrasserade” hästar sticker tjuren i ryggen med sina lansar (picas). Under suerte de banderillas fäster banderiljärerna sina hullingförsedda och utsmyckade spjut i den redan blödande tjurens nacke. Djuret är redo att möta sitt öde. Matadoren ställer sig rakt framför tjuren och siktar över hornen mot en punkt mellan skulderbladen för att punktera aortan med sin värja.
Med nordeuropeiska mått mätt är spektaklet lätt att klassa som djurplågeri. I Spanien är det historiskt förankrad konst – och en vital del av underhållningsindustrin.
”Som en ond dröm!” Man inser varför Georg Oddner har sagt så om sitt magnifika fotografi härintill. Utan att bilden visar någon otäck detalj eller dramatisk sekvens fångar den genialiskt essensen i tjurfäktningen och den förtätade laddning som detta obarmhärtiga spel på liv och död rymmer.
När bilden togs 1970 var Georg Oddner sedan mer än 15 år en väletablerad fotograf. Han arbetade med världen som arbetsfält och i de flesta genrer och tekniker. I början av 1950-talet hade han övergett en framgångsrik bana som jazztrummis – bland annat i Putte Wickmans sextett på Nalen i Stockholm – för att ägna sig åt bildskapande. Den yrkesmässiga kursändringen från musiker till fotograf kan kanske förvåna men är egentligen inte märklig. Rytmkänsla är avgörande för all komposition. Den ännu aktive Georg Oddner – han fyllde 80 i oktober – har aldrig eftersträvat det som brukar kallas ”det avgörande ögonblicket” (the decisive moment, en term främst förknippad med den franske fotografen Henri Cartier-Bresson). Istället är det den arketypiska bilden han söker – det eviga ögonblicket.
Och nog kan man förstå varför inte Ferdinand har lust att stångas som de andra tjurarna.
